Den otäcka krönikan av Lotte Möller

I höstas ringde en redaktör från månadstidningen Allt om Trädgård och undrade om jag ville skriva en krönika, ungefär 3.000 tecken med lämning i november, för deras januarinummer.
Dagen efter jag mejlat i väg mitt alster fick jag besked från tidningen att slutet måste göras om. Det var FÖR hemskt.
Okej. Visserligen har jag skrivit krönikor för Moderna Tider, Aftonbladet, Månadsjournalen och andra publikationer där jag aldrig någonsin blivit ombedd att ändra något. Men jag är inte den som är den. De sista fyra raderna togs bort och ersattes av fem nya.
Redaktören ringde igen och meddelade att jag hade missuppfattat saken. ALLT det där otäcka måste bort.
- Jag får själv en klump i magen när jag läser det, sa hon.
Jamen en personlig krönika uttrycker inte tidningens redaktionella åsikt, förklarade jag. Man måste våga sticka ut hakan annars blir det man skriver ointressant
- Du vet inte hur känsliga läsarna är, suckade hon.
Det blev ingen krönika i Allt om Trädgård. Någonstans måste gränsen för ens medgörlighet sättas och den journalistiska friheten måste värnas. Nu får VB:s läsare möjlighet att ta del av den förargelseväckande krönikan, dels med de ursprungliga slutet, dels med det nya, och kan ställning till om det överhuvudtaget är lämpligt är publicera sådant.
Men läs på egen risk. Helgerna KAN bli förstörda.

FÅGLARNA ÄR trädgårdsvinterns blommor. Det är självklart att de ska matas liksom rabatterna ska vattnas när de slokar i sommarvärmen.
I somras gjorde jag faktiskt båda delar. Blommorna fick vatten och fåglarna fick mat och så fortsatte det hela hösten. Fågelmatningen alltså, inte vattningen. Numera förestår jag en åretruntservering för de bevingade blomstren.
-Du skämmer bort dem, sa bekanta i augusti när ännu en kull blåmesungar trängdes kring fröbehållaren. Fåglar måste lära sig att klara sig själva.
Som om trädgården vore ett ornitologisk uppfostringshem!
Varför beskylls man inte för att pjoska med rosorna när man ger dem gödning och vatten? Varför säger ingen att Mme Hardy och Constance Spry är vuxna damer och kan stå på egna ben?
Dumma frågor. Alla vet att man inte odlar rosor av osjäviska skäl utan för sin egen och andras glädje. Samma sak med fåglarna. Jag blir glad av att titta på dem och vill därför, helt egoistiskt, att de ska ge min trädgård fem stjärnor.
Men vilka är de bästa fågelattraktionerna? Rödhakar och talgoxar kan inte köpas i något gardencenter. Man måste ordna till det för att få dem som gäster. Hur skulle en annons i Småfågelsposten utformas?
¨Varierad restaurangmeny¨ skulle det förstås stå. ¨Läckra syrenknoppar¨ borde appellera särskilt till domherrar. ¨Rika badmöjligheter¨ är heller ingen lögn eftersom här finns en stor damm. Det skulle också framhävas att här förutom ¨bekväma holkar¨ finns ¨höga träd och lummiga buskage¨. En självklarhet i ett äldre villaområde, kan man tycka. Men inte mindre än tre fina trädgårdar här i kvarteret har nyligen försvunnit på grund av att nya ägare har installerat jordvärme. Det kräver att all växtlighet måste bort. Rosor, fruktträd, hallonbuskar - rubbet.
Det är inte klokt vad folk gör för att spara lite slantar. Elpriserna stiger, javisst, men har man råd att köpa en fastighet centralt i Lund har man också råd till den lite högre elräkning som det blir med exempelvis fjärrvärme eller luftvärmepump. Bygglov krävs för att sätta upp det minsta lilla plank men det är fritt fram att vandalisera gamla trädgårdar.
För fåglarna är detta katastrofalt. Ingenstans att bygga bon, ingen murknande ved med läckra insekter, inga bärbuskar, inte ens någon gren att slå sig ner på för att sjunga. Men okej, dessa kalhyggen får min trädgård att framstå som desto gästvänligare. Kruxet är bara den svarta katten som smyger omkring och fyller den med de församlade fåglarnas skärrade varningsläten. Jag kan inte skyta med ¨garanterat kattfritt¨.
Min far tyckte också om småfåglar. Alla katter var för honom potentiella mördare och han hade specialkonstruerat en burliknande fälla för dem. När en misse gått in i den ställde han den bakom bilens avgasrör och satte på motorn. Det gick snabbt. Sedan lät han garva pälsen för inget är så bra att lägga på värkande leder som kattskinn. En dag besökte han en artrosdrabbad bekant några hus längre bort för att skänka henne den senaste trofén. Tablå. Den vackra, röda pälsen hade tillhört hennes försvunna Dolly.
(slut 1) Förmodligen bor svartingen i ett av jordvärmehusen och kommer hit för att den inte har något att jaga i sin egen trädgård. Fars gamla bur är borta fast jag saknar bil och hade ändå inte kunnat använda den. Men kanske är det trots allt bra för fåglarna att jag inte fixar alla deras problem.
(slut 2) Det var förstås gräsligt att min far - en i övrigt förtjusande man - så kallblodigt avrättade andra människors älskade husdjur. Men frågan är: hur avvisar man en objuden fågeljägare på ett civiliserat sätt? Förmodligen bor den svarta katten i ett av jordvärmehusen och kommer hit för att det inte finns något att hämta i den egna trädgården. Tips emottages tacksamt.