Karin berättar om tröskning, potatis-upptagning och ystning under andra världskriget av Gunnar Stensson

Att tröska och ta upp potatis var roligt för då kom storkusinen Verner som var nästan lika gammal som pappa och Verners fru Agda och deras tre barn som var jämnåriga med Maria och hennes syskon. När de tröskade behövde barnen inte arbeta. De var i ladan och hoppade och sjöng och lekte kyrka. Verner kallade dem banditerna, men han var inte arg utan skojade bara. Agda ville alltid kela med Verner, men Verner bara ryckte på axlarna och sa: ”fruntimmer”.

Tröska på 1940-talet

När de skulle hacka upp potatis måste också barnen hjälpa till. Första dagen var inte så svår. Då gick det lekande lätt. De kunde ta lite pauser och mamma lagade så god mat. Man hade två korgar i fåran, en för små grispotatis och en för fina ätpotatis. Andra dagen var ledsam. Då gjorde det ont i ryggen och de var tvungna att klaga och voja sig, men de stora brydde sig inte om dem. Klagade man över ont i ryggen sa de bara: ”Du har ingen rygg, du har bara en ullatrå” och så skrattade de som om det var väldigt roligt.
   Det var ofta sol och fortfarande varmt. Löven var gula och röda och enstaka blåklockor fanns det fortfarande och astrar i mammas blomland. Farmor brukade gå bakom Maria och hacka.
   ”Du måste hacka djupt”, sa hon, ”ser du vad jag hittar många pärer efter dig.”
Hon hackade aldrig efter Elisabet, Marias tvillingsyster, eller efter Barbro, storasyster. Elisabet var så duktig. Farmor tyckte om henne för hon var lite lik faster Inga. Elisabet kunde ta opp en sopa på sopskyffeln hur lätt som helst. Det kunde inte Maria.
   När potatisen var i källaren och säden tröskad blev det lite lugn och ro. Farmor och mamma handarbetade och pappa räknade igenom alla kassor...
   En dag i slutet av oktober brukade mamma göra julostarna, då kom alla tanterna med mjölk.  Först värmde de all mjölken i en kopparkittel, så la de i löpet. Maria minns hur de skar ut löpmagen ur kalven när han slaktats. Strax innan skulle kalven dricka mycket mjölk så löpmagen var full. Maria och hennes syskon fick också göra varsin ost, bara små. De gjorde dem i kaffekoppar och de blev så hårda. Ostmassan var god. De brukade få smaka av den. ”Ostar ska man sköta som småbarn”, brukade mamma säga. Det var en stor konst att ysta och sköta ostar.

Ur en berättelse av Karin Stensson om hennes liv i Kvarterbo, Småland under andra världskriget. Kvinnor skötte gården när männen var inkallade. På de små gårdarna var man nästan självförsörjande, mycket litet behövde köpas in.
   Vi tänker ge ut hela Karins berättelse i en bok.