Glimtar från Norrbotten 1963 till 1969 av Gunnar Stensson

Det var fortfarande mörkt när jag pulsade genom snön hemifrån Prytzka gården till Framnäs folkhögskola nere vid Pite - älven för att börja morgonlektionen 8.15. Nästa dag fick vi influensa alla tre, Karin, tvåårige Martin och jag. Snön fortsatte att falla. Det kom ingen post och ingen tidning. Öjebyn var helt isolerat. Att president Kennedy hade blivit skjuten i Dallas fick vi veta först ett par dagar efter händelsen.
   Ett helt nytt liv hade börjat. Under större delen av tiden mellan åren 1963 och 1969 var vi norrlänningar. Det sociala livet på Framnäs folkhögskola var intensivt. Eleverna stannade på skolan också söndagar och lovdagar eftersom det var för långt att resa hem. Skolans upptagningsområde var hela Norrbotten. Musikeleverna kom från hela landet och stannade ofta flera år. 

       

Skolan ägdes av landstinget. Rektor Adrian var socialdemokrat. Flera elever var tvåspråkiga; de talade gärna finska. Flertalet lärare var norrlänningar, men många musiklärare kom från södra Sverige och andra från Norge och Finland. Någon hade ryskt påbrå efter ryska ockupationer av Norrland på 1700-talet. 1968 placerades Prags symfoniorkester i Framnäs efter kuppen i augusti.
   Det skapade opinion mot den sovjetiska ockupationen. CH Hermanssons hyllades för sitt fördömande av ockupationen
   Ibland arrangerades lärarfester med ganska mycket alkohol. I april kunde de pågå tills solen gick upp över det gnistrande snötäckta landskapet, ljust så det sved i ögonen.

Skolan hade en stor modern aula. Där framfördes regelbundet konserter. Oftast var det skolans elever som uppträdde, men det kom också stråkkvartetter och solister från andra delar av landet. Karin satte upp pjäser och kabaréer. En av de största uppsättningarna var Häxjakt av Artur Miller. Både musikelever och elever från den allmänna linjen medverkade. Publiken från Piteå med omnejd fyllde aulan.
   Karin samarbetade framför allt med musiklinjens lärare och elever. En gång iscensatte hon en kort Mozart-opera med sångare som senare blev professionella. De reste på en uppmärksammad veckolång turné genom städer som Piteå, Luleå, Kiruna och andra större samhällen. Avstånden var kolossala.
   Skolans regler var fria. De flesta eleverna var myndiga. Här var det inte tal om att man skulle övervaka att tjugo flickor i skilda åldrar kom hem till sina rum före klockan 22 som på Axevalla. Relationer mellan lärare och elever förekom. Vi umgicks som likar, framför allt med musikeleverna. Ett par av de ensamstående lärarna bodde som hyresgäster i samma stora byggnader som eleverna.
   Karin och jag tilldelades snart ett nytt Älvsbyhus med alla moderna bekvämligheter. Så fint hade vi aldrig bott för. Jag fick för vana att hoppa i ett hett bad varje morgon innan jag rusade ut i kylan för att komma till skolbyggnaden och sätta igång undervisningen. I lärarrummet hängde cigarrettröken tjock och grå.
   Jag undervisade i mina ämnen, bestämde rätt mycket av kursinnehållet. Det fanns en liten skoltidning som jag redigerade. Den väckte ibland konflikter eftersom vi publicerade kritiska synpunkter på olika förhållanden på skolan. Dessutom arbetade jag en hel del med Karins uppsättningar, satte tillsammans med henne samman kabaréer och valde nya pjäser och annat material för framträdanden.

Vi adopterade Sara – namngiven efter Sara Lidman – från Korea 1966. Sara och Martin, två barn, två och fyra år, krävde förstås mycket tid och engagemang, men det var alltid lätt att få frivillig barnpassning. Ofta kunde de följa med på repetitioner. Martin ogillade en sopran som sjöng Luciasången med stark röst. Inte Cia, skrek han. 1964 hade vi hand om en treåring som en av musikeleverna, saxofonisten Allan Lundström, var pappa till. Han betalade oss med flera kilo nyfångad röding.
   När vi skulle resa hem till Älghult i juni brukade vi flyga till Stockholm och övernatta hos min bror Jan några nätter innan vi fortsatte med tåg till Nässjö, vidare till Sävsjöström och sedan med rälsbuss till Älghult. Sara brukade sitta i förarens knä och tuta. Men småjärnvägarna blev nedlagda i mitten av 1960-talet. I Älghult hjälpte vi Karins föräldrar med höskörden och korna. Vi reste oftast tillbaka innan havren mognade.

1963 var vi Erlander-trogna socialdemokrater och övertygade USA-anhängare (president Rooseveldts New Deal, segern i världskriget, Marshall-hjälpen, Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen, den unge president Kennedys manifestation mot Berlin-muren och vår indignation över det spektakulära mordet i Dallas).
   Efter 1965 blev FNL:s kamp mot USA:s krig i Vietnam och den amerikanska rasismen vårt, liksom många av våra elevers, mest uppslukande engagemang. Vi hoppades på en revolution mot Nixon i USA. 
   Vi blev också alltmer kritiska mot svensk socialdemokrati. Sara Lidman var på FNL-turné i övre Norrland 1967 och gav 1968 ut Gruva som skildrade de usla arbetsförhållandena i Malmberget och bidrog till den strejk som skakade svensk arbetarrörelse ett par år senare. Vi hade elever med kunskap om förhållandena. När vi flyttade från Framnäs 1969 fick vi Marx Kapitalet i avskedspresent av våra elever, bland andra saxofonisten Allan Lundström.
   Mer om detta nästa vecka.