Hej Schweiz! av Gunnar Sandin

Idag återvänder jag till Schweiz efter ett par dagars utflykt till Lund. Det blir en bekväm resa: så här i juletid finns det åter direkta vagnar i nattåget från Köpenhamn till Basel och Zürich.

Väder och vind(löshet)
Jag älskar visserligen dimman som släpar våt (citat Bo Bergman) men ännu mer en klarblå himmel, tio grader varmt och vindstilla. Så var vädret i Alperna när jag for och jag hoppas det är så ännu. Det hoppas nog inte schweizarna. Den uteblivna snön är ett stort bekymmer med tanke på skidturismen. Ovanför "min" by ligger vintersportorten Les Diablerets, som delar liftsystem med Gstaad i nästa dal, som är tyskspråkig. Snökanonerna har gått för fullt men det har inte hotellbokningarna. Det märks indirekt i min by: jag betalar knappt 300 kr natten på ett trestjärnigt hotell.
Jag tycker måttligt synd om lyxorten Gstaad. Jag såg i tidningen därnere om en fransk musikstjärna som har bosatt sej där och som tjänar 11 miljoner euro om året. Hade han stannat i Frankrike skulle skatten ha varit 7 miljoner, som schweizisk medborgare hade det blivit fyra, men som fransman bosatt i Schweiz minst halva året behöver han bara hosta upp 200 000. Han får visserligen inte förvärvsarbeta där men lär knappast behöva.
Detta är en stor och obehaglig aspekt av Schweiz. Vi får se om de aktuella påtryckningarna från EU leder nånstans. Men samma mekanismer finns på lägre nivåer. Kantonen Zug har dragit till sej ryska oligarker via sin extralåga förmögenhetsskatt, och kommunen Engelberg har vänt en negativ befolkningsutveckling genom att halvera fastighetsskatten.
Det har sina sidor med lokalt självbestämmande. I Sverige lockar kommunen Grums med gratis sjötomter, trots strandlagen. Men jag undrar om åtgärden hjälper, i detta fall. Jag har nämligen varit i Grums.

Tåg i Klostergatan?
Under några dagar lämnade jag byn och tog in på ett hotell i den närmaste staden, Aigle. Utsikt mot Mont Blanc, vingårdar runt stan, en medeltida borg etc., men främsta attraktionen var tåget till Leysin. Det gick i gatan utanför hotellet och hade slutstation snett nedanför min balkong. Det kom och gick varje timme.
Observera att det var ett tåg och inte en spårvagn, och att gatan inte var bredare än Klostergatan i Lund. Det tycker jag ger perspektiv på lokala debatter, om spårutbyggnaden genom Åkarp, om moderaterna krav på att få bort godstågen från Lund men framför allt på den hysteriska diskussionen om bussarna i stadskärnan.
Byarna som tåget går till har totalt 1500 invånare. Schweiz är ett lika rikt och biltätt land som Sverige. Ändå kör järnvägen sin täta trafik - och folk åker.

Bevakad demokrati
Det har också varit kommunfullmäktigemöte i Lund. Sydsvenskans bevakning var ovanligt fyllig den här gången, drygt en halv (tabloid)sida. Tack vare en krönika av Ingrid Nathell som bland annat var en hyllning till forna tidens v-politiker. Det är lätt att instämma i hennes ord om både Lars-Arne Norborg och sonen Olof.
Även i Zürich sammanträdde stadsfullmäktige nyss. Stadens stora tidning, Neue Zürcher Zeitung (som jag för övrigt minns att Lars-Arne N. uppskattade) räknas som en ledande kvalitetstidning och nämns ibland tillsammans med Times och Le Monde. Ändå höll den sej inte för god att anslå nästan två fullvuxna sidor åt referat från debatten där alla viktigare inlägg sammanfattades.
Så var det också i Sverige en gång, för att nu inte tala om det utdöda släktet riksdagsreportrar. Det är faktiskt en viktig liten dimension av demokratin som schweizarna har kvar men vi har tappat - och som inte kan ersättas ostrukturerade närradio- eller -tevesändningar. Liksom personliga bloggar inte kan ersätta en redigerad tidning, inte ens en nätdito. Se gärna detta som en inlägg i debatten om Veckobladets framtid.