Jarl Dahlbom tog studenten i Helsingfors i
maj 1944. Efter ett par veckors militärutbildning sändes han till
fronten. Sovjetunionens pansar förberedde slutoffensiven på Karelska
näset. I juni inleddes anfallet och på några dagar krossades den finska
armén. Viborgs län hörde till de områden som erövrades av
Sovjetunionen. Jarl, eller Jalle som vi kallade honom, överlevde,
flyttade till Sverige, tog en fil mag och fick en tjänst i Framnäs
folkhögskola utanför Piteå. Han gifte sig och fick ett par barn.
Jalle berättade sin historia för Karin när de 1964 reste på
sportlov till Gratangen norr om Narvik tillsammans med ett 60-tal
elever. Han var återhållen och konstaterade bara fakta. 1940 gjorde
Narvik motstånd mot den tyska övermakten med stöd av några brittiska
förband ett par majveckor. Sedan härskade nazisterna till freden 1945.
Minnet av världskriget levde i både Norge och Finland.
Jalle var en av de kunnigaste och mest kreativa lärare jag mött.
1966 arrangerade Jalle en studieresa till Leningrad. Han ville återse det landskap där han upplevt kaos och nederlag. Den här gången följde jag med.
Karin hade rest till Stockholm med Martin efter att ha fått
meddelande att vår nya flicka Li Su Yung skulle anlända från Sydkorea
till Arlanda inom kort.
Vi reste i två bussar via Haparanda, övernattade i Jyväskylä och
passerade nästa eftermiddag Sovjetgränsen. Undergränsuppehållet
upptäckte jag att flera av våra elever pratade finska med ryssarna.
Någon köpte vodka. En liter kostade motsvarande fem kronor. Vi
passerade Viborg som nu var sovjetiskt. Jalle var spänd. Han svarade
inte på tilltal. Ett par timmar senare var vi framme vid hotellet i
Leningrad. Jag lärde mig säga vårt rumsnummer på ryska.
Majsolen värmde ett vårligt Leningrad. Det var en intressant period i Sovjetunionens historia. Solsjenitsyns avslöjande av Gulag-arkipelagen i En dag i Ivan Denisovitjs liv
hade just översatts till svenska. Nikita Chrusjtjov hade tillåtit den
ryska utgivningen i samband med den avstalinisering som han drev sedan
1956. Nu var han avsatt, men levde fritt som privatperson.
Vi använde Jan Olof Olssons utomordentliga Leningrad - Sankt Petersburg
som kursbok och guide. Under en intensiv vecka besökte vi
Vinterpalatset, Finlandsstationen, Nevskij Prospekt, Eremitaget,
Marinskiijteatern och många andra historiska och kulturella
minnesmärken.
Jag upptäckte att Jalle var berusad. Det var knappt märkbart, han
behärskade fullständigt alla komplicerade situationer, kunde växla ett
par ord på finska med ryska funktionärer och hålla koll på
elevgrupperna. Men han kedjerökte på ett sätt som skilde sig från hans
vanor i skolan. Själv rökte jag också. På konserter och föreläsningar
somnade han, vilket visserligen var begripligt – vi var intensivt
verksamma – men besvärligt och avslöjande. Jag satt i regel bredvid
honom och väckte honom när han snarkade.
Finlandsstationen
Spåren efter de 900 dagar mellan 1941 och
1944 då Leningrad var belägrat och två miljoner människor frös och
svalt ihjäl var det som engagerade mig mest.
Jan Olof Olsson citerade en åttaårig flickas dagbok där
hon noterade sina föräldrars och syskons dödsdagar. ”Idag dog”... När
alla var döda kom den sista anmärkningen: ”Och nu är jag ensam.” Och så
fanns bara dagboken kvar.
900 dagar. Det som nu sker i Mariupol och andra
ukrainska städer är väl en orsak till att Leningradresan trängt sig på i
mitt medvetande.
Jalle och jag gjorde en ny studieresa 1968, denna gång
till Köpenhamn. Det visade sig att elevernas finska fungerade där
också, när köpenhamnskan blev obegriplig. Följande år flyttade Karin
och jag till Lund.
Tjugo år senare besökte vi Jalle i Framnäs
för sista gången. Han hade cancer och var sängliggande. Vi pratade lite
om Leningradresan och förhållandet mellan Finland och Sovjetunionen.
Två veckor senare avled han. Leningrad återtog namnet Sankt Petersburg i
början av 1990-talet. Då fanns den unge Putin någonstans där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar