Julextra av Lucifer

Var det bättre förr, t.ex. med debatterna i Lunds kommunfullmäktige? Det tyckte Ingrid Nathell i onsdagens Sydsvenska efter senaste fullmäktigemötet. Ack, säger hon, det fanns en guldålder, så där kring 1980. Då fanns det talare som Tarcisio Bommarco vars anföranden kunde pågå i en timme, med historiska återblickar över mänsklighetens och civilisationens utveckling.
Jag träffade Tarcisio på onsdagen och han fnyste. "Under två fullmäktigeperioder lämnade de borgerliga ledamöterna salen när jag talade", sa han. Uppskattningen av bildning och kultur var alltså inte så stor, då heller.
Det är möjligt att dagens vänster- och mp-talare inte är så pigga som deras företrädare när gjorde entré i fullmäktige. Men allmänt har jag väldigt svårt för att gripas av nostalgi när jag sitter på fullmäktigeläktaren och lyssnar på ett bara alltför bekant gång. Där framträder Tove Klette och Lars Bergvall, det kända liberala radarparet i Lunds kommunalpolitik, där ser man Sven-Bertil Persson och Ulf Nymark ila upp i talarstolen, den senare kanske något för ofta. Det är inte förnyelse och förändring man först tänker på.
Och när jag hörde den borgerliga alliansens ledare, Mats Helmfrid (m) i stället för att komma med argument i sakfrågan i en debatt med en vänsterpartist bara säga att motdebattören tillhörde ett parti med kommunistiska rötter, då tröttnade jag. Jag tror Sydsvenskans reporter helt enkelt blev nostalgisk, ungefär som hennes föregångare Jan Mårtensson kunde bli över det tidiga 60-talets lundensiska kommunalpolitiker.

Borgarstaten
Jag har ofta talat om den svenska administrativa apparaten, ämbetsmannastaten, som behärskad av borgerligheten. Från borgerligt håll har man på senare år kraftigt hävdat motsatsen och har då pekat på den socialdemokratiska utnämningspolitiken och tjänstemännens benägenhet att anpassa sig till ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav. Jag ska heller inte förneka att det finns grenar av statsförvaltningen där man har haft en annan rekrytering än den traditionella, bl.a. därför att verksamhetsområdet har intresserat andra än borgerligt sinnade. Som exempel kan man väl nämna arbetsmarknads- och socialfrågor. Men jag vidhåller min uppfattning och menar att statens hårda kärna av militär, polis, domstolsväsende domineras av borgerligheten. Jag är rätt övertygad om att det gäller också kretsen strax utanför: advokaterna, läkarna, universitetslärarna etc.
Dessväre är mitt påstående inte så lätt att bevisa. Det blir mest lätt anekdotbetonade indicier som ens möte med de studenter som läser juridik i Lund eller tillfälliga kontakter med poliser och militärer. Därför är följande ytterligare anekdot lätt att uppskatta.
Det handlar om att en departementssekreterare vid Försvarsdepartementet skrivit ett anonymt brev till Aftonbladet och protesterat mot att tidningen gjort avslöjanden om kungens affärskontakter med tänkbara hovleverantörer. Så här skrev han: "Ville bara framföra mitt djupt kända förakt för den typen av sk journalistik som ni nu bedriver mot hovet och kungafamiljen. Det är lågt, otrevligt och onödigt." Han undertecknade brevet med den fascinerande pseudonymen Carl Stålbrännare.
Nåväl, det skedda refererades på ett av nätets diskussionsplatser, vilket gav upphov till en borgerlig replik: han som ville protestera var departementssekreterare redan på den socialdemokratiska regeringens tid. Precis! Är det någon som blev förvånad?

Ledarproblem
Socialdemokrater kan tillbringa julen med att grubbla över vem som ska bli partiets näste ledare. Men det är faktiskt inte bara socialdemokrater som har anledning att bry sig, det berör oss alla och inte minst oss i vänsterpartiet, det kända utbrytar- och samarbetspartiet. Till min glädje har min gamle vän och kamrat från socialdemokratiska studentförbundet Enn Kokk, 69, nu sagt det som måste sägas, nämligen att Mona Sahlin saknar politiskt djup. "Hon är inte den som borde leda en sån här organisation" säger han. Javisst, det är uppenbart och var det redan förra gången det var aktuellt.
Han får naturligtvis mothugg från Sveriges mest överskattade politiska kolumnist, Lena Mellin i Aftonbladet, som säger "Hans gammelmanskritik kan öka Sahlins chanser". Det tror jag inte. Det är naturligtvis absurt att ha kravet att det ska vara en kvinna till varje pris och med Sahlin som ledare blir priset för högt.
Då bör man naturligtvis ange ett alternativ. Tja, i första hand Thomas Östros. Han har allt: god proletär bakgrund från Norrbotten, är klar i huvudet och läser böcker. Morgan Johansson skulle heller inte vara fel. Pär Nuder är den som backas upp av det gamla bunkergänget och han är ju duktig, men är för mycket högersosse för mig. Jag har förtroende för den s-valberedningen och tror att det blir Östros.

Inför helgen
Som vanligt går jag till Aftonbladet inför helgen för att få veta vad som gäller. Den viktigaste rubriken är "Tomtens skägg - en brandfara". Aftonbladet har anlitat Statens provningsanstalt och läget är som man kunde befara: två av sex tomteskägg flammade snabbt upp. "Upptäcker man elden direkt, är nykter och agerar snabbt går det att släcka den, men för den ouppmärksamme och inte helt nyktra tomten finns det en klar risk att få brännskador i ansikte." Ett alternativ är uppenbarligen att hålla sig nykter.
Lars Norén, vår tids Strindberg, har skrivit pjäser om familjehelveten som fått oss att inse att det nog inte var så lätt på jularna där på hotellet i Genarp (när sätter förresten Kulturnämnden upp en skylt där?). Här är några repliker:
"Var har du gjort av din kofta som mamma stickade i julas? Varför använder du aldrig den?" (Ur Natten är dagens mor)
"Säger du det? Säger du det? Ja, om nån hade berättat för mig den gången för trettio år sen att jag fortfarande skulle sitta här med dig trettio år senare skulle jag skrattat dem rakt upp i ansiktet." (Ur Sanning och konsekvens)
Men så här säger Norén själv: "Jag har inga Norén-jular. Jag älskar julen. Jul ska vara ledighet. Se till att vila och ta det lugnt. Ofta är det logistikproblem." En familjerådgivare fyller på: "Norén-jularna finns bara där många är samlade, man skapar inte en sån jul själv." Ett klokt råd, förfaller det.
En stillsam jul önskas Veckobladets läsare.