Sigm. Freud är upphovsman till rätt mycket spekulativt tankegods. Även om han öppnade upp en ny, inre kontinent för "själens forskningsresanden" i en tid av brava vetenskapliga, och andra upptäckter. Men somligt står sig och växer med tiden, rentav. Ett är reflektionerna i hans lilla civilisationskritiska verk "Vi vantrivs i kulturen" och ett annat är realitetsmekanismen, vilken säkerställer människans överlevnadsgaranterande flockinstinkt, kan man säga. Nå, som alla instinkter en föga sofistikerad inrättning. Första Världskriget och atomkapprustningen är blott två lite tvivelaktiga kollektiva livsuppehållare, för oss tvåbenta. Alla oss utom turkarna! Osmanska riket förresten en imperiell återkommare med boksynta sändebud i Istanbul, forna Östrom. Så fick vi ju en rätt ofrihetligt och just imperiellt designad kristen lära, eller snarare praktik. Vi trampar kring i resterna av en horisontvinnande statsreligion, nåt tagit ända fram till förre äb, att lyckas dekonstruera! Fast stentavlorna vid full vigör dit vi skickade pigorna och drängarna. Dock lär tippa över sina nutida ristare inom kort. "Downfall of the American Empire" som ett rockband käckt lär namnat.
Realitetsprincipen som fenomenet ovan striktare kallas fungerar även å individuella planet. Även om somliga verkar födda utan och rentav motsatt. Det är oss obändiga entrepenörer måhända, tänkandets och t.ex obekväma liberalismens motvalls kärringar som starkt bidrar till den mindre omänskliga sidan, i humanexistensen. Eller bidragit? När egendomsfixerade medelklassen, possesörerna ersätter intellektuella mellanskiktet blir liberalismen till urlakad, smygxenofob partifirmepragmatism. Och 'nejlikevänstern' ett solklart fall för realitetsreflexen, en numera rätt ömklig motvalls kärring som efterhand blivit mest en smidig dam av värld. Finns representativa såna i lokala styrelsen exempelvis, entrepenörer med en tämligen privat agenda. Vilka partiet gör sig beroende av i denna retrofascistoida tid. Ledaren, även om här i en charmigt ungdomlig och hjärtevinnande mer hejaklacksstil - ska föra organisationen till seger, som väl är de mångas förtroende. Men i en sjuk kultursfär vad garanterar väl slikt? 4,5 miljoner bilar, snarast. I väntan på en ideologisk renässans, oxå ett tveeggat historiskt fenomen som bekant, sätter vi håglöst vår lit till Katastroferna. Självskapade - eller bara brutalt nerdimpande som en god garanti för livet. Och förhoppningsvis efter massdöden, åtminstone.
Åter till Partiet och psykoanalysen. För en organisatorisk inrättning vilket även kan anses belägga en av Freus mer omstridda idéer, den kring dödsdriften. För vad är väl partiet i händerna på ursurpatorer som Ohly & Neergaard, om inte ett klassiskt suicidförsök. Rätt ultimat sektmässigt även, för partiets numera herrar vill ha oss alla att dricka av bolmörtsaften. Dög den åt Sokrates, så ...
Ångrar nu lite grann att jag inte tog steget och faktiskt röstade på sd. Varpå jag förstås som ansvarstagande förnyar- eller liberal kommunist hade angivit mig själv, för disciplinär åtgärd! Till samtliga tre partinivåer. Samt meddelat media och div. ledasidor. Ävenledes flaggat för mitt lilla tilltag till Ung Vänster samt åt annan än mer kampbetonad ungsvensk radikalism. Och meddelat sd ... Nå, vi pappersmedlemmar väger numera som den lilla granna kartongbit partiboken blivit till. Så, gest utan värde.
Till nästa kongress avsätter vi Anders, den siste av planhushållarna från 1948 och Pragkuppens startskott, för Nya Östroms världserövraroptimism. Marta Santander är härmed tillfrågad, en smidig dam av värld som dock förhoppningsvis i varje fall kan vända partiet bort från suicidalreflexen. Om hon förmår göra nåt åt många bilarna samt övriga hedonismen i riket väl mera oklart. Hon den ambitiösa i AU ska dock ej ens nomineras. Om än ack så intagande 'partibroilers' ska icke beredas väg för hur som. Anders, den multipelt omdömeslöse postrevolutionären fick ju Rebecka skickad till Växjö på ett sidospår, sen personliga förgrämdheten så när vält partikommunen, över ända. In Nahme des Feminismus! Vore synd på ännu ett brått slut för nån denna gång går över livet, för nå posterna, bland partiofficersaspirantena från UV. Ungdom är obegränsad äregirighet samt snabbtåg. Kan aldrig sluta väl. Så, kycklinguppfödarna i lokala ansvarsskiktet uppmanas härmed till (relativa) långsamhetens lov samt ekologisk drift!
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar