Så har nu även Tasso Stafilides lämnat vänsterpartiet, efter 22 år, därför att det är för trångt och sekteristiskt. Han var förstås besviken över att inte komma högre på riksdagslistan i Stockholm, dit han hade flyttat från Skåne (varifrån han representerat partiet i åtta år). Men detta var knappast ett huvudmotiv - han har ju stannat till nu.
Nej, det konkreta han pekar på är hur han har isolerats, hur hans kvalifikationer inom HBT-politiken inte utnyttjades i valrörelsen utan att man skickade fram nya (och rimligen mindre kvalificerade) talesmän. Och att detta var del av en allmän policy. Tasso pekade på hur t.ex. Johan Lönnroths kvalifikationer inom den ekonomiska politiken inte heller utnyttjades - Johan är ju fortfarande med i partiet.
Skulden lägger Tasso på partistyrelsen, men påpekar att den i sin tur bygger på en politik som fastställdes på den förra kongressen. Men han duckade när radioreportern ville locka fram en kritik av Lars Ohly: "nej, Lasse följer bara styrelsens beslut".
I Lund talar v-representanter om att partiet numera är enat och att valnederlaget till stor del berodde på att partiet "uppfattades som mindre öppet, åtminstone i massmedierna". Tja, Tasso med sin goda insyn i partiets ledning har tydligen samma uppfattning.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
5 kommentarer:
Jag undrar en sak, som kanske ni med sympatier för "Demokratisk Vänster" kan förklara för oss mindre vetande.
När Tasso Staffilidis hoppade av vrån V, så hörde jag hans motivation för detta i en radiointervju på P1. Han sa att han ville ha ett "vänsterliberalt" parti, och att V inte lägnre var ett sådant. Själv har jag aldrig uppfattat V som ett vänsterliberalt parti, och jag hade troligen aldrig ens övervägt att rösta på dem om de hade övergått till att bli det vänsterliberala parti som Tassos efterlyser. Jag är nämligen socialist, och inte liberal, och vill ha ett samhälle där det privata ägandets makt har minskat och det gemensamma ägandet och den ekonomiska demokratin är mer utvecklad. Det kallas socialism, för den som undrar vad detta är.
När jag lyssnar till debatten mellan DV-anhängare i Lund (t. ex. Henrik och Karin Svensson-Smith, Ulf Nymark m. fl. ) så får jag intrycket av att dessa ser sig mer moderna "förnyare" eftersom de har gett upp tanken om socialismen och eftersträvar (i sina bästa stunder) en slags socialdemokratisk blandekonomi. Radikala och utmärkta förslag från V/Lars Ohly, som t. ex. att satsa på 200 000 nya jobb i offentlig sektor, avvisas bryskt antingen som "plakatpolitik" eller "kommunism". I mina öron låter detta som brist på goda argument, och att de själva har tappat sin socialistiska övertygelse.
Jag har svårt att se skillnaden mellan DV/VägvalVänster/Vänsterdemokraterna ooch t. ex. Bengt Westerberg och den tynande socialliberala fraktionen i Folkpartiet. Så säg mig: varför kommer ni inte "ut ur garderoben" som de liberaler ni är och bildar ett uttallat vänsterliberalt parti med besvikna folkpartister istället? Ett sådant parti kan behövas i svensk politik, även om jag som socialist inte skulle rösta på det. I vilket fall som helst så anser jag att vi socialister måste ha ett alternativ att rösta på, alldeles oavsett om socialism och gemensamt ägande ogillas av den lilla akademikervänsterkretsen runt DV och deras enda mandat i Lunds Kommunfullmäktige.
Ovanstående inlägg kom in till VB:s blogg för ett tag sen. Vi skickar undrande vänstersympatisörs frågor vidare till läsekretsen eftersom redaktionen som är till 75% vänsterpartister inte är rätt instans att besvara frågorna. Att vänstern skulle tjäna på att attrahera så många som möjligt i stället för att hitta skäl att exkludera människor är däremot något som VB tror på.
Svar till Undrande vänstersympatisör.
Jag tror att väldigt många inom vänstern, politiskt aktiva, sympatisörer och väljare, är helt eniga om att det behövs ett brett, socialistiskt, miljöengagerat, demokratiskt parti till vänster om socialdemokraterna.
Det gäller många vänsterpartister också. Och de vänsterpartisterna är angelägna att leda tillbaka partiet i den riktningen efter det dogmatisk-traditionalistiska mellanspel som halverade det och berövade det dess politiska inflytande. Bra för alla om de lyckas.
Akta dej för att klistra på dej ideologiska etiketter. ”Jag är nämligen socialist” säger du. Socialister finns av många slag. Ernst Röhm underströk att SA var en socialistisk organisation. ”Vi stryker till och med särskilt under det sista ordet – socialistisk”, sa han i ett tal 18 april 1934. Sedan tog Hitler livet av honom, vilket förvisso inte gör honom till en socialistisk martyr.
Men du definierar din socialism: minskat privat ägande och mer av gemensamt ägande och ekonomisk demokrati.
Socialistisk enligt den definitionen är givetvis Demokratisk vänster. Det är också Tasso Stafilidis. Och jag menar att också det socialdemokratiska partiet är det. Fråga dom.
När Tasso sade sig önska ett vänsterliberalt parti avser han med förledet vänster just en sådan bred socialistisk inriktning. Med ordet liberal menar han en demokratisk, ickedogmatisk, ickehierarkisk inriktning.
Hans erfarenheter av vänsterpartiet är dåliga. Redan inför valet 2002 angreps han för sin kamp för sexuellt likaberättigande av bland andra Skånedistriktets homofobe dåvarande ordförande som förordade ”proletär kamp”. I årets val petades han från sin plats på riksdagslistan av liknande ideologer.
Du nämner också Karin Svensson Smith, vänsterpartiets främsta socialistiska miljöpolitiker. Genom odemokratiska administrativa metoder i förening med direkt svek utestängdes hon från sin givna plats på riksdagslistan som vänsterpartiets främste talesman i miljöfrågor.
Vi valde in henne efter en namnkampanj som fick ett överväldigande stöd av väljarna, men sedan blev hon utsatt för mobbning av vänsterpartisterna i riksdagen och övergick slutligen till miljöpartiet.
För henne var sakpolitiken viktigare än partibeteckningen, men hade vänsterpartiet varit rimligt demokratiskt hade detta aldrig hänt och Karin hade fortsatt sin viktiga politiska verksamhet som företrädare för vänsterpartiet. Idag borde miljön vara den viktigaste frågan också för vänsterpartiet.
Vänsterpartiets nuvarande partistyrelse ansvarar för och berömmer sig av ovannämnda och liknande övergrepp. Framför allt har de drabbat partiet och därmed dem partiet kämpar för.
Nu har partistyrelsen börjat säga att partiet är starkt och enigt (om än litet). Det där ordet enigt är i politiska sammanhang illavarslande. Det brukar betyda sekteristiskt och uteslutande. Steg på vägen till förstening och död. Men det finns som sagt de inom partiet som fortfarande försöker vända skutan. Som Gunnar Sandin och Sten Henriksson.
Ett litet demokratiskt parti
Varken Karin eller Tasso är med i demokratisk vänster, tyvärr. De skulle vara välkomna, men vi är nog för obetydliga för att komma ifråga. Vi är ju inget riksparti och vi saknar internationellt nätverk. Vi är ett litet demokratiskt parti som förlitar sig på egna krafter och våra gräsrötter. Vi avstår från hierarkier eller partikatekes. Vi kämpar för miljö, social rättvisa och internationell solidaritet i dialog med väljarna och människorna omkring oss. Som undrande vänstersympatisör är du välkommen. Vi kommer att ta dej på allvar och påverkas av dina argument. Vi söker samarbete med miljöorganisationer, fackliga organisationer, ungdomsorganisationer och andra organisationer som företräder olika samhällsgrupper .
När det gäller sakpolitiken i Lund ingår vi i den rödgröna majoriteten och har ett gott samarbete med politiker i de tre andra partierna, hoppas att växa i det sammanhanget och ingå i en ny rödgrön majoritet för ett bättre Lund efter 2010.
Men vi vill nå utanför Lund och tillsammans med likasinnade skapa ett nationellt nätverk som kanske kan lägga grunden till och bli, eller ingå i, det parti till vänster om socialdemokratin som Sverige och för den delen världen behöver.
Hur mycket vi klarar vet vi inte. Men vi har åtminstone försökt, och andra kan lyckas bättre.
Tack för fylligt svar!
Jag har några funderingar till. Det första gäller definitionen av "liberal". Det tycks mig som om du enligt den definition som du för fram, att man kan vara liberal men ändå socialist? Jag är inte helt säker på att jag håller med om detta, vilket inte innebär att liberalismen är överflödig. Tvärtom: jag ser behov av en borgerlig vänster i Sverige, och jag tror att den skulle kunna samla upp många vilsna borgerliga väljare. Den hade säkerligen kunnat samarbeta med den socialistiska vänstern i vissa frågor, t. ex. flyktingfrågorna. Men att jag tycker att en borgerlig vänster kan behövas betyder inte att jag själv skulle rösta på den. Jag kan tycka att det behövs ett konservativt parti i Sverige också, även om jag som radikal inte skulle rösta på dem.
Alltså: ett vänsterliberalt parti som betonar identitetsfrågor och minoritetsfrågor, men som inte ifrågasätter det nuvarande ekonomiska systemet och kapitalismen är ett fullt legitimt projekt. Det innebär dock inte att jag tycker att Vänsterpartiet borde gå denna väg. Enligt min uppfattning behövs det minst ett socialistiskt parti i Riksdagen. Och jag håller definitivt INTE med om att Socialdemokraterna är ett socialistiskt parti längre! Det är länge sedan de lämnade den socialistiska ideologin, och jag tvivlar på att ett en majoritet av dess medlemmar skulle kalla sig socialister idag. Palme gjorde det, men Göran Persson har förnekat inför TV-kamerorna att han är socialist.
Jag tvivlar på att Mona Sahlin skulle beteckna sig som socialist. De enda socialdemokrater jag känner till som betecknar sig som "demokratiska socialister" är Marita Ulvskog och Göran Greider, och bägge har relativt begränsat inflytande.
Sedan kan jag tycka att DV är ett "onödigt" parti, för att citera Mats Ohlsson. Jag tror inte att det finns utrymme för ytterligare ett parti till vänster om socialdemokraterna, och där vet jag att Lennart Prytz har en liknande uppfattning. Och det är oklart för mig i vilka avseenden eran politik skiljer sig tillräckligt mycket från V och Mp för att motivera existensen av ytterligare ett parti. T. ex. den högst allmänna frasen:
"Vi avstår från hierarkier eller partikatekes. Vi kämpar för miljö, social rättvisa och internationell solidaritet i dialog med väljarna och människorna omkring oss."
Vem håller INTE med om denna närmast självklara fras??? Det tycks mig som om detta är så allmänt hållet så att det blir närmast meningslöst. Däri ligger Demokratisk Vänsters och Vägval Vänsters problem. Ni är helt enkelt inte tillräckligt "nischade" för att vara ett övertygande politiskt alternativ till vänster.
Intressant debatt!!!
Jag har fastnat för Gunnar Stenssons karakteristik av Vänsterpartiet:
"Det där ordet enigt är i politiska sammanhang illavarslande. Det brukar betyda sekteristiskt och uteslutande. Steg på vägen till förstening och död. Men det finns som sagt de inom partiet som fortfarande försöker vända skutan. Som Gunnar Sandin och Sten Henriksson."
Min första spontana reaktion är att just bristen på enighet har varit vänsterns stora förbannelse genom åren, inte att enigheten har varit för stor. Se bara på hur borgerligheten i sin beslutsamhet går samman och vinner val, medan vänstern alltid käbblar, bryter sig ur, splittrar partier och bildar nya marginaliserade bokstavskombinationer. Just i detta avseende skiljer sig inte DV märkvärt från 70-talsvänstern, då snart varenda vänsterintellektuell med självaktning skulle bilda ett eget, smalt parti.
Min andra reflektion är att det känns något märkligt, ja närmast som "Orwellskt nyspråk" när grupperingen kring DV som har lyckats erövra ett enda mandat i kommunfullmäktige anklagar det 4-5 ggr större Vänsterpartiet för att vara en "sekt"! Sanningen är ju den att ingen av förnyarfraktionerna som brutit sig ut ur Vänsterpartiet har lyckats samla några imponerane röstetal, vare sig i Lund (1 mandat) eller Söderhamn (1 mandat). Massmedias beskrivning av konflikten i Vänsterpartiet som en strid mellan två likstora och jämbördiga fraktioner ("förnyare" och "traditionalister") har varit direkt missvisande härvidlag.
Min tredje reflektion är: var finns alla invandrare och ungdomar bland er förnyare? Vad jag förstår så är DV en gruppering som i stort sett enbart består av medelålders akademiker, medan ungdomar och invandrare har stannat kvar i V och Ung Vänster. Är ni inte rädda för att uppfattas som precis en så sociologiskt och politiskt "smal" sekt som ni anklagar V för att vara? Är det inte ett problem för er, och en anledning att bedriva självkritik?
Skicka en kommentar