När mat-sajten ”FeedBuzz” för något år sedan
listade ”17 otroliga desserter från hela världen” – bland annat Pavlova
(Australien), Mooncake (Kina), Sachertorte (Österrike) och Semla
(Sverige) – kom den palestinska Knafeh med på listan – men som
israelisk! Detta är ingen tillfällighet. Eftersom Israel inte har någon
egen kulturhistoria i området yngre än 2 000 år har man frikostigt
lagt sig till med urbefolkningens kläder, mat och traditioner, och
kallar dem sina egna. Den sirapsdrypande sötsaken Knafeh, med ursprung
kring Nablus på det ockuperade Västbanken, är kanske den mest
symboliska matstölden – även om falafel, hummus och maftoul (palestinsk
couscous) också i olika grad ”införlivats” i det israeliska
kulturarvet.
Metoden att radera ut en befolknings kultur genom att inlemma den i, eller helt ersätta den med, sin egen är en typisk kolonial företeelse, som tidigare drabbat bland annat ursprungsbefolkningar som maorierna på Nya Zeeland, aboriginerna i Australien och indianstammar i Amerika. Företeelsen benämns av den israeliske historikern Ilan Pappé som ”memoricide” – att utradera minnet av det som var och konstruera en ny historia. I fallet Israel har stora ansträngningar gjorts för att fylla det historiska vacuum som uppstått med nytt innehåll i avsikt att förankra den sionistiska idétraditionens särskilda koppling till Palestina. Framför allt med de senaste högerextrema regeringarna har uppmärksammandet av det specifikt judiska kulturarvet tagit fart på allvar, och skolklasser, militärer och andra grupper forslas nu i ökande omfattning runt på ockuperat område för att besöka särskilt viktiga judiska kultplatser.
Det handlar inte minst om att fysiskt eliminera spåren av den tidigare kulturen. Redan under den etniska rensningen av Palestina i samband med Israels tillblivelse raderades omkring 530 palestinska samhällen bort från jordytan av israelerna. Det har sedan fortsatt med förstörelse av ytterligare tusentals hus och miljoner urgamla olivträd, raserande av vattenkällor, söndergrävande av kullar och anläggande av nya bosättningar, vägar och annan infrastruktur helt utan koppling till områdets traditioner. Israeliska utgrävningar för att blottlägga det judiska kulturarvet hotar i många fall också att ödelägga övriga kulturskatter i samma områden, något som oroar FN:s organ för kultur, UNESCO. Bland annat har man krävt att den israeliska regimens arkeologiska utgrävningar nära Mughrabi Gate, eller Morernas port, en av ingångarna till Tempelberget i Jerusalem, upphör.
I sin dokumentär ”Det stora bokrånet” beskriver den holländsk-israeliske filmaren Benny Brunner stölden av en stor del av det palestinska skriftliga kulturarvet. Minst 70 000 böcker, manuskript och tidningar som under den etniska rensningen stals ur de hem vars invånare just fördrivits - ungefär 30 000 i Jerusalemområdet och 40 000 från andra samhällen. Följden för det palestinska samhället blev dramatisk: inga böcker, inga tidningar, ingen teater, ingen bio – en kulturell öken. Men alla böcker är inte förstörda, utan fortfarande beslagtagna och undanstoppade under rubriker som ”Frånvarandes egendom” – och skulle kunna återbördas till palestinierna. När får vi en kulturminister som kräver detta?
Metoden att radera ut en befolknings kultur genom att inlemma den i, eller helt ersätta den med, sin egen är en typisk kolonial företeelse, som tidigare drabbat bland annat ursprungsbefolkningar som maorierna på Nya Zeeland, aboriginerna i Australien och indianstammar i Amerika. Företeelsen benämns av den israeliske historikern Ilan Pappé som ”memoricide” – att utradera minnet av det som var och konstruera en ny historia. I fallet Israel har stora ansträngningar gjorts för att fylla det historiska vacuum som uppstått med nytt innehåll i avsikt att förankra den sionistiska idétraditionens särskilda koppling till Palestina. Framför allt med de senaste högerextrema regeringarna har uppmärksammandet av det specifikt judiska kulturarvet tagit fart på allvar, och skolklasser, militärer och andra grupper forslas nu i ökande omfattning runt på ockuperat område för att besöka särskilt viktiga judiska kultplatser.
Det handlar inte minst om att fysiskt eliminera spåren av den tidigare kulturen. Redan under den etniska rensningen av Palestina i samband med Israels tillblivelse raderades omkring 530 palestinska samhällen bort från jordytan av israelerna. Det har sedan fortsatt med förstörelse av ytterligare tusentals hus och miljoner urgamla olivträd, raserande av vattenkällor, söndergrävande av kullar och anläggande av nya bosättningar, vägar och annan infrastruktur helt utan koppling till områdets traditioner. Israeliska utgrävningar för att blottlägga det judiska kulturarvet hotar i många fall också att ödelägga övriga kulturskatter i samma områden, något som oroar FN:s organ för kultur, UNESCO. Bland annat har man krävt att den israeliska regimens arkeologiska utgrävningar nära Mughrabi Gate, eller Morernas port, en av ingångarna till Tempelberget i Jerusalem, upphör.
I sin dokumentär ”Det stora bokrånet” beskriver den holländsk-israeliske filmaren Benny Brunner stölden av en stor del av det palestinska skriftliga kulturarvet. Minst 70 000 böcker, manuskript och tidningar som under den etniska rensningen stals ur de hem vars invånare just fördrivits - ungefär 30 000 i Jerusalemområdet och 40 000 från andra samhällen. Följden för det palestinska samhället blev dramatisk: inga böcker, inga tidningar, ingen teater, ingen bio – en kulturell öken. Men alla böcker är inte förstörda, utan fortfarande beslagtagna och undanstoppade under rubriker som ”Frånvarandes egendom” – och skulle kunna återbördas till palestinierna. När får vi en kulturminister som kräver detta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar