Hösten i Göteborgs högskola var
framgångsrik. Jag hade kunskaper och förmågor som jag inte varit
medveten om. Samtidigt kändes tillvaron mörk och hotfull i
terrorbalansens skugga.
Mörkret manifesterade sig fysiskt. Jag satt en novemberkväll och läste i min nya bostad, en jungfrukammare på gårdsidan i en bottenvåning på Vadmansgatan i centrala stan. Jag hade ont i huvudet. Det var något med ögonen. Sedan högg det plötsligt till i magen och jag kände en intensiv smärta som inte ville gå över. Jag lyckades tillkalla ambulans och for upp till Sahlgrenska sjukhuset. Snabbt diagnosticerad. Njursten. Jag kvarhölls ett dygn. När jag lämnat lasarettet gick jag till en optiker. Han frågade om jag var narkoman. Det visade sig att mina pupiller var morfinpåverkade. Jag fick ett par glasögon. Nästa dag var allt som vanligt. Jag läste vidare.
Karin upplevde ett liknande mörker hos min farmor i Jönköping och ångrade att hon hade slutat på ålderdomshemmet i Vederslöv. Min farmor hade tidigt blivit änka och sedan levt många år tillsammans med sin yngsta dotter, Elsa, som var bibliotekarie i Jönköping.
Men faster Elsa dog i cancer. Levern. Jag saknade henne, det sista jag minns av henne är att hon gav mig Stig Dagermans Bröllopsbesvär i födelsedagspresent.
Nu skulle Karin fungera som farmors stödperson samtidigt som hon jobbade deltid som barnflicka hos en kapten Stark och hans familj. Det märkliga med den familjen var att kaptenen och hans fru åt lunch ensamma, medan Karin och de två barnen, fyra och sex, fick äta i köket.
Karin upplevde året i Jönköping som svårt.
Vid midsommar gifte vi oss i Kvarterbo. Där var hundra gäster som vi kände väl. Johan och Anna-Klara besökte oss. Så satte vi oss på tåget till Göteborg en dag i augusti och kände en stor frihet. I fortsättningen skulle vi leva tillsammans.
Vi brukade fika på terrassen vid Götaplatsen på sensommardagarna. Solen gassade och getingarna surrade berusat.
Karin följde med på professor Lönnroths föreläsningar om första världskrigets utbrott. De var utomordentligt intressanta och föreläsningssalen var alltid fullsatt.
Jungfrukammaren på Vadmansgatan rymde bara en säng, två stolar och ett litet skrivbord. Dessutom disponerade vi en gasspis i köket, som annars fungerade som skräpkammare åt vår värdinna tant Signe. Hon ägde våningen, hyrde ut alla rummen och bodde själv i skärgården.
Tant Signe dök ofta oväntat upp. En kväll i september förde hon oss till en bänk utanför Park Aveny Hotell. Nu ska vi titta på kändisar, sa hon. Och minsann, efter en stund gick boxningsvärldsmästaren Ingemar Johansson förbi.
Karin gick med i en teatercirkel som ABF drev på Atelierteatern vid Norra Hamngatan med Ove Tjernberg och Hans Råstam (senare chef för Borås stadsteater) som huvudlärare. Där rörde sig en hel del teaterfolk som hon så småningom kom att samarbeta med.
Mörkret manifesterade sig fysiskt. Jag satt en novemberkväll och läste i min nya bostad, en jungfrukammare på gårdsidan i en bottenvåning på Vadmansgatan i centrala stan. Jag hade ont i huvudet. Det var något med ögonen. Sedan högg det plötsligt till i magen och jag kände en intensiv smärta som inte ville gå över. Jag lyckades tillkalla ambulans och for upp till Sahlgrenska sjukhuset. Snabbt diagnosticerad. Njursten. Jag kvarhölls ett dygn. När jag lämnat lasarettet gick jag till en optiker. Han frågade om jag var narkoman. Det visade sig att mina pupiller var morfinpåverkade. Jag fick ett par glasögon. Nästa dag var allt som vanligt. Jag läste vidare.
Karin upplevde ett liknande mörker hos min farmor i Jönköping och ångrade att hon hade slutat på ålderdomshemmet i Vederslöv. Min farmor hade tidigt blivit änka och sedan levt många år tillsammans med sin yngsta dotter, Elsa, som var bibliotekarie i Jönköping.
Men faster Elsa dog i cancer. Levern. Jag saknade henne, det sista jag minns av henne är att hon gav mig Stig Dagermans Bröllopsbesvär i födelsedagspresent.
Nu skulle Karin fungera som farmors stödperson samtidigt som hon jobbade deltid som barnflicka hos en kapten Stark och hans familj. Det märkliga med den familjen var att kaptenen och hans fru åt lunch ensamma, medan Karin och de två barnen, fyra och sex, fick äta i köket.
Karin upplevde året i Jönköping som svårt.
Vid midsommar gifte vi oss i Kvarterbo. Där var hundra gäster som vi kände väl. Johan och Anna-Klara besökte oss. Så satte vi oss på tåget till Göteborg en dag i augusti och kände en stor frihet. I fortsättningen skulle vi leva tillsammans.
Vi brukade fika på terrassen vid Götaplatsen på sensommardagarna. Solen gassade och getingarna surrade berusat.
Karin följde med på professor Lönnroths föreläsningar om första världskrigets utbrott. De var utomordentligt intressanta och föreläsningssalen var alltid fullsatt.
Jungfrukammaren på Vadmansgatan rymde bara en säng, två stolar och ett litet skrivbord. Dessutom disponerade vi en gasspis i köket, som annars fungerade som skräpkammare åt vår värdinna tant Signe. Hon ägde våningen, hyrde ut alla rummen och bodde själv i skärgården.
Tant Signe dök ofta oväntat upp. En kväll i september förde hon oss till en bänk utanför Park Aveny Hotell. Nu ska vi titta på kändisar, sa hon. Och minsann, efter en stund gick boxningsvärldsmästaren Ingemar Johansson förbi.
Karin gick med i en teatercirkel som ABF drev på Atelierteatern vid Norra Hamngatan med Ove Tjernberg och Hans Råstam (senare chef för Borås stadsteater) som huvudlärare. Där rörde sig en hel del teaterfolk som hon så småningom kom att samarbeta med.
Cirkelverksamheten drevs på kvällstid och jag brukade följa Karin
hem. Ibland drog det ut på tiden och jag strövade runt i nordstan, på
den tiden en kåkstad med hotell, krogar och billiga kaféer där
emigranterna vistats i väntan på amerikabåtarna. Vi hade gratis
tillträde till stadsteaterns och folkteaterns föreställningar.
Efter ett halvår på Vadmansgatan blev jag tilldelad ett studentrum med kokskåp på Bildradiogatan i Järnbrott. Så bekvämt hade vi aldrig bott.
Lena Gester, en liten tonårig skådespelerska på Atelierteatern, följde oss dit ibland. Hon hade bra sångröst. I spårvagnen till Järnbrott frågade hon en gång: – Vad betyder tyttelu? – Tyttelu? – Ja, i Bellmanslåten ”Tyttelu att graven är för djup?”. Hon dog ung efter att ha turnerat i folkparkerna några somrar med operetter som Vita hästen.
Vi var inte de enda i Göteborg som kom från Kvarterbo i Älghult. Karins kusin Iris hade gift sig med Herbert som jobbade på ett varuhus i stan. De bodde med sina två små flickor i en träkåk utanför Liseberg. Vi var där och festade ibland.
Pekingoperan gjorde sitt hittills enda gästspel i Sverige på Göteborgs stadsteater i april 1960. Vi var där. Ett organiserat tumult av färgrika dräkter, blixtrande klingor, sminkade ansikten, akrobater, skrällande cymbaler, mullrande trummor, gälla flöjter, falsettsång.
Kvällen före föreställningen hade vi festat hos Iris och Herbert. Pekingoperan var en oförglömlig baksmälla.
Under försommaren sökte Karin in på scenskolor i Stockholm och Malmö med en scen från O`Neills Blodet ropar under almarna.
Själv blev jag inkallad. Redan i maj måste jag resa till Växjö för att vidareutbildas inför höstens manöver i Kivikstrakten i Skåne.
När jag anmälde mig på regementet fick jag till min häpnad veta att jag som sergeant var för fin för att bo i kasernen. De hade hyrt ett rum på stan åt mig. Till regementet skulle jag gå på morgnarna som till en arbetsplats eller föreläsning. Beskedet gav mig en oroande känsla av meningslöshet.
Karin och jag tillbringade några sommarveckor i Älghult innan vi återvände till Göteborg där Karin skulle medverka i Kröningen, en pjäs av Lars Forsell.
Själv måste jag snart resa ifrån Karin och repetitionsarbetet och mina studier för att i stället tillbringa september månad med exercis på regementet och en manöver i Skåne.
Hur skulle det gå med teaterpremiären? Hur skulle jag hinna med mina studier?
Kaos förestod – och stora förändringar.
Efter ett halvår på Vadmansgatan blev jag tilldelad ett studentrum med kokskåp på Bildradiogatan i Järnbrott. Så bekvämt hade vi aldrig bott.
Lena Gester, en liten tonårig skådespelerska på Atelierteatern, följde oss dit ibland. Hon hade bra sångröst. I spårvagnen till Järnbrott frågade hon en gång: – Vad betyder tyttelu? – Tyttelu? – Ja, i Bellmanslåten ”Tyttelu att graven är för djup?”. Hon dog ung efter att ha turnerat i folkparkerna några somrar med operetter som Vita hästen.
Vi var inte de enda i Göteborg som kom från Kvarterbo i Älghult. Karins kusin Iris hade gift sig med Herbert som jobbade på ett varuhus i stan. De bodde med sina två små flickor i en träkåk utanför Liseberg. Vi var där och festade ibland.
Pekingoperan gjorde sitt hittills enda gästspel i Sverige på Göteborgs stadsteater i april 1960. Vi var där. Ett organiserat tumult av färgrika dräkter, blixtrande klingor, sminkade ansikten, akrobater, skrällande cymbaler, mullrande trummor, gälla flöjter, falsettsång.
Kvällen före föreställningen hade vi festat hos Iris och Herbert. Pekingoperan var en oförglömlig baksmälla.
Under försommaren sökte Karin in på scenskolor i Stockholm och Malmö med en scen från O`Neills Blodet ropar under almarna.
Själv blev jag inkallad. Redan i maj måste jag resa till Växjö för att vidareutbildas inför höstens manöver i Kivikstrakten i Skåne.
När jag anmälde mig på regementet fick jag till min häpnad veta att jag som sergeant var för fin för att bo i kasernen. De hade hyrt ett rum på stan åt mig. Till regementet skulle jag gå på morgnarna som till en arbetsplats eller föreläsning. Beskedet gav mig en oroande känsla av meningslöshet.
Karin och jag tillbringade några sommarveckor i Älghult innan vi återvände till Göteborg där Karin skulle medverka i Kröningen, en pjäs av Lars Forsell.
Själv måste jag snart resa ifrån Karin och repetitionsarbetet och mina studier för att i stället tillbringa september månad med exercis på regementet och en manöver i Skåne.
Hur skulle det gå med teaterpremiären? Hur skulle jag hinna med mina studier?
Kaos förestod – och stora förändringar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar