Vad är det som gör att jag blir
irriterad, besviken och nästan arg när frågan om att hjälpa flyktingar
från Ukraina kommer till tals? När jag sitter på bussen och ser som
reklamvideo på bussen en "reklam" som hälsar Ukraina-flyktingar
välkomna och påpekar till dem alla deras rättigheter, varför blir jag
inte glad?
Trots allt, nu håller samhället faktiskt på att öppna
sig, och välkomnar människor i nöd, som det bör vara självklart att
göra. Under alla de år som jag har erbjudit hem eller stöd till
flyktingar har jag så önskat att samhället skulle göra just det. Alla
bör vara välkomna till ett nytt hem om de inte kan vara där de helst
skulle vara, hemma hos sig. Jag har nyligen haft en ung person från
Afghanistan hos mig. Han fick ha tålamod i 6 år innan Sverige till slut
förstod att han verkligen inte kan åka hem. Nu har han flyktingstatus,
men det måste förnyas varje år! Varför får han inte 3 år som folk från
Ukraina sägs få?
Plötsligt är det annorlunda. Vi är alla människor och
bomber från USA eller Ryssland skadar lika mycket. De döda lika väl.
Varför är det så stor skillnad?
Jag tror att det som stör mig så mycket är att Sverige
inte är så bra som jag tidigare uppfattat. Det är med sorg jag behöver
erkänna att mitt nya land, Sverige, på sista tiden visat att i grunden
är det väldigt rasistiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar