Även för 20 år sedan, 1999, var det EU-val på
senvåren. Om sina våndor inför detta skrev Gunnar Sandin under sin
kåserisignatur Gr följande betraktelse.
Det var väl inget storslaget valmöte,
men klart bättre än den gången för tre veckor sen när det regnade, och
framför allt bättre än veckan efteråt när valkommittén hade glömt
detta med nyckel till partilokalen så att högtalaren stod inlåst. Nu
framlade Ann vänsterpartiets EU-linje på ett lågmält och balanserat
sätt, med små trevliga kopplingar till de låtar som Röda Kapellet
interfolierade med.
Just hemkommen hade jag fortfarande bastuban på ryggen när Jonas ringde.
– Så du spelar på vänsterns möten fast du är positiv till EU? Det kunde inte jag förmå mej till, den här gången. Och hur tänker du egentligen rösta?
Ärligt fick jag erkänna att jag inte visste, att jag hade skjutit den frågan ifrån mej. Förra gången hade jag rö stat på vänsterpartiet och kryssat för Sten De Geer som var uttalad EU-vän. Han stod visserligen på garanterat icke valbar plats men att hans fanns på listan markerade att det fanns oliktänkare i partiet, och att de accepterades.
Jonas hade gjort likadant då. Nu var hans och min position utstämplad trots att den kan underbyggas med goda marxistiska argument, omfattas av de allra flesta vänsterpartierna och fackföreningarna i Europa och (enligt opinionsmätningar) delas av åtskilliga som röstade vänster i riksdagsvalet.
Rösta på Pierre Schori (s)? Möjligen, men han har solkats under sin verksamhet som minister.
Rösta på Staffan Burenstam Linder (m), för att djävlas? (Jag minns förresten att min mor, vanligen k-väljare, en gång valde högern i förhoppningen att ett starkare högerparti skulle tvinga arbetarpartierna att samarbeta.) Vi flinade en stund åt tanken men fann att EU-valet trots allt var för allvarligt för den sortens skämt.
Rösta blankt? Men en sån röstsedel buntas vid sammanräkningen ihop med de ogiltiga och är därför oduglig som demonstration. Lika illa vore det att kassera en röstsedel genom att skriva dit en schysst kandidat.
– Jag ska tänka vidare på saken, avslutade jag lamt. Det är trots allt några dagar till valet.
Två dar tidigare hade jag varit på begravning i Kristianstad. En fin och värdig ceremoni, en utmärkt parentation av Jörn Svensson.
Efteråt hamnade jag vid samma bord som några rikspolitiker (v). Efter några mustiga skämt om paret Erik & Ylva (inte lämpliga att återge här) kom samtalet in på EU. Under den kommande valperioden kommer vänsterpartiet säkert att byta linje i EU-frågan, fick jag veta. Fyra uppräknade riksdagsledamöter utpekades som villiga att gå i bräschen. En av dem var förstås Lennart Wärmby, som nu senast har bekräftat sin hållning i en Svenska Dagbladet-intervju. Men även inom den högsta partiledningen sades en ny inställning ha mognat fram. (Detta gällde naturligtvis inte Lars Ohly som fortsätter att positionera sej för partiledarskapet, även om det dubbla uppdraget som riksdagsledamot och partisekreterare lär slita hårt på honom.) Före valet händer förstås ingenting. Det gäller att inte äventyra bilden av ett starkt EU-kritiskt parti som går hem ute i bygderna.
Just hemkommen hade jag fortfarande bastuban på ryggen när Jonas ringde.
– Så du spelar på vänsterns möten fast du är positiv till EU? Det kunde inte jag förmå mej till, den här gången. Och hur tänker du egentligen rösta?
Ärligt fick jag erkänna att jag inte visste, att jag hade skjutit den frågan ifrån mej. Förra gången hade jag rö stat på vänsterpartiet och kryssat för Sten De Geer som var uttalad EU-vän. Han stod visserligen på garanterat icke valbar plats men att hans fanns på listan markerade att det fanns oliktänkare i partiet, och att de accepterades.
Jonas hade gjort likadant då. Nu var hans och min position utstämplad trots att den kan underbyggas med goda marxistiska argument, omfattas av de allra flesta vänsterpartierna och fackföreningarna i Europa och (enligt opinionsmätningar) delas av åtskilliga som röstade vänster i riksdagsvalet.
Rösta på Pierre Schori (s)? Möjligen, men han har solkats under sin verksamhet som minister.
Rösta på Staffan Burenstam Linder (m), för att djävlas? (Jag minns förresten att min mor, vanligen k-väljare, en gång valde högern i förhoppningen att ett starkare högerparti skulle tvinga arbetarpartierna att samarbeta.) Vi flinade en stund åt tanken men fann att EU-valet trots allt var för allvarligt för den sortens skämt.
Rösta blankt? Men en sån röstsedel buntas vid sammanräkningen ihop med de ogiltiga och är därför oduglig som demonstration. Lika illa vore det att kassera en röstsedel genom att skriva dit en schysst kandidat.
– Jag ska tänka vidare på saken, avslutade jag lamt. Det är trots allt några dagar till valet.
Två dar tidigare hade jag varit på begravning i Kristianstad. En fin och värdig ceremoni, en utmärkt parentation av Jörn Svensson.
Efteråt hamnade jag vid samma bord som några rikspolitiker (v). Efter några mustiga skämt om paret Erik & Ylva (inte lämpliga att återge här) kom samtalet in på EU. Under den kommande valperioden kommer vänsterpartiet säkert att byta linje i EU-frågan, fick jag veta. Fyra uppräknade riksdagsledamöter utpekades som villiga att gå i bräschen. En av dem var förstås Lennart Wärmby, som nu senast har bekräftat sin hållning i en Svenska Dagbladet-intervju. Men även inom den högsta partiledningen sades en ny inställning ha mognat fram. (Detta gällde naturligtvis inte Lars Ohly som fortsätter att positionera sej för partiledarskapet, även om det dubbla uppdraget som riksdagsledamot och partisekreterare lär slita hårt på honom.) Före valet händer förstås ingenting. Det gäller att inte äventyra bilden av ett starkt EU-kritiskt parti som går hem ute i bygderna.
Det lät positivt. Synd bara med alla konvulsioner på vägen. Och så
synd och taffligt, sade flera, att partiet i Skåne hade gjort sej av
med Rolf Nilson. Jag försökte förklara fenomenet med
åsanisseleninisterna i Sjöbo med omnejd och deras paradoxalt starka
position, men möttes av huvudskakningar.
Apropå det, hur går det med arbetet i region Skåne, frågade någon. Jag lovade att Veckobladet skulle återkomma med en kritisk granskning. Man förvånas f.ö. ständigt över hur flitigt VB läses inom v-kretsar i Stockholm och andra fjärran orter.
– Det ordnar sej nog, sa jag till Jonas. Nu kommer ju Herman Schmid in i EU-parlamentet och han är allmänt resonabel, det visade han senast på debatten i Lund med Jan Otto Andersson. Och Jonas Sjöstedt är förståndig. När EU-informatören Christian Andersson, som du känner, fortfarande var radiojournalist bevakade han Nej till EU:s kongress i Lund före folkomröstningen, kom han ut alldeles hänförd och sa: Där har vi vänsterpartiets nästa ordförande!
Vi enades om Sjöstedts allmänna förtjänster han hade t.ex. skött sej lysande i radioutfrågningen nyss - och beklagade att enligt en opinionsmätning bara åtta procent av väljarna hyste stort förtroende för honom, en bottenposition bland toppkandidaterna. Per Gahrtons utstrålning har han förstås inte, och det är inte säkert att han som partiledare är utrustad med Lars Werners eller Gudrun Schymans instinktiva politiska klokhet. Men kvalitet vinner i längden.
– Och hur tänker du rösta? upprepade Jonas.
– Jag vet inte, svarade jag. Men jag tänker bestämma mej tills det är dags att skriva i VB.
Nu är det dags. Okej: jag tänker rösta på vänsterpartiet och kryssa för Ann Schlyter, som är klok och hade förtjänat en plats högre upp på listan.
Jag röstar utan entusiasm men tröstar mej med att EU-valet inte är särskilt betydelsefullt. Det blir viktigare nästa gång, när parlamentet är mäktigare, och till dess kan jag vara med och verka för en positiv förändring av den svenska vänsterns hållning.
Gr
Apropå det, hur går det med arbetet i region Skåne, frågade någon. Jag lovade att Veckobladet skulle återkomma med en kritisk granskning. Man förvånas f.ö. ständigt över hur flitigt VB läses inom v-kretsar i Stockholm och andra fjärran orter.
– Det ordnar sej nog, sa jag till Jonas. Nu kommer ju Herman Schmid in i EU-parlamentet och han är allmänt resonabel, det visade han senast på debatten i Lund med Jan Otto Andersson. Och Jonas Sjöstedt är förståndig. När EU-informatören Christian Andersson, som du känner, fortfarande var radiojournalist bevakade han Nej till EU:s kongress i Lund före folkomröstningen, kom han ut alldeles hänförd och sa: Där har vi vänsterpartiets nästa ordförande!
Vi enades om Sjöstedts allmänna förtjänster han hade t.ex. skött sej lysande i radioutfrågningen nyss - och beklagade att enligt en opinionsmätning bara åtta procent av väljarna hyste stort förtroende för honom, en bottenposition bland toppkandidaterna. Per Gahrtons utstrålning har han förstås inte, och det är inte säkert att han som partiledare är utrustad med Lars Werners eller Gudrun Schymans instinktiva politiska klokhet. Men kvalitet vinner i längden.
– Och hur tänker du rösta? upprepade Jonas.
– Jag vet inte, svarade jag. Men jag tänker bestämma mej tills det är dags att skriva i VB.
Nu är det dags. Okej: jag tänker rösta på vänsterpartiet och kryssa för Ann Schlyter, som är klok och hade förtjänat en plats högre upp på listan.
Jag röstar utan entusiasm men tröstar mej med att EU-valet inte är särskilt betydelsefullt. Det blir viktigare nästa gång, när parlamentet är mäktigare, och till dess kan jag vara med och verka för en positiv förändring av den svenska vänsterns hållning.
Gr
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar