Det finns många skillnader mellan den brukade skogen och naturskogen.
Bild: Rose-Marie Rytter
Jag var hemma i Älghult förra
veckoslutet. Vägsam-fälligheten, det vill säga jordägarna i
Fjärdingsmåla, Kvartebo, Brandstorp, Höneskruv och Silvereke. hade
samlats. De smala, krokiga och backiga skogsvägar som förbinder byarna
skulle besiktigas och repareras efter årets regn och slitage. De hade
trafikerats av skogsmaskiner, traktorer, vägskrapor och timmerlass som
lämnat djupa spår.
Karlarna pratade om det moderna skogsbruket. Deras förfäder har i
generationer ägnat sig åt jordbruk. Den nya generationen är
skogsbrukare, även om somliga fortfarande har några kor som betar i
hagarna.
De gillade Centerpartiets förslag att stärka
äganderätten över skogarna. Det var bäst för klimatet, menade de.
Kalhugg ett halvt hektar tallskog, plantera nya tallar och vänta sedan i
80 år. Då är tallarna fullvuxna och ska avverkas. Medan de vuxit har
de fångat upp massor med koldioxid. Kalhugg en ny bit skog vart eller
vartannat år, så har du både arbete och inkomst.
Skogsbruket är samma sak som jordbruk med den
skillnaden att det handlar om långa odlingsperioder. 80 år. Därför är
äganderätten viktig.
Först de senaste årtiondena hade de små
skogsägarna insett att deras skog utgör en rikedom. Ägorna är
visserligen inte stora, men väl hanterade kan de ge ett långsiktigt
levebröd. Vändpunkten i det småländska skogsbruket var nog orkanen
Gudrun som fällde ofantligt mycket skog. Under det mångåriga
uppröjningsarbetet hade de fått tillgång till moderna, osannolikt
effektiva skogsmaskiner.
Blomkålssvamp
Vi ägnade dagarna åt att gå runt i ”våra”
skogar och leta efter bär och svamp som vi gjort i årtionden. De gamla
stigarna var fördärvade av skogsmaskinerna. Breda traktorspår ledde
till uppsamlingsplatserna där lastbilarna hämtade timret.
Riset gjorde kalhyggena svårframkomliga.
Tallplantagerna var enformiga och fattiga på blåbärs- och lingonris,
ormbunkar och vitmossa, kantareller och soppar.
Lyckligtvis finns mycket naturskog kvar. Inte urskog,
men blandad skog som fått växa fritt, ibland i hundra år eller mer.
Sådan skog kommer alltid finnas i det småländska höglandet eftersom det
finns rullstensåsar och områden med flyttblock och stenhögar som är
så besvärliga att de moderna maskinerna inte kan ta sig fram.
Där klev vi omkring mellan stenblock, vissna
ormbunkar, fallna träd och mossa. Där hittade vi kantareller,
Karl-Johan och andra soppar. På ett ställe intill en död tall stod tre
jättelika blomkålssvampar, sådana som väger flera kilo och som man inte
hittar varje år.
Jag har levt ett långt liv med skogen,
fällt skog, kört timmer, jobbat på sågverk och planterat skog både i
Norrbotten och Småland. Jag vet vilken utomordentlig råvara trä är.
Kring Bottniska viken består städerna av trähus. I Växjö och nu också i
Stockholm har man byggt höghus av trä.
Min uppskattning av trämaterial för många ändamål gör mig kluven.
Jag vill bevara naturskogen, men jag vill också att man använder trä
till hus och möbler och mycket annat.
Henrik Teleman som jag lärde känna i vpk Lund på 70-talet var
arkitekt, om jag minns rätt. Han var också besatt av trä. I Virserum
byggde han en monumental utställningshall av trä. Väggar och tak består
av en sorts papper som släpper in dagsljuset. Byggnaden ser ut som om
den kunde blåsa bort, men den har stått i över 40 år nu. Jag brukar
besöka den varje sommar, alltid lika imponerad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar