Jag/vi/ går och går. Lund runt, på stigar, vägar och gångbanor.
Försöker hitta nya ogångna spår att vandra i. Letar på kartan över Lund och dess utkanter.
Det finns många ställen att upptäcka, fler än jag visste trots många år i Lund. Oanade gå-ställen.
Det är inte bara det halvvilda spåret runt dammarna eller Ravinens lockande dalgång som jag harlunkat fast i.
Vi travar, går, tittar. Hunden nosar, nya lukter. Stan
är faktiskt full av möjliga och smått omöjliga vägar. Lundaborna går ut
i Coronatider. Överallt möts vi.
Så härligt, vi erövrar vår stad på ett nytt sätt.
Upptäcker att slättlandet erbjuder backar, små och stora. Några
vinterveckor går det till och med det att åka pulka på Monte Composti.
Vilken fart det blir i de välslipade snösluttningarna! Vuxna blir som
barn på nytt och vågar sätta sig ner på pulkorna tillsammans med
barnen. Det går till och med och att åka skidor i Stadsparken.
En halvgrå januarisöndag ser jag ett glatt gäng som
dukat till kalas i Ravinen, Färgglada ballonger och girlanger i
buskarna, mat på sittunderlag. Stämningen verkar på topp trots frusna
fingrar.
Helgens första vårdag är det utebarnkalas vid Nöbbelövs mosses vinskydd.
Det luktar grillad korv … Och den första lärkan slår upprymt över den leriga skånska jorden.
Det är inte bara det pampiga Monumentet som berättar
historien om Lund. Upptäcker en stor gravhög, Rävshögs bronsålders grav
(ännu ej utgrävd!) vid Gunnesbo. Här vilar Lundabor sedan några tusen
år tillbaka. Precis som ute på Fredenstorps vackra nya begravningsplats
dit man flyttat resterna av St Stefans kyrkan som under medeltiden låg
inne i stan. Nu finns kyrkan markerad med stenar i gräset och dit har
också flyttats kvarlevorna efter 2100 Lundabor.
Men allra roligast är kanske skylten som möter oss i
utkanten av Nöbbelövs mosse. Budskapet känns aktuellare än någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar