Ordet islossning låter lite
malplacerat när det gäller länder på Afrikas Horn, men ett stort
genombrott handlar det om. Den 17 år gamla frysta konflikten mellan
Etiopien och Eritrea hör idag till historien. Att den lösts betyder
mycket för hela det regionala samarbetet.
Det började med att Etiopien i början av 2018 fick en ny premiärminister. Landet var i djup kris både ekonomiskt och politiskt, med uppror inte minst från det stora Oromofolket i söder. Radikala grepp behövdes. Den förre premiärministern valde att avgå och ersattes med en yngre och fritt tänkande politiker. Till hans första åtgärder hörde att i juni 2018 gå Eritrea till mötes i den gränskonflikt som fått båda länderna att hålla tusentals soldater vid den gemensamma gränsen.
Därmed kunde Etiopien få en efterlängtad tillgång till Röda Havet genom den eritreanska hamnstaden Assab, med sin järnvägslinje direkt till Addis Ababa. Mellan de två länderna utvecklades handeln och tusentals tog sig över den nu öppna gränsen för att träffa släkt de inte haft en chans att möta på de många åren.
Förändringarna blev större än så. Eritrea öppnade sig mot regionens andra länder, med diplomatiska relationer med Somalia och Djibouti. Trepartssamarbetet som har inletts mellan Eritrea, Etiopien och Somalia innehåller också en utsträckt hand till Sydsudan – vilket kan leda till slutet på det inbördeskrig som sargat det unga landet ända sedan det lyckades bryta sig loss från Sudan.
Någon motsvarighet i Eritrea till liberaliseringen i Etiopien har ännu inte synts till. Diktatorn Isaias Afwerki sitter kvar och inga politiska reformer har ännu rapporterats. Frågan är hur länge det eritreanska folket kommer att vänta, men jag gissar att pressen från omvärlden och kraven från de tusentals soldater som nu kan återvända till ett civilt liv kommer att tvinga fram påtagliga förändringar där liksom de nu äger rum i Etiopien.
Det började med att Etiopien i början av 2018 fick en ny premiärminister. Landet var i djup kris både ekonomiskt och politiskt, med uppror inte minst från det stora Oromofolket i söder. Radikala grepp behövdes. Den förre premiärministern valde att avgå och ersattes med en yngre och fritt tänkande politiker. Till hans första åtgärder hörde att i juni 2018 gå Eritrea till mötes i den gränskonflikt som fått båda länderna att hålla tusentals soldater vid den gemensamma gränsen.
Därmed kunde Etiopien få en efterlängtad tillgång till Röda Havet genom den eritreanska hamnstaden Assab, med sin järnvägslinje direkt till Addis Ababa. Mellan de två länderna utvecklades handeln och tusentals tog sig över den nu öppna gränsen för att träffa släkt de inte haft en chans att möta på de många åren.
Förändringarna blev större än så. Eritrea öppnade sig mot regionens andra länder, med diplomatiska relationer med Somalia och Djibouti. Trepartssamarbetet som har inletts mellan Eritrea, Etiopien och Somalia innehåller också en utsträckt hand till Sydsudan – vilket kan leda till slutet på det inbördeskrig som sargat det unga landet ända sedan det lyckades bryta sig loss från Sudan.
Någon motsvarighet i Eritrea till liberaliseringen i Etiopien har ännu inte synts till. Diktatorn Isaias Afwerki sitter kvar och inga politiska reformer har ännu rapporterats. Frågan är hur länge det eritreanska folket kommer att vänta, men jag gissar att pressen från omvärlden och kraven från de tusentals soldater som nu kan återvända till ett civilt liv kommer att tvinga fram påtagliga förändringar där liksom de nu äger rum i Etiopien.
Om allt detta står att läsa i en utomordentlig skrift av Redie Bereketeab vid Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala, som kan laddas ner från dess hemsida.
Dawit Isaak, om han lever, lär nu uppleva en strimma ljus i horisonten. Sverige, som borde ha gett Eritrea rätt i gränskonflikten men aldrig gjorde det, har en svår utmaning framför sig: att återskapa fungerande relationer och ge honom en chans att återvända till Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar