Det berättas om den gamle finansministern Gunnar Sträng att han när det var dags att göra budget, och följaktligen spå om framtiden, skickade ut en statssekreterare eller annan underhuggare ner till Sammanbindningsbanan genom Stockholm för att räkna godstågens vagnar. Antalet gav nämligen en tidig fingervisning om konjunkturutvecklingen.
Lund C passeras kl. 8.11 och 8.15 av två nordgående godståg. För en månad sen innehöll de 33 respektive 29 vagnar. I morse hade antalet sjunkit till 28 respektive 24.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2007-10-25
ESS – ett nytt Barsebäck?
av Bertil Egerö
ESS – ett nytt Barsebäck?
Så dök frågan upp igen, den här gången genom Lunds Naturskyddsförening (LNF) och en session under helgens Sociala Forum i Lund. ESS-konsortiets folk var frånvarande, tyvärr.
Vi övriga fick lära oss en del. Till exempel att kostnadsbilden varierar stort mellan olika källor, liksom frågan om hur stora ytor bygget behöver, liksom uppskattningar av hur många tiotals ton kvicksilver – eller blir det bly? – som ska fraktas in och placeras under jordytan. Trots alla dessa oklarheter har Maud Olofsson redan utlovat mycket stora pengar till Lunds universitet för projektet. Det kan i värsta fall betyda att regeringen sätter sig över kommande miljökonsekvensbedömningar och annat viktigt underlag för beslutet.
Linda Birkedal från LNF påminde oss om att riksdagen fattat beslut att göra slut på all hantering av kvicksilver i Sverige – minns ni när vi samlade in alla febertermometrar? Projektet går därmed helt på tvären med de miljöhänsyn vi lyckats enas om.
Själv visste jag inte att det i praktiken handlar om ett slags kärnkraftsprocesser, med upparbetning och transmutation. Ett halvt Barsebäck 2 sades det, i termer av tungmetaller och radioaktivitet. Inte att undra på att många danskar är bekymrade. Det borde vi också vara: radioaktivitet kan i värsta fall nå grundvattnet och spridas långt utanför projektområdet. Explosionsrisken kan vara låg men händer det blir det vätgasmoln som sprids med vinden över stora områden och skadar människor, djur och växtlighet. Kostnaderna för sanering efteråt är oöverblickbara.
Vem har kommit på denna fantastiska idé att förlägga en sådan anläggning mitt i en tätbefolkad region, med jordbruksmark i klass med Europas bästa? Har vi inte lärt av Barsebäck?
Intressant nog verkar inte europeiska neutronforskare särskilt upphetsade inför möjligheten att utnyttja anläggningen för egen forskning. Projektets svenska tillskyndare räknar med 5000 forskare om året, en mer neutral källa räknar med högst hälften, och i snitt 250 forskare på plats samtidigt.
Den som söker en sista spik i kistan kan finna den i dansken Niels Henrik Hooges presentation under SSF-sessionen. Projektets vetenskapliga legitimitet är tveksam. Teknologin anses ha nått vägs ände. Alternativa metoder baserade på laser mm. har redan skisserats och diskuteras i vetenskapliga publikationer. De beräknas bli praktiskt tillgängliga inte så många år efter det ESS-projektet skulle vara färdigt.
LNFs kontaktperson om ESS heter Bo Wennergren, tfn 046 - 13 90 00. På LNFs hemsida finns mycket information;
http://www.lundabygden.snf.se/ESSILUND.htm
Så dök frågan upp igen, den här gången genom Lunds Naturskyddsförening (LNF) och en session under helgens Sociala Forum i Lund. ESS-konsortiets folk var frånvarande, tyvärr.
Vi övriga fick lära oss en del. Till exempel att kostnadsbilden varierar stort mellan olika källor, liksom frågan om hur stora ytor bygget behöver, liksom uppskattningar av hur många tiotals ton kvicksilver – eller blir det bly? – som ska fraktas in och placeras under jordytan. Trots alla dessa oklarheter har Maud Olofsson redan utlovat mycket stora pengar till Lunds universitet för projektet. Det kan i värsta fall betyda att regeringen sätter sig över kommande miljökonsekvensbedömningar och annat viktigt underlag för beslutet.
Linda Birkedal från LNF påminde oss om att riksdagen fattat beslut att göra slut på all hantering av kvicksilver i Sverige – minns ni när vi samlade in alla febertermometrar? Projektet går därmed helt på tvären med de miljöhänsyn vi lyckats enas om.
Själv visste jag inte att det i praktiken handlar om ett slags kärnkraftsprocesser, med upparbetning och transmutation. Ett halvt Barsebäck 2 sades det, i termer av tungmetaller och radioaktivitet. Inte att undra på att många danskar är bekymrade. Det borde vi också vara: radioaktivitet kan i värsta fall nå grundvattnet och spridas långt utanför projektområdet. Explosionsrisken kan vara låg men händer det blir det vätgasmoln som sprids med vinden över stora områden och skadar människor, djur och växtlighet. Kostnaderna för sanering efteråt är oöverblickbara.
Vem har kommit på denna fantastiska idé att förlägga en sådan anläggning mitt i en tätbefolkad region, med jordbruksmark i klass med Europas bästa? Har vi inte lärt av Barsebäck?
Intressant nog verkar inte europeiska neutronforskare särskilt upphetsade inför möjligheten att utnyttja anläggningen för egen forskning. Projektets svenska tillskyndare räknar med 5000 forskare om året, en mer neutral källa räknar med högst hälften, och i snitt 250 forskare på plats samtidigt.
Den som söker en sista spik i kistan kan finna den i dansken Niels Henrik Hooges presentation under SSF-sessionen. Projektets vetenskapliga legitimitet är tveksam. Teknologin anses ha nått vägs ände. Alternativa metoder baserade på laser mm. har redan skisserats och diskuteras i vetenskapliga publikationer. De beräknas bli praktiskt tillgängliga inte så många år efter det ESS-projektet skulle vara färdigt.
LNFs kontaktperson om ESS heter Bo Wennergren, tfn 046 - 13 90 00. På LNFs hemsida finns mycket information;
http://www.lundabygden.snf.se/ESSILUND.htm
Wisdom and creativity
av Gunnar Stensson
Ibland läser man en text som gör en upprymd och klar i huvudet, också när ämnet är upprörande och komplext. ”Den gode tolken” av John le Carré är en sådan. Helt oväntat, faktiskt. Att jag kom att läsa den berodde på att det inte fanns något annat som jag kunde tänka mig att köpa i bokstället på järnvägsstationen.
Östra Kongo, mot gränsen av Uganda och Ruanda, förekommer nu åter i mer ambitiösa medias rubriker, rikt, utsuget, grymt och blodigt. Multinationella företag och deras vaktbolag jagar mineraler, miliser och stammar utkämpar blodiga strider, Kabilas korrumperade centralregering säljer sig till höger och vänster.
Det är det ”Den gode tolken” handlar om. En stor del av boken redovisar helt enkelt en förhandling mellan lokala krigsherrar, representanter för den brittiska regeringen, jurister och skenbart välvilliga företrädare för ett anonymt multinationellt konsortium med vinstvittring om iscensättandet av en kupp i Bukavu.
I Kongo pågår många sådana förhandlingar i skuggan av det yttre skeendet. I bakgrunden rör sig vaktbolag, miliser och torterare.
Förhandlingsmiljön är till hundra procent avlyssnad och kameraövervakad, och den gode tolken sitter och registrerar inte bara det som sägs i de öppna förhandlingarna utan också allt som sker under rasterna, i trädgården, i de enskilda rummen, på toaletten. Registrerar och dokumenterar. Ingenting är vad det synes vara. Men allt registreras. Och sakta framträder ett mönster.
Fascinerande. Och på ett stillsamt sätt djupt upprörande.
John Le Carré har haft hjälp av två östafrikaspecialister, John Stearns från International Crisis Group, en skribent som jag med behållning läst i andra sammanhang, och Michaela med det till sund kritik stimulerande efternamnet Wrong, den kanske främsta experten på Eritreas historia.
Han rekommenderar starkt hennes lysande Eritrea-bok ”We didn´t Do it for You” och lovordar hennes ”wisdom and creativity”.
”Tolken” (på svenska) får man i handen för lite mer än en femtio-lapp var som helst i stan. Michaela Wrongs bok är inte översatt, men finns förstås på bibliotek och kan beställas på nätet.
Östra Kongo, mot gränsen av Uganda och Ruanda, förekommer nu åter i mer ambitiösa medias rubriker, rikt, utsuget, grymt och blodigt. Multinationella företag och deras vaktbolag jagar mineraler, miliser och stammar utkämpar blodiga strider, Kabilas korrumperade centralregering säljer sig till höger och vänster.
Det är det ”Den gode tolken” handlar om. En stor del av boken redovisar helt enkelt en förhandling mellan lokala krigsherrar, representanter för den brittiska regeringen, jurister och skenbart välvilliga företrädare för ett anonymt multinationellt konsortium med vinstvittring om iscensättandet av en kupp i Bukavu.
I Kongo pågår många sådana förhandlingar i skuggan av det yttre skeendet. I bakgrunden rör sig vaktbolag, miliser och torterare.
Förhandlingsmiljön är till hundra procent avlyssnad och kameraövervakad, och den gode tolken sitter och registrerar inte bara det som sägs i de öppna förhandlingarna utan också allt som sker under rasterna, i trädgården, i de enskilda rummen, på toaletten. Registrerar och dokumenterar. Ingenting är vad det synes vara. Men allt registreras. Och sakta framträder ett mönster.
Fascinerande. Och på ett stillsamt sätt djupt upprörande.
John Le Carré har haft hjälp av två östafrikaspecialister, John Stearns från International Crisis Group, en skribent som jag med behållning läst i andra sammanhang, och Michaela med det till sund kritik stimulerande efternamnet Wrong, den kanske främsta experten på Eritreas historia.
Han rekommenderar starkt hennes lysande Eritrea-bok ”We didn´t Do it for You” och lovordar hennes ”wisdom and creativity”.
”Tolken” (på svenska) får man i handen för lite mer än en femtio-lapp var som helst i stan. Michaela Wrongs bok är inte översatt, men finns förstås på bibliotek och kan beställas på nätet.
Sverigedemokraterna och vi, del I
av Sten H.
I många år gick politiskt intresserade i Sverige och väntade på att vi skulle få ett svenskt främlingsfientligt parti stort nog att göra sig gällande i riksdagen. Sådana partier etablerade sig i Finland, i Norge och i Danmark och nådde betydande styrka. I Sverige fick vi ett högerpopulistiskt parti med Bert och Ians Ny Demokrati, som i riksdagsvalet 1991 fick 6.7 % av rösterna och därmed kom in i riksdagen med 25 mandat. Partiet åkte ur riksdagen 1994 och försvann sedan i en dimma av inbördes strider, inte sällan med bakgrund i kampen om partikassan. Ny demokrati skapades ur ett möte mellan de båda grundarna i Siewert Öholms debattprogram ”Svar direkt” och kunde på ett halvt år nå riksdagen. Det innebär att det måste ha funnits en färdig nisch för dem att fylla upp. I deras fall handlade det nog mest om skattekverulans och trötthet över de etablerade partierna snarare än främlingsfientlighet, även om den också fanns med i bilden.
Nu har det gått 16 år sedan Ny Demokrati dök upp och förväntningarna på ett nytt missnöjesparti har bara växt. Framför allt är det framgångarna för Dansk Folkeparti som har varit tydliga och lockat till efterföljelse. I folketingsvalget 2005 fick partiet under Pia Kjærsgårds ledning 13 procent av rösterna och blev Danmarks tredje största. Som bekant har man valt att stötta den nu sittande regeringen under Anders Fogh-Rasmusson och det kommer man uppenbarligen göra också i fortsättningen.
Missnöjets grunder
Missnöjespartier och populism bygger på missnöje. Vad är det för missnöje? Jag tror man kan skönja flera olika nivåer här.
Den första gäller den sociala nedmontering som har präglat Sverige sedan början av 90-talet. Jag menar då inte främst trygghetssystemen – de är väl i stort kvar. Nej, vad det gäller är de stora nedskärningarna av jobb och personal inom den offentligt drivna verksamheten. Det får just sociala konsekvenser: inte bara i form av färre jobb utan också som socialt fattigare miljöer när sjukhussängarna dras in och arbetsplatserna blir glesare. Den offentliga servicen faller samman inför våra ögon. Vi hade en gång ett Postverk med prydliga, välskötta lokaler som var viktiga mötesplatser för stadsdelar och hela samhällen. De har ersatts av bökiga vrår i butiker eller bensinmackar och en nedläggningshotad Svensk Kassaservice. Jag vet inget annat område där så många är så eniga om vilken tydlig sänkning av livskvalitén i det svenska samhället Postens förnedring har inneburit. Hur det blev så? Ja, det är EU som kräver fri konkurrens och slut på monopolen.
Det andra är naturligtvis då globaliseringens effekter. Billiga kinesiska grejer, javisst, men också nedläggningar, utflyttning etc. Det är inget nytt förstås, det har gått fram i vågor över industrigren efter industrigren i femtio år. Men då har det hela tiden funnits ny verksamhet som kunnat ersätta och det är kanske inte längre möjligt. Vad har globaliseringen gjort med de svenska bruks/industriorterna: Höganäs, Perstorp, Bromölla, Trelleborg? Vad ska vi försörja oss med när servicenäringarna inte kan ta emot fler? Göran Persson sitter i TV och myser över hur allt är ordnat till det bästa, men själv sitter du i Östra Göinge eller Simrishamn och är arbetslös.
En ytterligare sida av globaliseringen är naturligtvis invandringen/flyktingmottagandet. Sverige är stort och rikt nog att rymma en befolkning flera gånger den nuvarande, men vad innebär det att hela stadsdelar tas över och domineras av nyanlända med annat språk, religion, kultur, hudfärg. Det kan t.ex. innebära att kvalitén på undervisningen i den egna skolan drastiskt sänks. Så tvingas man flytta och se sin egen uppväxtmiljö totalt förändras.
Invandrarna/flyktingarna har inget jobb, bland dem kan det finnas kriminella och i varje fall finns det människor utan de hårda sociala kontroller som de tidigare levt under. Det här är inte något som drabbar den urbaniserade medelklassen i deras radhus och innerstadslägenheter utan arbetarklassen i hyreshusen, säg i städer som Landskrona. De politiker som du har sett som dina förtroendevalda förklarar för dig att man måste ställa upp för flyktingarna, välartade humanister förfasar sig över dig och förklarar att du närmast är rasist om du påtalar problemen.
Sverigedemokraternas framgångar
Jag menar alltså att det finns legitim grund för många människor att vara missnöjda med samhällsutvecklingen och livsvillkoren. Det finns ingen anledning att sätta sig till doms över de människor som känner det här in i märgen och därför röstar på ett missnöjesparti som sverigedemokraterna (sd). Det är inte samma sak som att respektera sd:s företrädare. Bland dem finns riktiga gamla rasister och fascister, med förflutet i BSS etc. Där finns säkert också lycksökare som i gamla Ny demokrati och där finns förvisso folk som i praktiken bedriver hets mot folkgrupp.
Man kan säga att sd har övertagit Dansk Folkepartis framgångsrecept: fånga upp det missnöje som uppstår ur globaliseringen och uppbrotten från välfärdsstaten och placera invandringen i centrum som orsak till alla problem och en restriktiv invandringspolitik som lösningen på det hela. Ta över socialdemokraternas sociala politik, utom vad gäller synen på invandrare, och kör i övrigt en allmän folklig, nationell, kulturkonservativ politik och betona familjevärden etc. Det ger resultat: i kommunalvalet i Landskrona 2006 fick Sd 22.3% av rösterna. Allmänt gick det särskilt bra i Skåne. Förklaring: Skåne är i många avseenden en politisk-kulturell enklav som står främmande för den modernitet som dominerar övriga Sverige. Vill man fördjupa bilden kan man läsa Fryklund & Petersons böcker om Skånepartiet resp. Sjöboandan från slutet av 1980-talet.
Missnöjesparti – javisst!
Är det något fel att vara missnöjesparti? Nej, i grunden är väl varje parti i opposition ett missnöjesparti. Men visst är det så att vissa partier är mer missnöjda än andra. Jag tycker nog det är ganska tydligt att vänsterpartiet ofta har den rollen: vi är missnöjda med grundläggande samhällsstrukturer när det t.ex. gäller den ekonomiska makten. När ett parti som sverigedemokraterna lockar till sig väljare ur de socio-ekonomiska grupper som vi i vänstern betraktar som våra viktigaste är det ett tecken på att vi inte är tillräckligt trovärdiga som missnöjesparti.
Därmed är vi framme vid vad man kan göra åt sakernas tillstånd. Kommer sd in i riksdagen nästa val? Ja, det tror jag och jag tror också att det är först där de kommer att kunna stoppas. Jag tänker skriva en andra artikel om detta ämne och då diskutera hur man ska bemöta sverigedemokraterna och deras likar.
Nu har det gått 16 år sedan Ny Demokrati dök upp och förväntningarna på ett nytt missnöjesparti har bara växt. Framför allt är det framgångarna för Dansk Folkeparti som har varit tydliga och lockat till efterföljelse. I folketingsvalget 2005 fick partiet under Pia Kjærsgårds ledning 13 procent av rösterna och blev Danmarks tredje största. Som bekant har man valt att stötta den nu sittande regeringen under Anders Fogh-Rasmusson och det kommer man uppenbarligen göra också i fortsättningen.
Missnöjets grunder
Missnöjespartier och populism bygger på missnöje. Vad är det för missnöje? Jag tror man kan skönja flera olika nivåer här.
Den första gäller den sociala nedmontering som har präglat Sverige sedan början av 90-talet. Jag menar då inte främst trygghetssystemen – de är väl i stort kvar. Nej, vad det gäller är de stora nedskärningarna av jobb och personal inom den offentligt drivna verksamheten. Det får just sociala konsekvenser: inte bara i form av färre jobb utan också som socialt fattigare miljöer när sjukhussängarna dras in och arbetsplatserna blir glesare. Den offentliga servicen faller samman inför våra ögon. Vi hade en gång ett Postverk med prydliga, välskötta lokaler som var viktiga mötesplatser för stadsdelar och hela samhällen. De har ersatts av bökiga vrår i butiker eller bensinmackar och en nedläggningshotad Svensk Kassaservice. Jag vet inget annat område där så många är så eniga om vilken tydlig sänkning av livskvalitén i det svenska samhället Postens förnedring har inneburit. Hur det blev så? Ja, det är EU som kräver fri konkurrens och slut på monopolen.
Det andra är naturligtvis då globaliseringens effekter. Billiga kinesiska grejer, javisst, men också nedläggningar, utflyttning etc. Det är inget nytt förstås, det har gått fram i vågor över industrigren efter industrigren i femtio år. Men då har det hela tiden funnits ny verksamhet som kunnat ersätta och det är kanske inte längre möjligt. Vad har globaliseringen gjort med de svenska bruks/industriorterna: Höganäs, Perstorp, Bromölla, Trelleborg? Vad ska vi försörja oss med när servicenäringarna inte kan ta emot fler? Göran Persson sitter i TV och myser över hur allt är ordnat till det bästa, men själv sitter du i Östra Göinge eller Simrishamn och är arbetslös.
En ytterligare sida av globaliseringen är naturligtvis invandringen/flyktingmottagandet. Sverige är stort och rikt nog att rymma en befolkning flera gånger den nuvarande, men vad innebär det att hela stadsdelar tas över och domineras av nyanlända med annat språk, religion, kultur, hudfärg. Det kan t.ex. innebära att kvalitén på undervisningen i den egna skolan drastiskt sänks. Så tvingas man flytta och se sin egen uppväxtmiljö totalt förändras.
Invandrarna/flyktingarna har inget jobb, bland dem kan det finnas kriminella och i varje fall finns det människor utan de hårda sociala kontroller som de tidigare levt under. Det här är inte något som drabbar den urbaniserade medelklassen i deras radhus och innerstadslägenheter utan arbetarklassen i hyreshusen, säg i städer som Landskrona. De politiker som du har sett som dina förtroendevalda förklarar för dig att man måste ställa upp för flyktingarna, välartade humanister förfasar sig över dig och förklarar att du närmast är rasist om du påtalar problemen.
Sverigedemokraternas framgångar
Jag menar alltså att det finns legitim grund för många människor att vara missnöjda med samhällsutvecklingen och livsvillkoren. Det finns ingen anledning att sätta sig till doms över de människor som känner det här in i märgen och därför röstar på ett missnöjesparti som sverigedemokraterna (sd). Det är inte samma sak som att respektera sd:s företrädare. Bland dem finns riktiga gamla rasister och fascister, med förflutet i BSS etc. Där finns säkert också lycksökare som i gamla Ny demokrati och där finns förvisso folk som i praktiken bedriver hets mot folkgrupp.
Man kan säga att sd har övertagit Dansk Folkepartis framgångsrecept: fånga upp det missnöje som uppstår ur globaliseringen och uppbrotten från välfärdsstaten och placera invandringen i centrum som orsak till alla problem och en restriktiv invandringspolitik som lösningen på det hela. Ta över socialdemokraternas sociala politik, utom vad gäller synen på invandrare, och kör i övrigt en allmän folklig, nationell, kulturkonservativ politik och betona familjevärden etc. Det ger resultat: i kommunalvalet i Landskrona 2006 fick Sd 22.3% av rösterna. Allmänt gick det särskilt bra i Skåne. Förklaring: Skåne är i många avseenden en politisk-kulturell enklav som står främmande för den modernitet som dominerar övriga Sverige. Vill man fördjupa bilden kan man läsa Fryklund & Petersons böcker om Skånepartiet resp. Sjöboandan från slutet av 1980-talet.
Missnöjesparti – javisst!
Är det något fel att vara missnöjesparti? Nej, i grunden är väl varje parti i opposition ett missnöjesparti. Men visst är det så att vissa partier är mer missnöjda än andra. Jag tycker nog det är ganska tydligt att vänsterpartiet ofta har den rollen: vi är missnöjda med grundläggande samhällsstrukturer när det t.ex. gäller den ekonomiska makten. När ett parti som sverigedemokraterna lockar till sig väljare ur de socio-ekonomiska grupper som vi i vänstern betraktar som våra viktigaste är det ett tecken på att vi inte är tillräckligt trovärdiga som missnöjesparti.
Därmed är vi framme vid vad man kan göra åt sakernas tillstånd. Kommer sd in i riksdagen nästa val? Ja, det tror jag och jag tror också att det är först där de kommer att kunna stoppas. Jag tänker skriva en andra artikel om detta ämne och då diskutera hur man ska bemöta sverigedemokraterna och deras likar.
Bygg spårväg på E22:an mellan Malmö och Lund!
Motion av mp och dv
Motion till Lund kommunfullmäktige
Persontrafiken mellan Lund och Malmö ökar hela tiden. Ökningen gäller samtliga trafikslag. Till delar byter Lund och Malmö befolkning med varandra under dagarna. Det är således trångt i båda riktningarna.
Transportsektorn är den enda samhällssektor som fortfarande ökar sina utsläpp av fossila växthusgaser. Och detta till den milda grad att det förtar minskningen inom andra sektorer. Samtidigt är det klarlagt att varje väg som breddas, varje väg där bilens framkomlighet ökar, genererar ny trafik och därmed mer växthusgaser. Vinsterna av alternativa bränslen och nya förbränningsmotorer uppväger inte på något vis det faktum att transportvolymerna på väg bara fortsätter att växa.
Både ur transport-, miljö- och trafiksäkerhetssynpunkt är tåget det effektivaste av de motordrivna transportmedlen. Många kan åka samtidigt och tågsätten kan göras längre och kortare allt efter behov.
Utökad spårkapacitet
Spårkapaciteten på stambanan slår snart i taket. Det finns behov för minst fyra spår hela sträckan mellan Lund och Malmö. Behovet av utökad spårkapacitet mellan Malmö och Lund kommer inom kort att bli akut.
För att kollektivtrafiken ska bli ett reellt alternativ till bilismen räcker det inte med ökad kapacitet på stambanan. För att kollektivtrafik skall vara attraktiv bör den erbjuda få byten mellan startpunkt och målpunkt och den ska inte behöva riskera att fastna bland ändlösa bilköer.
Nya spårsträckningar
Det behövs fler målpunkter i Malmö och Lund som på ett enkelt sätt kan nås med spårburen trafik. Det behövs fler och nya spårsträckningar mellan de båda städerna. Detta gäller för Lunds del inte minst Ideon, utbyggnaderna på Brunnshögsområdet och Hasslanda samt det planerade bostadsbyggandet på stadens östra flank. Den spårburna kollektivtrafiken måste således (med så få byten som möjligt) betjäna både centrum och stadens mer perifera delar.
Lund har länge planerat för den s.k. Lundalänken som till sin sträckning redan delvis är färdigställd och trafikeras med busstrafik. Spårvagnen kommer att gå från stationen över sjukhuset under motorvägen vid Ideon och ut mot Brunnshög och senare till Dalby.
Där spårvagnen passerar under E22 borde det finnas goda möjligheter att låta spåret dela sig och låta en del gå upp på motorvägens mitt och raka vägen till Malmö. En snabb förbindelse skulle då kunna erhållas mellan Lunds östra stadsdelar och Malmö Värnhem och kanske via citytunneln över till Köpenhamn.
Bredda E22 för snabbspårväg
Vägverket har redan föreslagit en breddning av E22 för att öka framkomligheten för biltrafiken. En breddning kanske är nödvändig, men låt då breddningen upptas av ett dubbelspår för en snabbspårväg mellan Lund och Malmö!
Denna lösning ger flera fördelar: Istället för nya trafikgenererande bilfiler får vi en ny trafiksäker, klimat- och miljövänlig och snabb transportförbindelse mellan Malmö och Lunds östra stadsdelar. Vi sparar på den goda marken genom att bygga på en befintlig väg. Planmässigt lär det inte heller uppstå några större problem. Det blir också billigare, dels för att planfrågan blir lättare, dels eftersom inga broar eller vägtunnlar behöver anläggas. Tills sist kommer det att bli en oerhört snabb förbindelse eftersom det troligen inte behövs eller finns intresse för några stationer längs vägen.
Undertecknade föreslår alltså
att Lunds kommun i samarbete med Malmö kommun snarast utreder en s.k.light- rail-bana på motorvägen E22 mellan Lunds norra avfart och Malmös infart.
Lund 071025
Rolf Englesson, Miljöpartiet de gröna
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster
Persontrafiken mellan Lund och Malmö ökar hela tiden. Ökningen gäller samtliga trafikslag. Till delar byter Lund och Malmö befolkning med varandra under dagarna. Det är således trångt i båda riktningarna.
Transportsektorn är den enda samhällssektor som fortfarande ökar sina utsläpp av fossila växthusgaser. Och detta till den milda grad att det förtar minskningen inom andra sektorer. Samtidigt är det klarlagt att varje väg som breddas, varje väg där bilens framkomlighet ökar, genererar ny trafik och därmed mer växthusgaser. Vinsterna av alternativa bränslen och nya förbränningsmotorer uppväger inte på något vis det faktum att transportvolymerna på väg bara fortsätter att växa.
Både ur transport-, miljö- och trafiksäkerhetssynpunkt är tåget det effektivaste av de motordrivna transportmedlen. Många kan åka samtidigt och tågsätten kan göras längre och kortare allt efter behov.
Utökad spårkapacitet
Spårkapaciteten på stambanan slår snart i taket. Det finns behov för minst fyra spår hela sträckan mellan Lund och Malmö. Behovet av utökad spårkapacitet mellan Malmö och Lund kommer inom kort att bli akut.
För att kollektivtrafiken ska bli ett reellt alternativ till bilismen räcker det inte med ökad kapacitet på stambanan. För att kollektivtrafik skall vara attraktiv bör den erbjuda få byten mellan startpunkt och målpunkt och den ska inte behöva riskera att fastna bland ändlösa bilköer.
Nya spårsträckningar
Det behövs fler målpunkter i Malmö och Lund som på ett enkelt sätt kan nås med spårburen trafik. Det behövs fler och nya spårsträckningar mellan de båda städerna. Detta gäller för Lunds del inte minst Ideon, utbyggnaderna på Brunnshögsområdet och Hasslanda samt det planerade bostadsbyggandet på stadens östra flank. Den spårburna kollektivtrafiken måste således (med så få byten som möjligt) betjäna både centrum och stadens mer perifera delar.
Lund har länge planerat för den s.k. Lundalänken som till sin sträckning redan delvis är färdigställd och trafikeras med busstrafik. Spårvagnen kommer att gå från stationen över sjukhuset under motorvägen vid Ideon och ut mot Brunnshög och senare till Dalby.
Där spårvagnen passerar under E22 borde det finnas goda möjligheter att låta spåret dela sig och låta en del gå upp på motorvägens mitt och raka vägen till Malmö. En snabb förbindelse skulle då kunna erhållas mellan Lunds östra stadsdelar och Malmö Värnhem och kanske via citytunneln över till Köpenhamn.
Bredda E22 för snabbspårväg
Vägverket har redan föreslagit en breddning av E22 för att öka framkomligheten för biltrafiken. En breddning kanske är nödvändig, men låt då breddningen upptas av ett dubbelspår för en snabbspårväg mellan Lund och Malmö!
Denna lösning ger flera fördelar: Istället för nya trafikgenererande bilfiler får vi en ny trafiksäker, klimat- och miljövänlig och snabb transportförbindelse mellan Malmö och Lunds östra stadsdelar. Vi sparar på den goda marken genom att bygga på en befintlig väg. Planmässigt lär det inte heller uppstå några större problem. Det blir också billigare, dels för att planfrågan blir lättare, dels eftersom inga broar eller vägtunnlar behöver anläggas. Tills sist kommer det att bli en oerhört snabb förbindelse eftersom det troligen inte behövs eller finns intresse för några stationer längs vägen.
Undertecknade föreslår alltså
att Lunds kommun i samarbete med Malmö kommun snarast utreder en s.k.light- rail-bana på motorvägen E22 mellan Lunds norra avfart och Malmös infart.
Lund 071025
Rolf Englesson, Miljöpartiet de gröna
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster
Utveckla kollektivtrafiken!
Motion av fp och dv
Motion till Lunds kommunfullmäktige:
I många olika sammanhang framhåller Lunds kommun vikten av att prioritera kollektivtrafiken (och andra miljövänliga transportslag). Ofta är det oklart vad som i detta sammanhang konkret menas med ”att prioritera”. Kanske är det bättre att som i LundaMaTs II tala om att utveckla stads- och annan kollektivtrafik. I LundaMaTs II (sid 64) beskrivs projektet ”Utvecklad stadstrafik” som bland annat innehåller åtgärder som busskörfält, bättre hållplatser, signalprioritering m.m”. Samtidigt har kommunfullmäktige som ett av målen för kollektivtrafiken satt upp att kollektivtrafiken i Lund ”skall vara ett attraktivt alternativ till övriga ressätt.
Dalbyvägen är ett av de större kollektivtrafikstråken i Lund. Kollektivtrafiken tvingas i allt väsentligt att konkurrera om plats och framkomst med biltrafiken och kan i varje fall i detta avseende knappast utgöra ett ”attraktivt alternativ”, dvs den har få konkurrensfördelar jämfört med biltrafiken.
För att utveckla kollektivtrafiken i Lund föreslår vi därför Kommunfullmäktige att besluta
att utreda möjligheten till separata körfält för kollektivtrafiken på Dalbyvägen på sträckan korsningen Tornavägen till Norränga
att kollektivtrafikens fordon ges företräde framför övrig trafik (trafiksignaler etc)
Lund 071025
Oskar Krantz, Folkpartiet Liberalerna
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster
I många olika sammanhang framhåller Lunds kommun vikten av att prioritera kollektivtrafiken (och andra miljövänliga transportslag). Ofta är det oklart vad som i detta sammanhang konkret menas med ”att prioritera”. Kanske är det bättre att som i LundaMaTs II tala om att utveckla stads- och annan kollektivtrafik. I LundaMaTs II (sid 64) beskrivs projektet ”Utvecklad stadstrafik” som bland annat innehåller åtgärder som busskörfält, bättre hållplatser, signalprioritering m.m”. Samtidigt har kommunfullmäktige som ett av målen för kollektivtrafiken satt upp att kollektivtrafiken i Lund ”skall vara ett attraktivt alternativ till övriga ressätt.
Dalbyvägen är ett av de större kollektivtrafikstråken i Lund. Kollektivtrafiken tvingas i allt väsentligt att konkurrera om plats och framkomst med biltrafiken och kan i varje fall i detta avseende knappast utgöra ett ”attraktivt alternativ”, dvs den har få konkurrensfördelar jämfört med biltrafiken.
För att utveckla kollektivtrafiken i Lund föreslår vi därför Kommunfullmäktige att besluta
att utreda möjligheten till separata körfält för kollektivtrafiken på Dalbyvägen på sträckan korsningen Tornavägen till Norränga
att kollektivtrafikens fordon ges företräde framför övrig trafik (trafiksignaler etc)
Lund 071025
Oskar Krantz, Folkpartiet Liberalerna
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster
2007-10-18
Skåne Social Forum
är ett stort arrangemang med massar av programpunkter, några tas upp här.
* Invigningen
Fredag (19/10) kl 18-19 på Stortorget utanför Stadshallen blir det tal och musik, med bl a Behrang, Vänsterkören och Ronny. Ta gärna med flaggor, banderoller, visselpipor och trummor så det blir ännu mer festligt!
Gratis film på Kino och Södran!
"Adelante - socialism på liv och död" (10 min). Föredrag/workshop om den revolutionära processen i Venezuela utifrån de intryck och erfarenheter Olof Holmgren och Stefan Kangas fick då de besökte landet i februari. Visas på fredag 19/10 på Kino salong 2, mellan 14:15-16
"500 stenkastande autonome voldpsykopater fra helvetet" med förfilmen "Något värt att kämpa för", 20 min: " Vi får genom Maria och hennes vänner från Aktivitetshuset i Malmö följa händelseförloppet innan och efter kravallerna den 16 december förra året, utanför Ungdomshuset i Köpenhamn." Visas lördag 20/10 kl 12.00 på Kino 1.
På söndagen visar vi en helt ny dokumentär, "Röster från Venezuela". Vad säger de som påverkas av förändringarna sedan Hugo Chavez kom till makten? Vi får följa med in i venezolanska vardagsrum, kök, skolkorridorer och slumkvarter och lyssna till vad människorna där har att berätta. Visas söndag 21/11 kl 11.00 på Kino salong 2.
Några programändrinar:
Lördagen 20/10, kl 10 – 11.45.
Plats: Sessionssalen i Stadshallen.
Barnarbete, prostitution och hiv/aids i Indien. Child labour, traficking and hiv/aids in India. Två indiska kvinnor, en advokat från indiska Högsta domstolen och en coordinator för en hiv/aids-organisation, medverkar.
Lördagen 20/10, kl 12 – 13.45.
Obs! Ny tid och plats!
Plats: Sessionssalen i Stadshallen.
Utvecklingsbistånd – funkar det? Development aid – does it work?
En panel diskuterar effekterna av bistånd. Panelen består av Thoko Matshe (Palmecentrets koordinatör i Afrika), undertecknad (ordf. i SAFRAN), Barbro Gunnarsson (repr- för Afrikagrupperna) och Sibongile Nkomo (Nya Hiris i Malmö). Samtalsledare är docent Bertil Egerö.
Språk: engelska.
Söndag 21/10, kl 10 – 11.45.
Plats: Miljöbiblioteket.
Zimbabwe idag – vilken morgondag? Zimbabwe Today – Which Tomorrow?
Thoko Matshe, Olof Palme-centrets koordinatör för Afrika, föreläser och svarar på frågor. Språk: engelska.
Thoko Matshe är en utomordentligt kunnig, kraftfull och välformulerad kvinna. Hon är från Zimbabwe där hon ledde en rörelse för konstitutionella förändringar men bor numera i Sydafrika. Om ni har en chans, så grip tillfället att få lyssna till en verkligt imponerande afrikansk kvinna.
* Avslutningen
Söndag (21/10) kl 18.45-19 i Sessionssalen i Stadshallen avslutar vi forumet med hjälp av Tangotanten.
Vill du läsa hela programmet så finns det här.
Deras hemsida hittar du här.
* Invigningen
Fredag (19/10) kl 18-19 på Stortorget utanför Stadshallen blir det tal och musik, med bl a Behrang, Vänsterkören och Ronny. Ta gärna med flaggor, banderoller, visselpipor och trummor så det blir ännu mer festligt!
Gratis film på Kino och Södran!
"Adelante - socialism på liv och död" (10 min). Föredrag/workshop om den revolutionära processen i Venezuela utifrån de intryck och erfarenheter Olof Holmgren och Stefan Kangas fick då de besökte landet i februari. Visas på fredag 19/10 på Kino salong 2, mellan 14:15-16
"500 stenkastande autonome voldpsykopater fra helvetet" med förfilmen "Något värt att kämpa för", 20 min: " Vi får genom Maria och hennes vänner från Aktivitetshuset i Malmö följa händelseförloppet innan och efter kravallerna den 16 december förra året, utanför Ungdomshuset i Köpenhamn." Visas lördag 20/10 kl 12.00 på Kino 1.
På söndagen visar vi en helt ny dokumentär, "Röster från Venezuela". Vad säger de som påverkas av förändringarna sedan Hugo Chavez kom till makten? Vi får följa med in i venezolanska vardagsrum, kök, skolkorridorer och slumkvarter och lyssna till vad människorna där har att berätta. Visas söndag 21/11 kl 11.00 på Kino salong 2.
Några programändrinar:
Lördagen 20/10, kl 10 – 11.45.
Plats: Sessionssalen i Stadshallen.
Barnarbete, prostitution och hiv/aids i Indien. Child labour, traficking and hiv/aids in India. Två indiska kvinnor, en advokat från indiska Högsta domstolen och en coordinator för en hiv/aids-organisation, medverkar.
Lördagen 20/10, kl 12 – 13.45.
Obs! Ny tid och plats!
Plats: Sessionssalen i Stadshallen.
Utvecklingsbistånd – funkar det? Development aid – does it work?
En panel diskuterar effekterna av bistånd. Panelen består av Thoko Matshe (Palmecentrets koordinatör i Afrika), undertecknad (ordf. i SAFRAN), Barbro Gunnarsson (repr- för Afrikagrupperna) och Sibongile Nkomo (Nya Hiris i Malmö). Samtalsledare är docent Bertil Egerö.
Språk: engelska.
Söndag 21/10, kl 10 – 11.45.
Plats: Miljöbiblioteket.
Zimbabwe idag – vilken morgondag? Zimbabwe Today – Which Tomorrow?
Thoko Matshe, Olof Palme-centrets koordinatör för Afrika, föreläser och svarar på frågor. Språk: engelska.
Thoko Matshe är en utomordentligt kunnig, kraftfull och välformulerad kvinna. Hon är från Zimbabwe där hon ledde en rörelse för konstitutionella förändringar men bor numera i Sydafrika. Om ni har en chans, så grip tillfället att få lyssna till en verkligt imponerande afrikansk kvinna.
* Avslutningen
Söndag (21/10) kl 18.45-19 i Sessionssalen i Stadshallen avslutar vi forumet med hjälp av Tangotanten.
Vill du läsa hela programmet så finns det här.
Deras hemsida hittar du här.
Mörkrets hjärta 4
av Gunnar Stensson
Qvislingregim tvingar 75 000 somalier att svälta.
Vi har regelbundet rapporterat om utvecklingen i Somalia efter det att en USA-stödd etiopisk invasion fördrivit de så kallade Islamiska domstolarna under julen 2006-07.
Fred och säkerhet rådde i centrala Somalia och Mogadishu sedan de islamiska domstolarna för första gången på femton år lyckats skapa ett respekterat civilt rättssystem.
Den etiopiska invasionsarmén stöddes av amerikanskt flyg och artilleri från amerikanska krigsfartyg. Tusentals somalier tvingades fly. Flyktingarna besköts av amerikanskt flyg.
De etiopiska invasionsstyrkorna installerade en somalisk qvislingregim i Mogadishu. Efter påtryckningar från USA erkändes regimen av EU och protesterna mot den folkrättsvidriga invasionen tystnade. Sedan invasionen befinner sig Somalia åter i fullt kaos.
Nu (17 oktober) meddelar TT att den somaliska regeringens säkerhetsstyrkor stormat FN:s kontor i Mogadishu och gripit chefen för WFP, World Food Programme, Idris Mohamed Osman. WFP påpekar att stormningen bryter mot internationell rätt och att det är förbjudet att ta sig in i FN-kontor utan tillstånd. WFP tvingas stoppa sin distribution av mat till mer än 75 000 människor i Mogadishu.
Victoriateatern, denna veckas händelser:
19/10 kl 19.30 - picknick 220:-
Max Schultz - en lysande blues- och jazzgitarrist - årets pristagare av Guitarpeople's Prize. Musiken är dynamisk och har infl uenser från såväl indisk musik som rock och blues. Max Schultz - akustisk & elektrisk gitarr, Christian Spering - kontrabas, Joakim Milder - tenor & sopransax, Magnus Gran - trummor.
20/10 kl 19.30 - picknick 200:-
Saxofonisten och sångerskan Sofi Hellborg beskriver sin musik som "en blandning av afrikanskt, jazz, funk och lite drum n bass" och känne tecknas främst av sin positiva energi. Musiken live är funkig, jazz anstruken afrobeat med betoning på dans och groove samtidigt som hon utstrålar en sval känslighet.
21/10 kassan öppnar kl 12.00 - picknickbio
Mel Brooks
13.00 High Anxiety (Det våras för galningarna) 1977 Speltid 90 min.
14.45 Blazing Saddles (Det våras för sheriffen) 1974 Speltid 89 min.
16.30 Spaceballs (Det våras för rymden) 1987 Speltid 92 min.
Max Schultz - en lysande blues- och jazzgitarrist - årets pristagare av Guitarpeople's Prize. Musiken är dynamisk och har infl uenser från såväl indisk musik som rock och blues. Max Schultz - akustisk & elektrisk gitarr, Christian Spering - kontrabas, Joakim Milder - tenor & sopransax, Magnus Gran - trummor.
20/10 kl 19.30 - picknick 200:-
Saxofonisten och sångerskan Sofi Hellborg beskriver sin musik som "en blandning av afrikanskt, jazz, funk och lite drum n bass" och känne tecknas främst av sin positiva energi. Musiken live är funkig, jazz anstruken afrobeat med betoning på dans och groove samtidigt som hon utstrålar en sval känslighet.
21/10 kassan öppnar kl 12.00 - picknickbio
Mel Brooks
13.00 High Anxiety (Det våras för galningarna) 1977 Speltid 90 min.
14.45 Blazing Saddles (Det våras för sheriffen) 1974 Speltid 89 min.
16.30 Spaceballs (Det våras för rymden) 1987 Speltid 92 min.
Vad var det (v)i sa?
av Gr(r)
Räddningstjänst Syd har usel ekonomi och måste skära bort motsvarande fyrti heltidstjänster. Framför allt drabbas deltidsbrandkårerna. Kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid (m) klagar över bristande information och kommunikation. Annat var det när beslutet fattades att låta Lunds räddningstjänst gå upp i kommunalförbundet. Det stöddes av Helmfrid liksom hans parti och socialdemokraterna, och fick därmed majoritet. De andra partierna, inklusive vänstern, varnade för sämre kontroll och demokrati. Men nu står man där, och nedskärningarna drabbar obevekligen även Lund. Brandförsvaret måste prioriteras ner i vissa delar av kommunen. Vad sägs om Veberöd?
Vi är alla kommunpolitiker
av Gunnar Stensson
Jag blev lite orolig när jag kallades kommunpolitiker i Sydsvenskan häromdan. Jag har inte ett enda uppdrag. Skulle folk tro att jag ville överdriva min betydelse genom falska anspråk?
Sen tyckte jag det var bra. Kommunpolitiker.
Luther, för att komma dragande med honom, avskaffade i sin radikala ungdom prästtiteln. Vi är alla präster, sa han. Vi behöver ingen som representerar oss inför gud. Det allmänna prästadömet, kallade han det. Det fick faktiskt betydelse för demokratins utveckling.
Vi är alla kommunpolitiker. Alla! Och rikspolitiker. Och internationella politiker. Visserligen har vi ett system med representanter som säjer de rätta sakerna och partier som tänker de rätta tankarna åt oss. Praktiskt ibland. Men vi får inte göra oss omyndiga.
I Demokratisk vänster kallar vi oss ju frihetliga. Är inte innebörden just att vi alla är kommunpolitiker? Och riks- och internationella?
Reagerade vi inte mot politruker som ville täppa till munnen på oss genom att censurera och lägga ner tidningar, på riksnivå och lokalt?
Till debatten om busstaxan
av Ulf Nymark
Värna miljön – ytterligare ett argument mot nolltaxa
Gunnar Sandin tror inte på sänkt busstaxa (VB nr 28) som lockbete för bilister att ställa bilen hemma och åka kollektivt i stället. Det tror inte jag heller på. Eftersom biltransport är bland de dyrare sätten att ta sej fram på kan man dra slutsatsen att det är andra faktorer än priset som avgör bilistens val av transportsätt.
Jag håller också med Sandin om att nolltaxa inte är någon framkomlig väg för att öka kollektivtrafikresandet på bilismens bekostnad. Biljettintäkterna behövs, precis som Sandin framhåller, för att få en bättre trafik. Men Sandin missar ett principiellt viktigt argument mot nolltaxa: att åka kollektivt är inte miljöneutralt, därför är införandet av nolltaxa inte heller en särskilt miljövänlig åtgärd.
Även kollektivtrafiken påverkar miljön negativt
Inom överskådlig tid kommer buss att vara det dominerande fordonet inom kollektivtrafiken. Och visst, jämfört med biltransport är det miljövänligt att åka buss. Men även busstrafiken har en negativ miljöpåverkan, vilket den kommer att ha även när fossilgasdriften har övergetts till förmån för förnyelsebara bränslen. Även spårtrafiken tär, fast i betydligt mindre grad, på ändliga resurser. All negativ miljöpåverkan måste kosta för den som smutsar ner och förändrar klimatet. Först en helt kretsloppsanpassad och från negativ miljöpåverkan totalt befriad kollektivtrafik kan nolltaxa av miljöskälvara acceptabelt. Men om den dagen någonsin skulle inträffa kvarstår ändå Sandins argument: skatteintäkterna räcker inte till för att klara hela utbyggnaden och driften av kollektivtrafiken.
Ingen utbyggnad av kollektivtrafiken
Delvis kan jag, men enbart delvis, hålla med om att det är olyckligt att debatten om busstaxan i Lund har kommit att koncentrera sig på kontantpriset. En anledning till detta är att det är enkla och tydliga siffror det handlar om, dvs en resa, en kostnad.
Men faktum är att även periodkorten höjts – en 25-procentig höjning sedan 2004. Den rödgröna oppositionen (där som bekant Demokratisk vänster ingår) i Lunds kommun menar att detta är att ge fel signaler i ett läge där klimathotet kräver åtgärder på bred front. Och borgarnas taxehöjning – kontant- och periodtaxa! –genomfördes inte för att bygga ut kollektivtrafiken, utan var ett led i att finansiera deras skattesänkning.
Ökad grad av skattefinansiering
Som svar på detta föreslog den rödgröna oppositionen vid kommunfullmäktiges budgetmöte i juni oförändrad taxa (bortsett från v som i en första omgång ville sänka den, men som i sista hand röstade för oförändrad taxa) att skattefinansieringsgraden skulle tillåtas öka från 50% till 60%. Den rödgröna enigheten om en ökad skattefinansieringsgrad är en smått sensationell nyhet (sossarna har tidigare varit emot det) och förhoppningsvis kommer enigheten att stå sig genom nästa valrörelse. Därmed har de rödgröna visat att de är beredda att ge kollektivtrafiken en starkare position, när den konkurrerar om skattemedlen med ”vårdskolaomsorg”.
Spårvagnen till Dalby
Sandin kan tänka sig en höjning av kontanttaxan till 20 kr för att kunna åka spårvagn till Dalby. Det skulle nog också jag kunna tänka mej: men först i ett läge där talet om spårtrafik till Dalby förvandlats till handfasta beslut och bilisterna tvingats vara med och betala för en utvecklad kollektivtrafik. Men kollektivtrafiken måste alltid, av jämställdhets- och jämlikhetsskäl, hålla en rimlig nivå på biljettpriserna.
Apropå Sydsvenskans artikelserie om svensk vapenexport av Gunnar Stensson
Excalibur är granaten som med GPS styrs exakt mot sitt mål. Tyvärr är det ofta fel mål. Granaten säljs till USA och används i Irakkriget, där den kanske dödar någon terrorist men säkert många civila. Den tillverkas i Bofors, som ägs av BAE Systems, den brittisk-amerikanska försvarsjätten.
Saab Bofors Dynamics tillverkar flechettegranaten ADM. Den är avsedd för det svenska granatgeväret Carl Gustav. Vid detonationen sprutar mer än tusen små sylvassa pilar ut. Tre beduinkvinnor höll på att laga mat i sitt tält när en sådan granat exploderade i närheten. Tältduken slets sönder. De tre cm långa pilarna genomborrade lår, urinblåsor, njurar, lever, lungor, bröst, ansikten och hjärnor på kvinnorna. Tälttrasorna fylldes med blod. Medeltida grymhet. Medeltida strategi.
USA gillar flechettegranaten. Amnesty och Human Rights Watch vill förbjuda den. Objektivt är den ett terrorvapen. Skytten är en terrorist. Men en terrorist av den sort som uppskattas i västliga kretsar och därför inte löper risk att kidnappas och hamna i Guantanamo.
Utlandsägda vapenindustrier i Sverige
Exemplen är hämtade från den omsorgsfulla och objektivt redovisande artikelserie om svensk vapenexport som Olle Lönnaeus och Niklas Orrenius publicerat i Sydsvenskan den 6 till 14 oktober.
Andra exempel är klusterbomben Mjölner, den flygande stridsledningscentralen Eri-eye, granatkastarsystemet Amos (uppkallad efter rättvisans profet och alltså såld till Israel) samt förstås JAS-plan, Kockumskorvetter och u-båtar. Köpare är (frånsett USA) Saudiarabien, Arab-emiraten, Israel, Pakistan, Thailand och Indien. Med flera.
Ägare till vapenfabrikerna är det brittisk-amerikanska BAE Systems, franska SNPE och tyska Thyssen Krupp.
Svenska företag får enligt lag inte exportera krigsmateriel. Kontrollen utövas av ISP (inspektionen för strategiska produkter). Den släpper igenom allt.
En gång ägde svenskar de svenska vapensmedjorna och producerade vapen till det svenska försvaret för att Sverige inte skulle bli beroende av utländska vapenkrämare. Nu är Sverige en stor vapenexportör med utlandsägda industrier, belägna i Sverige.
Provocerande vapen
Vapenindustrin provocerar dem som drabbas av vapnen. Den Bagdad-bo som fått hus, hem och familj sprängda av en Excalibur-granat drömmer om resa till Bofors för att stjäla styrsystemet så att han kan att omprogrammera granaten och skicka den mot ett amerikanskt hangarfartyg. Eller åtminstone spränga en Blackwatertransport. Den libanes som sett sin familj skäras i stycken av en ADM 401 är beredd att våga sitt liv för att tillintetgöra tillverkaren i Bofors.
Blundar vi ger vi makthavarna handlingsfrihet
Det finns folk som skryter med sin vägran att läsa Sydsvenskan. De kallar sig vänster och ser sin självvalda okunnighet som en kamp. Andra undviker spontant en så komplex och omfattande text som artikelserien, var den än publiceras. De orkar inte med större komplikation än den som ryms i en kvällstidningsskildring av Rödeby-mordet.
Men vi hoppas att åtminstone några av dem som tagit del av detta fragmentariska referat sär beredda att gå vidare till artikelserien och slutligen till dess källor. Och att omsätta kunskapen i handling. Väljer vi omedvetenhet kan makthavarna prata hur som helst och göra vad som helst.
Och det gör de. Maud Olofsson vill ”modernisera” lagen så att brotten blir lagliga i stället för att göra något åt den vidriga verkligheten. Alf Svensson menar i kristligt nit att Sverige ”måste ha frihet att fortsätta att sälja vapen till USA” eftersom ”vi är så beroende av USA.” Ordet frihet kan betyda mycket. Nu vet vi vilken innebörd det har för Alf Svensson. Övriga partitalesmän uttalar sig mer eller mindre luddigt. Varför?
Förändring eller..?
Det handlar förstås om att hålla sig väl med USA ”som vi är så beroende av”. Det handlar också om att hålla sig väl med dem som är sysselsatta i vapenindustrin och dem som tjänar pengar på den. Vi måste offra några, många, människor i Irak, Libanon, Palestina, Afghanistan, Pakistan för vår svenska välfärd. Vi måste förse somliga mördare med vapen så de blir nöjda med oss. Men vi vill inte se det, inte höra det, inte tala om det, inte tänka på det.
Så vad blir effekten av Sydsvenskans välskrivna artikelserie? En politisk försvarsdebatt? Det vore utmärkt. Eller ett förtigande (kanske det sannolikaste alternativet)?
Artikelserien blir i så fall ett dokument som tillsammans med många andra kommer att ligga till grund för historiens dom över oss som lever nu på samma sätt som dokumenten från 1940-talet gjorde det möjligt att döma den ”svenska tigern”.
Den tid är förbi när vapen fällde avgörandet i världens konflikter. Vietnam segrade redan för mer än 30 år sedan trots underlägsenhet i vapenmakt. Sovjetimperiet föll utan att en enda av dess tiotusen stridsvagnar sköt ett skott. Flertalet amerikaner vill inte veta av sin beväpning.
Saab Bofors Dynamics tillverkar flechettegranaten ADM. Den är avsedd för det svenska granatgeväret Carl Gustav. Vid detonationen sprutar mer än tusen små sylvassa pilar ut. Tre beduinkvinnor höll på att laga mat i sitt tält när en sådan granat exploderade i närheten. Tältduken slets sönder. De tre cm långa pilarna genomborrade lår, urinblåsor, njurar, lever, lungor, bröst, ansikten och hjärnor på kvinnorna. Tälttrasorna fylldes med blod. Medeltida grymhet. Medeltida strategi.
USA gillar flechettegranaten. Amnesty och Human Rights Watch vill förbjuda den. Objektivt är den ett terrorvapen. Skytten är en terrorist. Men en terrorist av den sort som uppskattas i västliga kretsar och därför inte löper risk att kidnappas och hamna i Guantanamo.
Utlandsägda vapenindustrier i Sverige
Exemplen är hämtade från den omsorgsfulla och objektivt redovisande artikelserie om svensk vapenexport som Olle Lönnaeus och Niklas Orrenius publicerat i Sydsvenskan den 6 till 14 oktober.
Andra exempel är klusterbomben Mjölner, den flygande stridsledningscentralen Eri-eye, granatkastarsystemet Amos (uppkallad efter rättvisans profet och alltså såld till Israel) samt förstås JAS-plan, Kockumskorvetter och u-båtar. Köpare är (frånsett USA) Saudiarabien, Arab-emiraten, Israel, Pakistan, Thailand och Indien. Med flera.
Ägare till vapenfabrikerna är det brittisk-amerikanska BAE Systems, franska SNPE och tyska Thyssen Krupp.
Svenska företag får enligt lag inte exportera krigsmateriel. Kontrollen utövas av ISP (inspektionen för strategiska produkter). Den släpper igenom allt.
En gång ägde svenskar de svenska vapensmedjorna och producerade vapen till det svenska försvaret för att Sverige inte skulle bli beroende av utländska vapenkrämare. Nu är Sverige en stor vapenexportör med utlandsägda industrier, belägna i Sverige.
Provocerande vapen
Vapenindustrin provocerar dem som drabbas av vapnen. Den Bagdad-bo som fått hus, hem och familj sprängda av en Excalibur-granat drömmer om resa till Bofors för att stjäla styrsystemet så att han kan att omprogrammera granaten och skicka den mot ett amerikanskt hangarfartyg. Eller åtminstone spränga en Blackwatertransport. Den libanes som sett sin familj skäras i stycken av en ADM 401 är beredd att våga sitt liv för att tillintetgöra tillverkaren i Bofors.
Blundar vi ger vi makthavarna handlingsfrihet
Det finns folk som skryter med sin vägran att läsa Sydsvenskan. De kallar sig vänster och ser sin självvalda okunnighet som en kamp. Andra undviker spontant en så komplex och omfattande text som artikelserien, var den än publiceras. De orkar inte med större komplikation än den som ryms i en kvällstidningsskildring av Rödeby-mordet.
Men vi hoppas att åtminstone några av dem som tagit del av detta fragmentariska referat sär beredda att gå vidare till artikelserien och slutligen till dess källor. Och att omsätta kunskapen i handling. Väljer vi omedvetenhet kan makthavarna prata hur som helst och göra vad som helst.
Och det gör de. Maud Olofsson vill ”modernisera” lagen så att brotten blir lagliga i stället för att göra något åt den vidriga verkligheten. Alf Svensson menar i kristligt nit att Sverige ”måste ha frihet att fortsätta att sälja vapen till USA” eftersom ”vi är så beroende av USA.” Ordet frihet kan betyda mycket. Nu vet vi vilken innebörd det har för Alf Svensson. Övriga partitalesmän uttalar sig mer eller mindre luddigt. Varför?
Förändring eller..?
Det handlar förstås om att hålla sig väl med USA ”som vi är så beroende av”. Det handlar också om att hålla sig väl med dem som är sysselsatta i vapenindustrin och dem som tjänar pengar på den. Vi måste offra några, många, människor i Irak, Libanon, Palestina, Afghanistan, Pakistan för vår svenska välfärd. Vi måste förse somliga mördare med vapen så de blir nöjda med oss. Men vi vill inte se det, inte höra det, inte tala om det, inte tänka på det.
Så vad blir effekten av Sydsvenskans välskrivna artikelserie? En politisk försvarsdebatt? Det vore utmärkt. Eller ett förtigande (kanske det sannolikaste alternativet)?
Artikelserien blir i så fall ett dokument som tillsammans med många andra kommer att ligga till grund för historiens dom över oss som lever nu på samma sätt som dokumenten från 1940-talet gjorde det möjligt att döma den ”svenska tigern”.
Den tid är förbi när vapen fällde avgörandet i världens konflikter. Vietnam segrade redan för mer än 30 år sedan trots underlägsenhet i vapenmakt. Sovjetimperiet föll utan att en enda av dess tiotusen stridsvagnar sköt ett skott. Flertalet amerikaner vill inte veta av sin beväpning.
Partibygge och populism
av Gunnar Sandin
Det brukade komma många holländska båtar för att lasta sågat virke i vår insjöhamn. En stor del av dem kom från Delfzijl. Jag såg i min skolatlas att det var en liten stad nära tyska gränsen.
På andra sidan älvmynningen låg kloralkalifabriken. Dess viktigaste avsaluprodukt var flytande klor, som var pappersindustrins viktigaste blekmedel innan syrgasen slog igenom. Den transporterades ut i höghållfasta tankvagnar och klortågen omgavs med stora säkerhetsåtgärder efter en olycka i Dalarna på 1930-talet. Visst skedde det växlingsmissöden och visst hände det att klorlarmet gick, men tankarna höll.
Även i Delfzijl tillverkades klor och därifrån gick klortåg till Rotterdam. Ända till i juni förra året då de stoppades genom en aktion som leddes av Socialistiska partiet. Människor hade blivit skrämda av ett tevereportage som visade hur lätt det var att bryta upp rälsen i Delfzijl.
Man tänker lätt på ammoniakvagnarna som spårade i Furulund för några år sen. Också de höll men det blev en panikunge i opinionen. Upprörda insändarskribenter och lokalpolitiker krävde att det farliga godset skulle rulla på särskilda spår utanför tätorterna, om det skulle rulla alls.
Man ska ta människors oro på allvar, sa Olof Palme, utlyste folkomröstning om kärnkraften efter Harrisburg. Skrämda opinioner är inte att leka med, hur svag deras grund än är, det har många politiker fått erfara. Ena gången är det miljögifter som skrämmer, en annan gång kan det vara invandrare. Skrämseln kan utnyttjas av partier till både höger och vänster.
Kastrullerna i Simrishamn
För sådär tio år sen stod en massa folk, däribland stadens aktiva vänsterpartister, och dunkade på kastruller på torget i Simrishamn. Protesten gällde den planerade nerläggningen av stadens sjukhus och utsikterna för att tvingas åka de fyra milen till Ystad. Detta var ändå inget jämfört med massprotesterna mot nerläggningar av sjukhus och BB-avdelningar i Värmland och Västergötland, Hälsingland och Kiruna. På flera håll blev resultatet nya sjukvårdspartier (ja, vi fick ju ett i Skåne också) som stökade till det i landstingspolitiken. Sjukhus och avdelningar räddades. Fast sen visade det sej att kostnadstaken spräcktes, att det var svårt att rekrytera nyckelpersoner till småställena och att många vårdtagare sökte sej till storsjukhusen där kvaliteten var bättre.
Norge är ett land med en stark tradition av småskalighet och glesbygdsromantik. Man har halva folkmängden och nästan dubbla antalet kommuner jämfört med Sverige, och folk slår vakt om sina små sjukhus. Också där finns det problem med rekryteringen, och svenska läkare, sjuksköterskor och barnmorskor gör sina turer över gränsen och tjänar pengar som gräs.
När akutmottagningar i Lærdal (2164 invånare 2004) skulle läggas ner i början av 2000-talet blev det också ett folkligt uppror som snabbt spreds till andra orter med småsjukhus. En viktig kraft i motståndet var Sosialistisk venstreparti.
Uppbyggliga exempel
Aron Etzler, tidningen Flammans redaktör, säger sej tillhöra en vänstergeneration som mest fått uppleva nederlag och besvikelser. För att få inspiration till tankar om den vändning som han tror är möjlig även i Sverige har han besökt de båda västeuropeiska länder som bryter mönstret, Holland med sitt SP och Norge med SV. Det senare har ju även fått studiebesök av Lars Ohly. Hans upptäckter, insikter och reflektioner redovisas i boken
Trondheimsmodellen (Karneval, 2007, 233 s.). Det är en utmärkt reportage- och debattbok, som dock öppnar sej för vissa invändningar.
SP är studentsekten som gjorde en radikal ideologisk makeover men behöll den maoistiska masslinjen och den castroistiska foco-strategin. Liksom en leninistiskt färgad kadermodell och partidisciplin, som tycks vara en starkt bidragande orsak till att en partiskatt täcker 39 procent av partiets förhållandevis stora budget. (I vänsterpartiet bidrog medlemsavgifterna 2005 med cirka 2 procent av riksorganisationens utgifter.) I linje med parollen ”tjäna folket” driver SP både deklarationsrådgivning (som de svenska arbetarpartierna gjorde förr) och sjukvårdskliniker. Det folk som SP i första hand vill tjäna är arbetar/underklassen, och att det lyckas beror inte minst på att det har sin bas där. Detta gjorde att tidigt tvingades ta ställning till motsättningar inom denna klass, och då främst den mellan in- och utlandsfödda. I Sverige angreps folkpartiet hårt från vänstern för sitt vaga krav på språktester men SP har drivit hårdare språkkrav, givetvis i de utlandsföddas eget intresse.
Norska SV har oppositionen mot privatiseringar av sjukvård och kommunal service att tacka för mycket av sina framgångar. Men Norgekapitlet handlar väl så mycket om LO, som har fört en radikalare och i förhållande till socialdemokraterna långt radikalare politik än sin svenska motsvarighet. Särskilt tydligt har detta blivit i Trondheim där radikala fackföreningar och partier har samarbetat i en lyckad motoffensiv mot privatisering och nyliberalism.
Två slags populism
SP och SV har vunnit sympati och förtroende genom duktiga lokala företrädare, basarbete och en klok politik, men att man fått stort nationellt genomslag (och i Norge kommit med i regeringen) beror också på att man drivit vad som kan kallas en vänsterpopulistisk linje i frågor som de ovannämnda. En annan sådan fråga är i båda länderna EU/EMU.
Populism är ett i huvudsak negativt politiskt begrepp men gränsen mot ”tjäna folket” är ofrånkomligen oskarp. Och populismens potential ökar i samhällen där de etablerade partierna avlägsnar sej från sina väljare och eventuellt kvarvarande vanliga medlemmar, och där medielogiken styr alltmer av händelserna.
Och hellre vänsterpopulism än högerpopulism, tycks Etzler mena. Vissa högerpopulistiska partier, såsom Pim Fortuyns partil eller ny demokrati, är substanslösa modeföreteelser men Fremskrittspartiet har Etzler respekt för. Och han förstår varför det får stöd från ”vanliga arbetare” som känner sej främmande för medelklassare och akademiker i de andra partierna, inte minst de som står till vänster.
Svårt i Sverige
Av SP/Holland och SV/Trondheim borde den svenska vänstern och arbetarrörelsen lära, menar Aron Etzler, och hans utgångspunkt är ju (med ett citat från Tariq Ali) att läget inte är hopplöst. Men enligt hans diagnos blir det ingen lätt uppgift.
Till exempel för att borgarna är bättre än vänstern på utomparlamentarisk organisering. Det har de varit länge – efterkrigstidens största politiska gatudemonstrationer i Sverige riktades mot löntagarfonderna. Nu är Villaägarnas riksförbund större än alla de politiska partierna tillsammans. Det är förstås en partipolitiskt obunden organisation men agendan är borgerlig och den är inte missnöjd med den nya fastighetsskatten av samma skäl som vänstern.
Socialdemokraternas medlemskår har minst halverats och samtidigt åldrats. LO:s medlemsförluster accelererar till följd av en medveten regeringspolitik. Vänsterpartiet är attraherat av den holländska och den norska modellen men lär med sin ringa numerär och (trots retoriken) hårda parlamentariska inriktning ha små möjligheter att följa någon av dem.
Ett svenskt undantag
Något svenskt parti som på riksnivå lever upp till det norska och det holländska exemplet hittar alltså inte Aron Etzler.
Det finns emellertid en svensk kommun där vänsterpartiet på ett odogmatiskt och innovativt sätt har gripit sej an utmaningarna, och där det belönades av väljarna i det senaste valet, gick emot den allmänna valvinden och växte till 58 procent. Där partiet satsade på skolan och lyckades reducera andelen elever som lämnade den med ofullständiga betyg från 21 till 4 procent. Som liksom SV slog vakt om det lokala sjukhuset – men därvid gick i allians med borgare. Som har en profilerad företrädare, något som Etzler efterlyser inom vänsterpartiets rikspolitik. Som liksom SP har ett gott samarbete med kyrkan och andra ideella organisationer. Som har lyckats stärka partiorganisationen och göra medlemmarna stolta över sin tillhörighet. Som alltid är synligt och ständigt diskuterar med lokalinvånarna. Som har förbättrat den kommunala servicen i vissa avseenden men gnetar med de gemensamma pengarna och har lyckats reducera både förvaltningen och kommunalskatten.
Etzler nämner inte Fagersta i sin bok.
Gunnar Sandin
PS
Vid det norska kommunalvalet nu i september var Aron Etzler på plats och rapporterade från valvakan i Trondheim. Om Trondheimsmodellens framgång (fortsatt majoritet) och socialdemokraternas, men även om SV:s halvering. Som sades bero på regeringssamverkan med Arbeiderpartiet och satsning på miljöpolitiken. Vilket inte lär stärka de krafter i vänsterpartiet som önskar sej en sådan inriktning även där.
På andra sidan älvmynningen låg kloralkalifabriken. Dess viktigaste avsaluprodukt var flytande klor, som var pappersindustrins viktigaste blekmedel innan syrgasen slog igenom. Den transporterades ut i höghållfasta tankvagnar och klortågen omgavs med stora säkerhetsåtgärder efter en olycka i Dalarna på 1930-talet. Visst skedde det växlingsmissöden och visst hände det att klorlarmet gick, men tankarna höll.
Även i Delfzijl tillverkades klor och därifrån gick klortåg till Rotterdam. Ända till i juni förra året då de stoppades genom en aktion som leddes av Socialistiska partiet. Människor hade blivit skrämda av ett tevereportage som visade hur lätt det var att bryta upp rälsen i Delfzijl.
Man tänker lätt på ammoniakvagnarna som spårade i Furulund för några år sen. Också de höll men det blev en panikunge i opinionen. Upprörda insändarskribenter och lokalpolitiker krävde att det farliga godset skulle rulla på särskilda spår utanför tätorterna, om det skulle rulla alls.
Man ska ta människors oro på allvar, sa Olof Palme, utlyste folkomröstning om kärnkraften efter Harrisburg. Skrämda opinioner är inte att leka med, hur svag deras grund än är, det har många politiker fått erfara. Ena gången är det miljögifter som skrämmer, en annan gång kan det vara invandrare. Skrämseln kan utnyttjas av partier till både höger och vänster.
Kastrullerna i Simrishamn
För sådär tio år sen stod en massa folk, däribland stadens aktiva vänsterpartister, och dunkade på kastruller på torget i Simrishamn. Protesten gällde den planerade nerläggningen av stadens sjukhus och utsikterna för att tvingas åka de fyra milen till Ystad. Detta var ändå inget jämfört med massprotesterna mot nerläggningar av sjukhus och BB-avdelningar i Värmland och Västergötland, Hälsingland och Kiruna. På flera håll blev resultatet nya sjukvårdspartier (ja, vi fick ju ett i Skåne också) som stökade till det i landstingspolitiken. Sjukhus och avdelningar räddades. Fast sen visade det sej att kostnadstaken spräcktes, att det var svårt att rekrytera nyckelpersoner till småställena och att många vårdtagare sökte sej till storsjukhusen där kvaliteten var bättre.
Norge är ett land med en stark tradition av småskalighet och glesbygdsromantik. Man har halva folkmängden och nästan dubbla antalet kommuner jämfört med Sverige, och folk slår vakt om sina små sjukhus. Också där finns det problem med rekryteringen, och svenska läkare, sjuksköterskor och barnmorskor gör sina turer över gränsen och tjänar pengar som gräs.
När akutmottagningar i Lærdal (2164 invånare 2004) skulle läggas ner i början av 2000-talet blev det också ett folkligt uppror som snabbt spreds till andra orter med småsjukhus. En viktig kraft i motståndet var Sosialistisk venstreparti.
Uppbyggliga exempel
Aron Etzler, tidningen Flammans redaktör, säger sej tillhöra en vänstergeneration som mest fått uppleva nederlag och besvikelser. För att få inspiration till tankar om den vändning som han tror är möjlig även i Sverige har han besökt de båda västeuropeiska länder som bryter mönstret, Holland med sitt SP och Norge med SV. Det senare har ju även fått studiebesök av Lars Ohly. Hans upptäckter, insikter och reflektioner redovisas i boken
Trondheimsmodellen (Karneval, 2007, 233 s.). Det är en utmärkt reportage- och debattbok, som dock öppnar sej för vissa invändningar.SP är studentsekten som gjorde en radikal ideologisk makeover men behöll den maoistiska masslinjen och den castroistiska foco-strategin. Liksom en leninistiskt färgad kadermodell och partidisciplin, som tycks vara en starkt bidragande orsak till att en partiskatt täcker 39 procent av partiets förhållandevis stora budget. (I vänsterpartiet bidrog medlemsavgifterna 2005 med cirka 2 procent av riksorganisationens utgifter.) I linje med parollen ”tjäna folket” driver SP både deklarationsrådgivning (som de svenska arbetarpartierna gjorde förr) och sjukvårdskliniker. Det folk som SP i första hand vill tjäna är arbetar/underklassen, och att det lyckas beror inte minst på att det har sin bas där. Detta gjorde att tidigt tvingades ta ställning till motsättningar inom denna klass, och då främst den mellan in- och utlandsfödda. I Sverige angreps folkpartiet hårt från vänstern för sitt vaga krav på språktester men SP har drivit hårdare språkkrav, givetvis i de utlandsföddas eget intresse.
Norska SV har oppositionen mot privatiseringar av sjukvård och kommunal service att tacka för mycket av sina framgångar. Men Norgekapitlet handlar väl så mycket om LO, som har fört en radikalare och i förhållande till socialdemokraterna långt radikalare politik än sin svenska motsvarighet. Särskilt tydligt har detta blivit i Trondheim där radikala fackföreningar och partier har samarbetat i en lyckad motoffensiv mot privatisering och nyliberalism.
Två slags populism
SP och SV har vunnit sympati och förtroende genom duktiga lokala företrädare, basarbete och en klok politik, men att man fått stort nationellt genomslag (och i Norge kommit med i regeringen) beror också på att man drivit vad som kan kallas en vänsterpopulistisk linje i frågor som de ovannämnda. En annan sådan fråga är i båda länderna EU/EMU.
Populism är ett i huvudsak negativt politiskt begrepp men gränsen mot ”tjäna folket” är ofrånkomligen oskarp. Och populismens potential ökar i samhällen där de etablerade partierna avlägsnar sej från sina väljare och eventuellt kvarvarande vanliga medlemmar, och där medielogiken styr alltmer av händelserna.
Och hellre vänsterpopulism än högerpopulism, tycks Etzler mena. Vissa högerpopulistiska partier, såsom Pim Fortuyns partil eller ny demokrati, är substanslösa modeföreteelser men Fremskrittspartiet har Etzler respekt för. Och han förstår varför det får stöd från ”vanliga arbetare” som känner sej främmande för medelklassare och akademiker i de andra partierna, inte minst de som står till vänster.
Svårt i Sverige
Av SP/Holland och SV/Trondheim borde den svenska vänstern och arbetarrörelsen lära, menar Aron Etzler, och hans utgångspunkt är ju (med ett citat från Tariq Ali) att läget inte är hopplöst. Men enligt hans diagnos blir det ingen lätt uppgift.
Till exempel för att borgarna är bättre än vänstern på utomparlamentarisk organisering. Det har de varit länge – efterkrigstidens största politiska gatudemonstrationer i Sverige riktades mot löntagarfonderna. Nu är Villaägarnas riksförbund större än alla de politiska partierna tillsammans. Det är förstås en partipolitiskt obunden organisation men agendan är borgerlig och den är inte missnöjd med den nya fastighetsskatten av samma skäl som vänstern.
Socialdemokraternas medlemskår har minst halverats och samtidigt åldrats. LO:s medlemsförluster accelererar till följd av en medveten regeringspolitik. Vänsterpartiet är attraherat av den holländska och den norska modellen men lär med sin ringa numerär och (trots retoriken) hårda parlamentariska inriktning ha små möjligheter att följa någon av dem.
Ett svenskt undantag
Något svenskt parti som på riksnivå lever upp till det norska och det holländska exemplet hittar alltså inte Aron Etzler.
Det finns emellertid en svensk kommun där vänsterpartiet på ett odogmatiskt och innovativt sätt har gripit sej an utmaningarna, och där det belönades av väljarna i det senaste valet, gick emot den allmänna valvinden och växte till 58 procent. Där partiet satsade på skolan och lyckades reducera andelen elever som lämnade den med ofullständiga betyg från 21 till 4 procent. Som liksom SV slog vakt om det lokala sjukhuset – men därvid gick i allians med borgare. Som har en profilerad företrädare, något som Etzler efterlyser inom vänsterpartiets rikspolitik. Som liksom SP har ett gott samarbete med kyrkan och andra ideella organisationer. Som har lyckats stärka partiorganisationen och göra medlemmarna stolta över sin tillhörighet. Som alltid är synligt och ständigt diskuterar med lokalinvånarna. Som har förbättrat den kommunala servicen i vissa avseenden men gnetar med de gemensamma pengarna och har lyckats reducera både förvaltningen och kommunalskatten.
Etzler nämner inte Fagersta i sin bok.
Gunnar Sandin
PS
Vid det norska kommunalvalet nu i september var Aron Etzler på plats och rapporterade från valvakan i Trondheim. Om Trondheimsmodellens framgång (fortsatt majoritet) och socialdemokraternas, men även om SV:s halvering. Som sades bero på regeringssamverkan med Arbeiderpartiet och satsning på miljöpolitiken. Vilket inte lär stärka de krafter i vänsterpartiet som önskar sej en sådan inriktning även där.
2007-10-11
Film Noir
på Victoriateatern i Malmö 14 okt
13.00 - Den Tredje Mannen (1949)
15.00 - Sunset Boulevard (1950)
17.00 - Sin City (2005)
13.00 - Den Tredje Mannen (1949)
15.00 - Sunset Boulevard (1950)
17.00 - Sin City (2005)
Regnbågsfestival i Malmö 19-28 oktober
Jan Hammarlund deltar med två programpunkter:
2000 år av queerpoesi runt Medelhavet
Jan Hammarlund berättar om och läser sina favoritpoeter Catullus, Kavafis och Karin Boye.
Torsdag 25 oktober kl 16 30 på ABF, Spånehusvägen 47 i Malmö
Lugn kväll på Indigo med räkfrossa, Jan Hammarlund och Ulrika Skogby Trio.
Torsdag 25 oktober kl 20.00-01.00 på Indigo, Monbijougatan 15 i Malmö
Läs om hela festivalen här:
Hämta broschyr här:
2000 år av queerpoesi runt Medelhavet
Jan Hammarlund berättar om och läser sina favoritpoeter Catullus, Kavafis och Karin Boye.
Torsdag 25 oktober kl 16 30 på ABF, Spånehusvägen 47 i Malmö
Lugn kväll på Indigo med räkfrossa, Jan Hammarlund och Ulrika Skogby Trio.
Torsdag 25 oktober kl 20.00-01.00 på Indigo, Monbijougatan 15 i Malmö
Läs om hela festivalen här:
Hämta broschyr här:
Webben är luktfri?
Det sägs ju att eget beröm luktar illa så det här nedanstående är väl ett gränsfall. Men med hänvisning till rubriken så publicerar vi det i alla fall.
" Tack, stort tack, för - återigen - ett givande ex av VB! Sent i kväll kom jag hem från ett ABF-möte om Södra Afrika och kände mig upprörd och förtvivlad över orättvisorna där, men jag fick också i kvällens möte ta del av flera positiva och konstruktiva utvecklingstendenser i Södra Afrika.
När jag kommer hem läser jag i VB:
FÖRST läser jag Gunnar Stensson artikel om Klasstriderna runt Höje Å. Så förbannad jag blir, när jag läser den artikeln! Det är ju helt vansinnigt, att dessa gamla reliker till feodalherrar skall ha en sådan makt – i VÅR demokratiska tid! Ja, Gunnar har faktiskt lyckats reta upp mig… så jag vet inte om jag kan somna i lugn och ro, men... men jag vet att Gunnar, genom det tålmodiga och engagerade arbete han i Klostergårdens byalag bedriver, kommer att lyckas med att få till stånd en vandringsled längs Höje Å!
DÄREFTER läser jag med stor behållning Lucifers artikel om Till minnet av Sputnik. (Jag har ALLTID mycket stor behållning av Lucifers artiklar.)
SEDAN tycker jag att Gunnar Sandins Vision om Kulturnatten är uppmuntrande att läsa."
"Hej! Får ni någon gång någon uppskattning för det ni gör?
Här i alla fall en sådan:
Tevligt att öppna datorn på fredagsmorgonen och läsa om en annan verklighet än den vid datorskärmen på skrivbordet. Gunnars vision, Stens funderande, Lars Anders inlägg om kriget och Gunnars tankar om klasstriderna vid Höje å är alla lysande små artiklar.
Tack för att ni håller ut."
" Tack, stort tack, för - återigen - ett givande ex av VB! Sent i kväll kom jag hem från ett ABF-möte om Södra Afrika och kände mig upprörd och förtvivlad över orättvisorna där, men jag fick också i kvällens möte ta del av flera positiva och konstruktiva utvecklingstendenser i Södra Afrika.
När jag kommer hem läser jag i VB:
FÖRST läser jag Gunnar Stensson artikel om Klasstriderna runt Höje Å. Så förbannad jag blir, när jag läser den artikeln! Det är ju helt vansinnigt, att dessa gamla reliker till feodalherrar skall ha en sådan makt – i VÅR demokratiska tid! Ja, Gunnar har faktiskt lyckats reta upp mig… så jag vet inte om jag kan somna i lugn och ro, men... men jag vet att Gunnar, genom det tålmodiga och engagerade arbete han i Klostergårdens byalag bedriver, kommer att lyckas med att få till stånd en vandringsled längs Höje Å!
DÄREFTER läser jag med stor behållning Lucifers artikel om Till minnet av Sputnik. (Jag har ALLTID mycket stor behållning av Lucifers artiklar.)
SEDAN tycker jag att Gunnar Sandins Vision om Kulturnatten är uppmuntrande att läsa."
"Hej! Får ni någon gång någon uppskattning för det ni gör?
Här i alla fall en sådan:
Tevligt att öppna datorn på fredagsmorgonen och läsa om en annan verklighet än den vid datorskärmen på skrivbordet. Gunnars vision, Stens funderande, Lars Anders inlägg om kriget och Gunnars tankar om klasstriderna vid Höje å är alla lysande små artiklar.
Tack för att ni håller ut."
Billigare buss? av Gunnar Sandin
Nyss höjdes bussarnas kontanttaxa i Lund. Vänsterpartiet följde upp sitt motstånd från kommunfullmäktige när beslutet fattades med att vid övergången dela ut enkronor till resenärer och därmed kompensera dem för höjningen. Det rapporteras som en lyckad aktion som väckte många glada miner, och sånt ser man gärna mer av i politiken.
Det handlade om en höjning med tre kronor, från 12 till 15. Tillsammans med en tidigare tvåkronorshöjning (under den rödgröna majoriteten) blir det faktiskt 50 procent under en relativt kort period, och i en tid då inflationen nästan är obefintlig. Vänsterpartiets motstånd mot höjningen är konsekvent. På riksplanet har det ju, i sin aktuella alternativbudget, föreslagit prov med gratis kollektivtrafik i två län varav Skåne är det ena. Och är inte höjningar fel signal mot bakgrund av den växande klimatoron?
Igår åkte jag buss i Jönköping. Linje 1, den strandparallella huvudlinjen. Minst tiominuterstrafik hela dagen med stora ledbussar, ett upplägg som jag tycker mej minnas att Lundafirman Trivector ligger bakom. Biljetten kostade 20 kr.
Jag tycker att Lunda-v:s hållning kan ifrågasättas av två skäl.
1. Det finns en önskan, bland annat hos bussförarfacket, att styra bort från kontanthantering. Om föraren slipper sälja och växla går resan snabbare, men framför allt finns det en rånrisk. I Stockholm ledde detta till att kontanthanteringen först stoppades av skyddsombud och sen upphörde helt. Vilket förvisso är obekvämt för somliga resenärer. Höjningen i Lund innebar att prisskillnaden gentemot olika slags kortresor ökade vilket alltså stimulerar en övergång till kort.
2. Det har gjorts diverse experiment med nolltaxa i Sverige och utomlands. Den samlade bilden är att det främst är tidigare fotgängare och cyklister som hoppas på bussen, vilket väl inte är så bra ur folkhälsosynpunkt. Bilisterna byter sällan.
Kollektivtrafiken behöver byggas ut mycket starkt, främst den spårburna men även busstrafiken. Det behövs fler linjer, tätare trafik och bättre terminaler/hållplatser. Sådant kostar. Det kostar så mycket att biljettintäkterna inte räcker utan skattemedel måste till. Men om skattemedlen är det många som konkurrerar. Jag har svårt att tänka mej att kollektivtrafiken kan hävda sej tillräckligt starkt mot vårdskolaomsorg och andra angelägenheter om den enbart ska betalas över skatten. Den behöver en egen rejäl inkomstkälla.
Jag vill ha spårvagn till Dalby. Jag kan tänka mej en höjning av kontanttaxan i Lund till 20 kr.
Gunnar Sandin
PS Bilisterna då? Jag tror alltså inte på morot (sänkt busstaxa) utan förordar en rejäl piska. Gärna en niosvansad: fartbegränsningar, avstängningar, vägbulor, borttagna p-platser (mycket effektivt!), höjd p-taxa, allmänt försämrat vägunderhåll, förbud mot dubbdäck, stopp för externetableringar. Och gärna stadsindianernas gerillaaktioner.
Det handlade om en höjning med tre kronor, från 12 till 15. Tillsammans med en tidigare tvåkronorshöjning (under den rödgröna majoriteten) blir det faktiskt 50 procent under en relativt kort period, och i en tid då inflationen nästan är obefintlig. Vänsterpartiets motstånd mot höjningen är konsekvent. På riksplanet har det ju, i sin aktuella alternativbudget, föreslagit prov med gratis kollektivtrafik i två län varav Skåne är det ena. Och är inte höjningar fel signal mot bakgrund av den växande klimatoron?
Igår åkte jag buss i Jönköping. Linje 1, den strandparallella huvudlinjen. Minst tiominuterstrafik hela dagen med stora ledbussar, ett upplägg som jag tycker mej minnas att Lundafirman Trivector ligger bakom. Biljetten kostade 20 kr.
Jag tycker att Lunda-v:s hållning kan ifrågasättas av två skäl.
1. Det finns en önskan, bland annat hos bussförarfacket, att styra bort från kontanthantering. Om föraren slipper sälja och växla går resan snabbare, men framför allt finns det en rånrisk. I Stockholm ledde detta till att kontanthanteringen först stoppades av skyddsombud och sen upphörde helt. Vilket förvisso är obekvämt för somliga resenärer. Höjningen i Lund innebar att prisskillnaden gentemot olika slags kortresor ökade vilket alltså stimulerar en övergång till kort.
2. Det har gjorts diverse experiment med nolltaxa i Sverige och utomlands. Den samlade bilden är att det främst är tidigare fotgängare och cyklister som hoppas på bussen, vilket väl inte är så bra ur folkhälsosynpunkt. Bilisterna byter sällan.
Kollektivtrafiken behöver byggas ut mycket starkt, främst den spårburna men även busstrafiken. Det behövs fler linjer, tätare trafik och bättre terminaler/hållplatser. Sådant kostar. Det kostar så mycket att biljettintäkterna inte räcker utan skattemedel måste till. Men om skattemedlen är det många som konkurrerar. Jag har svårt att tänka mej att kollektivtrafiken kan hävda sej tillräckligt starkt mot vårdskolaomsorg och andra angelägenheter om den enbart ska betalas över skatten. Den behöver en egen rejäl inkomstkälla.
Jag vill ha spårvagn till Dalby. Jag kan tänka mej en höjning av kontanttaxan i Lund till 20 kr.
Gunnar Sandin
PS Bilisterna då? Jag tror alltså inte på morot (sänkt busstaxa) utan förordar en rejäl piska. Gärna en niosvansad: fartbegränsningar, avstängningar, vägbulor, borttagna p-platser (mycket effektivt!), höjd p-taxa, allmänt försämrat vägunderhåll, förbud mot dubbdäck, stopp för externetableringar. Och gärna stadsindianernas gerillaaktioner.
En Lundakväll med terrorismen av Bertil Egerö
Ännu skakad av just avslutad läsning av ”Kung Leopolds vålnad” – de ofattbart systematiska folkmorden i blivande Belgiska Kongo – hamnade jag i onsdags på en studentafton om den globala terrorismen – ”myt eller verklighet?” som titeln löd. De fyra i panelen gjorde många hänvisningar till 11 september, men inte den 11 september som just nu visas på biograferna: militärkuppen i Chile som kostade oerhört många fler oskyldigas liv än attacken mot två skyskrapor i New York.
Befrielsekämpe eller terrorist
F.d. Lundahistorikern Bo Huldt från försvarshögskolan utmärkte sig mest för sina sympatier för Bush: ”jag håller med Bush om att det vore oklokt att lämna Irak idag med tanke på allt lidande…” Huldt hade just blivit påmind om den halva miljon som redan fått sätta livet till, men sådant är ju lätt att glömma. Betydelsen av USAs och Europas politik i Israel/Palestina-frågan lyckades han också tona ner – ”det var ju ett FN-beslut”.
Tyvärr lyckades panelen inget vända frågan om hur ’terrorism’ ska definieras till något intressant. Det närmaste den kom var den intressanta språkliga distinktionen mellan ’befrielsekämpe’ och ’terrorist’, där Pakistans ambassadör stillsamt påminde oss om att både Mahatma Gandhi och Nelson Mandela tilldelats terroriststämpeln av en eller annan västmakt. Det gjorde inget intryck på Bo Huldt eller f.d. Säpo-tjänstemannen Maria Bjernevi, numera sysselsatt med Sida-bistånd(!). Hennes analys av hur mycket Al Qaida-nätverket försvagats av USAs ’krig mot terrorismen’ var säkert tänkvärd, men varför ville hon inte beröra Al Qaidas upphov?
Terrormetoder från CIA
En god källa till den frågan är den ugandiske samhällsvetaren Mahmoud Mamdani’s utmärkta analys i boken ”Good muslim, bad muslim”.
Den visar övertygande hur CIA’s metoder att skapa ett inhemskt motstånd mot den ryska invasionen av Afghanistan kom att resultera i en politisk islamsk rörelse med ’jihad’ mot ryssarna som första steg. Därifrån var det inte så långt till att rikta intresset mot USA självt. Terrormetoderna hade man lärt inte minst från CIA’s egen praktik.
Att Bush’s ”krig mot terrorismen”, åtminstone retoriskt, var olyckligt valt höll alla med om. Tyvärr var det nog bara Pakistans ambassadör som hade gett ett intressant svar på frågan vad slags gensvar på 11 september västvärlden skulle ha valt. George W. Bush’s ultimatum ”den som inte är med mig är emot” sänkte ju frågan innan den ens kom att ställas. Idag är Bush isolerad, och frågan kan lyftas på nytt. Nu behövs ett annat svar än krigets och våldets om vi ska hitta fram i det snår av motsättningar alla parter trasslat in sig i.
Befrielsekämpe eller terrorist
F.d. Lundahistorikern Bo Huldt från försvarshögskolan utmärkte sig mest för sina sympatier för Bush: ”jag håller med Bush om att det vore oklokt att lämna Irak idag med tanke på allt lidande…” Huldt hade just blivit påmind om den halva miljon som redan fått sätta livet till, men sådant är ju lätt att glömma. Betydelsen av USAs och Europas politik i Israel/Palestina-frågan lyckades han också tona ner – ”det var ju ett FN-beslut”.
Tyvärr lyckades panelen inget vända frågan om hur ’terrorism’ ska definieras till något intressant. Det närmaste den kom var den intressanta språkliga distinktionen mellan ’befrielsekämpe’ och ’terrorist’, där Pakistans ambassadör stillsamt påminde oss om att både Mahatma Gandhi och Nelson Mandela tilldelats terroriststämpeln av en eller annan västmakt. Det gjorde inget intryck på Bo Huldt eller f.d. Säpo-tjänstemannen Maria Bjernevi, numera sysselsatt med Sida-bistånd(!). Hennes analys av hur mycket Al Qaida-nätverket försvagats av USAs ’krig mot terrorismen’ var säkert tänkvärd, men varför ville hon inte beröra Al Qaidas upphov?
Terrormetoder från CIA
En god källa till den frågan är den ugandiske samhällsvetaren Mahmoud Mamdani’s utmärkta analys i boken ”Good muslim, bad muslim”.
Den visar övertygande hur CIA’s metoder att skapa ett inhemskt motstånd mot den ryska invasionen av Afghanistan kom att resultera i en politisk islamsk rörelse med ’jihad’ mot ryssarna som första steg. Därifrån var det inte så långt till att rikta intresset mot USA självt. Terrormetoderna hade man lärt inte minst från CIA’s egen praktik.
Att Bush’s ”krig mot terrorismen”, åtminstone retoriskt, var olyckligt valt höll alla med om. Tyvärr var det nog bara Pakistans ambassadör som hade gett ett intressant svar på frågan vad slags gensvar på 11 september västvärlden skulle ha valt. George W. Bush’s ultimatum ”den som inte är med mig är emot” sänkte ju frågan innan den ens kom att ställas. Idag är Bush isolerad, och frågan kan lyftas på nytt. Nu behövs ett annat svar än krigets och våldets om vi ska hitta fram i det snår av motsättningar alla parter trasslat in sig i.
Varför är folk på nätet så reaktionära? av Lucifer
I veckan har miljöpartiets Peter Eriksson uttalat sin önskan om att tillsammans med socialdemokraterna och med uteslutande av vänsterpartiet bilda regering 2010. Det är inte så mycket att säga om det: det är en partiledares uppgift att maximera sitt partis inflytande. Det är det Eriksson gör och han får också god press från hela den borgerliga presskören. Äntligen någon som sätter di räliga kommunisterna på plats och lämnar dem utan varje form av inflytande är en sammanfattning av vad som skrivits i veckan. Socialdemokraterna har varit tystare, förståeligt nog.
De verkliga relationerna
Verkligheten är ju nämligen den att mellan (s) och (v) finns det starka historiska, ideologiska och sociala band. Både medlemmar och väljare hoppar mellan de båda partierna, det vet vi. Det finns förvisso renläriga i de båda partierna som förnekar detta, men så är det. De renläriga kan då och då också stå upp och kalla varandra diktatursvärmare resp. klassförrädare, men det är en marginell företeelse. Dagens vänsterparti är knappast mer än en vänstersocialdemokratisk fraktion, i brist på sådan inom socialdemokratin.
Socialdemokraterna känner alltså igen sig i vänsterpartiet och det är en anledning till att de tidvis går ut rätt hårt mot (v) i offentligheten. Det är helt enkelt det klassiska vänstermönstret: ju närmre man ligger desto hårdare polemik. Förhållandet (s) och (mp) är helt annorlunda. Jag är helt uppriktig när jag säger att jag aldrig har hört någon socialdemokrat säga något positivt om miljöpartiet. Det man hör från de inre kretsarna i (s) är närmast observationer av hur ledande mp-företrädare har sett till att skaffa sig ekonomiska fördelar av sin medverkan i politiken. Huruvida det är värre med mp än andra partier i det avseendet vill jag inte uttala mig om, men det är vad som sägs. (s) +(mp) skulle vara ett resonemangsparti, utan känsla, tror jag.
Folkets röst?
När Peter Erikssons uttalande kom på nyhetsplats i dagspressen öppnades i några tidningar – Expressen och Svenska Dagbladet – plats för inlägg från läsare. Det är en fascinerande och bitvis skrämmande läsning. Är det så många människor tycker? Jag tror inte det. Men högermänniskor i Sverige verkar vara mycket mer aggressiva (och aktiva!) än vänstermänniskorna. I SvD:s och Expressens läsarinlägg är det nämligen så att varje hållning till vänster om sjöscouterna föranleder utbrott av hat och raseri. Här några citat, blandat ur SvD och Expressen i veckan:
Ang. Nobelpriset
Låt oss avsluta med ett klipp ur torsdagens Expressen efter valet av Doris Lessing till Nobelpriset i litteratur:
De verkliga relationerna
Verkligheten är ju nämligen den att mellan (s) och (v) finns det starka historiska, ideologiska och sociala band. Både medlemmar och väljare hoppar mellan de båda partierna, det vet vi. Det finns förvisso renläriga i de båda partierna som förnekar detta, men så är det. De renläriga kan då och då också stå upp och kalla varandra diktatursvärmare resp. klassförrädare, men det är en marginell företeelse. Dagens vänsterparti är knappast mer än en vänstersocialdemokratisk fraktion, i brist på sådan inom socialdemokratin.
Socialdemokraterna känner alltså igen sig i vänsterpartiet och det är en anledning till att de tidvis går ut rätt hårt mot (v) i offentligheten. Det är helt enkelt det klassiska vänstermönstret: ju närmre man ligger desto hårdare polemik. Förhållandet (s) och (mp) är helt annorlunda. Jag är helt uppriktig när jag säger att jag aldrig har hört någon socialdemokrat säga något positivt om miljöpartiet. Det man hör från de inre kretsarna i (s) är närmast observationer av hur ledande mp-företrädare har sett till att skaffa sig ekonomiska fördelar av sin medverkan i politiken. Huruvida det är värre med mp än andra partier i det avseendet vill jag inte uttala mig om, men det är vad som sägs. (s) +(mp) skulle vara ett resonemangsparti, utan känsla, tror jag.
Folkets röst?
När Peter Erikssons uttalande kom på nyhetsplats i dagspressen öppnades i några tidningar – Expressen och Svenska Dagbladet – plats för inlägg från läsare. Det är en fascinerande och bitvis skrämmande läsning. Är det så många människor tycker? Jag tror inte det. Men högermänniskor i Sverige verkar vara mycket mer aggressiva (och aktiva!) än vänstermänniskorna. I SvD:s och Expressens läsarinlägg är det nämligen så att varje hållning till vänster om sjöscouterna föranleder utbrott av hat och raseri. Här några citat, blandat ur SvD och Expressen i veckan:
pretereo: Att v inte är att lita på är enda gången jag delar åsikt med Peter E. Förstår inte ens att v är tillåtna att sitta i riksdagen med tanke på deras kontakter med kommunistiska förtryckarregimer. Varför diskutera med v men inte med sd. Tror dessutom att s förlorad valet bl a på sitt samarbete med mp. Utan dem hade vi nog haft Barsebäck kvar och billigare el. Det är viktigare än det mesta ute i skatte- och avgiftstyngda stugor.
GW: Melonpartiet är bakåtsträvande. Det är samma gamla vanliga hat mot näringslivet. Och så denna skrämselpropaganda om jordens undergång om vi inte monterar ner allt vad civilisation heter. Så flummigt som MP är så hoppas jag att de, tillsammans med VPK, åker ut ur Rd vid nästa Rd-val. De kan gärna ta "Folkets parti socialliberalerna" med sig.
Ja, här står alltså t.o.m. folkpartiet för långt till vänster.GW: Melonpartiet är bakåtsträvande. Det är samma gamla vanliga hat mot näringslivet. Och så denna skrämselpropaganda om jordens undergång om vi inte monterar ner allt vad civilisation heter. Så flummigt som MP är så hoppas jag att de, tillsammans med VPK, åker ut ur Rd vid nästa Rd-val. De kan gärna ta "Folkets parti socialliberalerna" med sig.
Nallo45: De s.k. gröna är flummare och inget annat. De silar mygg och sväljer kameler. Aldrig har dom kritiserat t.ex. Ryssland eller Kina där det släpps ut mest med koldioxid på denna jord. Och själva reser dom på semester med bränsleslukande jetflygplan, och tar bilen när dom kommer hem. Nä, åk till Peking och Moskva och demonstrera för renare miljö, så får ni se vad som händer.
Lite nostalgiskt, faktiskt, uppmaningarna att åka till Peking och Moskva har man inte hört så mycket sen det tidiga 70-talet när man sålde Vietnambulletinen.jurist: Vad ska Mona säga? LO är tysta som musen. skatterna sänks för LO kollektivet = de som röstar på Mona. ändå vill de ha bort F.R. därför att de är inte läskunniga och begriper inte sitt eget bästa. Massan har indoktrinerats i 40 år av vänstermaffian, den mest förljugna av alla. Kolla Persson, storgodsägaren som skällde på rikskapitalisterna. Nu företräder han dem som konsult i sina föreläsningar. Ursäkta, nu måste jag gå och spy.
Ja, det är frestande.Ang. Nobelpriset
Låt oss avsluta med ett klipp ur torsdagens Expressen efter valet av Doris Lessing till Nobelpriset i litteratur:
Carl Johan: Nej, hemskt! Varför ge priset till en kommunistisk feministkvinna? Det borde ha tilldelats, postumt, Sven Hedin. En av våra största författare, m.m.
Man lägger särskilt märke till det där ”m.m.”
Ska Klostergårdshanden få en arm? av Gunnar Stensson
Brusande gungar trädens röda och gula kronor i blåsten. Fallande löv virvlar över gräs och asfaltgångar. Grenar viftar framför höghusens tegelmurar, solfläckar dansar och fönstren blixtrar. Ulliga moln jagar varandra över den knallblå himlen högt ovan fasadernas vassa vinklar.
Klostergården är en hand, tänker jag plötsligt. Centrum är handleden och de fem vägarna fingrar. En flock ungar på väg från skolan i centrum passerar handleden och sprider sig sedan som en sparvflock ut i de fem fingrarna: tummen Gråväder, pekfingret Blidväder, långfingret Tordön, ringfingret Virvelvind och lillfingret Vårväder.
Men vad är det där för klossar? Akelius fyra öststatshus ut mot Stattenavägen, tätt intill varandra som grå cementblock, bara delvis skylda av tegel! Dem beslutade kommunpolitikerna att bygga en augustidag för ett par år sen, utan hänsyn till de boendes motstånd. Nu ligger dom där för all framtid som en synlig påminnelse om beslutsfattarnas dumhet och okänslighet.
Mötet i matsalen
Glasmästare Paulsson var ju här på Klostergårdsskolan härom veckan för att övertyga de misstänksamma klostergårdsborna om att det hus han planerar att bygga på den asfalterade parkeringen mellan Klostergårdens idrottsplats och Stattenavägen blir vackert och funktionellt.
En enda lång smal länga från bensinmacken till den gamla ishallen där jag nu befinner mig. Byggnaden kommer att resa sig i en mjuk båge (dyr att bygga) från fem våningars höjd vid Nordanväg (lägre än Akelius-husen) till fjorton våningar häruppe. Baksidan vetter mot Stattenavägen och ska täckas med flerfärgade stenplattor. Framsidan vetter inåt mot idrottsplatsen.
Vad jag har frusit när jag gått den halva kilometern ner till Klostergården längs den där blåsiga trista asfalten kalla vintereftermiddagar! Vad den är deprimerande! Skräpmark!
Misstänksam nejsägare
Misstänksam och nejsägande är jag ju också, men det kanske är fel i det här fallet.
Jag kisar och försöker föreställa mig den smäckra kolossen, som en hoppbacke. Bort med asfalten! Visst blir den som en mur, men kanske en skyddande mur, en mur som ger lä, en mur som skapar ett rum innanför. Något vackert.
Visst häpnade jag över glasmästarns högljudda skroderande om hur han suttit med ett glas öl på John Bull och bestämt alltsammans under ett par uppsluppna timmar i sällskap med stadsbyggnadsdirektören, Gösta John Bredberg och Lennart Prytz. Tänk er dom personerna, glada och maktfullkomliga, kommunen och kapitalet, övertygade om att allt kommer att ske enligt deras beslut, och att den demokratiska processen bara är en formsak.
Själv var han mest bekymrad över att kostnaden skulle öka med tjugu miljoner eftersom det är dyrt att bygga ett sånt jättehus, trehundra meter långt, i ett stycke.
Boende för vem?
Han grälade, muntert, med Nilla Bolding om såväl feminism som upplåtelseformer. Det ska bli bostadsrätter. Nej, inga hyreslägenheter, inga sociala förturer, inga flyktingbostäder. Dyrt boende för solida personer.
Och Nilla är ju inte den som ger sig. Långt efter mötets slut stod han lutad över henne och gnabbades med henne. Hon gav sig inte. Men hon medgav att huset kanske blir vackert och bra.
Hon har ju rätt i sina synpunkter.
Skulle ens solida personer vilja satsa vad det kommer att kosta att bo där? Det blir genomgående lägenheter med utsikt åt båda hållen. De högre lägenheterna kommer att få en hänförande utsikt över Öresund. Larry hade ju problem med sina lyxhus i Klostervallen, som länge stod tomma. Men inte längre.
Villaägarna längs Stattenavägen var förstås oroliga. Men mittför dem får huset bara fem våningar. Och det kommer att stå långt ifrån dem.
Jag stod där och glodde över asfalten. Där skulle det byggas.
Förtätat boende på skräpmark
Visst tänkte jag, Klostergården är ett ännu mer monumentalt projekt, och vi älskar det. Klostergården är genomarbetat och välplanerat. Det här huset, på den här skräpmarken, är av samma sort, monumentalt och med många lägenheter på en liten markyta, kanske 400 stycken, kanske fler. Det spar mycket parkmark.
Det är annat än den där lilla otäcka BUP-stadsdelen som ska vandalisera Sankt Lars-parken, vårt värdefullaste naturområde, med små läckande, bilgenererande, ytkrävande mögelhus i raka led som NCC:s skambygge för lättlurade borgare i Annehem.
Det måste vi sätta käppar i hjulet för! Alla käppar vi kan.
Men uppförandet av det här skidbackshuset har vi kanske skäl att stödja, samtidigt som vi bråkar allt vad vi förmår beträffande upplåtelseformerna och med yttersta vaksamhet ser till att trafiklösningarna planeras så att Nordanväg blir fri från parkeringar och ökad trafik och så att det gröna stråket längs järnvägen ner till Källby bevaras.
Bilden "lånad" från Sydsvenskans webb.
Det återstår många turer än, och vi ska se till att byggets tillskyndare förhindras att lättvindigt köra över de demokratiska processerna.
Solen började gå ner. Temperaturen sjönk snabbt. Jag drog mig hemåt mot lillfingret, Vårvädersvägen.
Om Klostergården är en hand, så kanske det nya huset blir den arm som förenar handen med stadens kropp. Även om det blir en ganska smal arm.
Klostergården är en hand, tänker jag plötsligt. Centrum är handleden och de fem vägarna fingrar. En flock ungar på väg från skolan i centrum passerar handleden och sprider sig sedan som en sparvflock ut i de fem fingrarna: tummen Gråväder, pekfingret Blidväder, långfingret Tordön, ringfingret Virvelvind och lillfingret Vårväder.
Men vad är det där för klossar? Akelius fyra öststatshus ut mot Stattenavägen, tätt intill varandra som grå cementblock, bara delvis skylda av tegel! Dem beslutade kommunpolitikerna att bygga en augustidag för ett par år sen, utan hänsyn till de boendes motstånd. Nu ligger dom där för all framtid som en synlig påminnelse om beslutsfattarnas dumhet och okänslighet.
Mötet i matsalen
Glasmästare Paulsson var ju här på Klostergårdsskolan härom veckan för att övertyga de misstänksamma klostergårdsborna om att det hus han planerar att bygga på den asfalterade parkeringen mellan Klostergårdens idrottsplats och Stattenavägen blir vackert och funktionellt.
En enda lång smal länga från bensinmacken till den gamla ishallen där jag nu befinner mig. Byggnaden kommer att resa sig i en mjuk båge (dyr att bygga) från fem våningars höjd vid Nordanväg (lägre än Akelius-husen) till fjorton våningar häruppe. Baksidan vetter mot Stattenavägen och ska täckas med flerfärgade stenplattor. Framsidan vetter inåt mot idrottsplatsen.
Vad jag har frusit när jag gått den halva kilometern ner till Klostergården längs den där blåsiga trista asfalten kalla vintereftermiddagar! Vad den är deprimerande! Skräpmark!
Misstänksam nejsägare
Misstänksam och nejsägande är jag ju också, men det kanske är fel i det här fallet.
Jag kisar och försöker föreställa mig den smäckra kolossen, som en hoppbacke. Bort med asfalten! Visst blir den som en mur, men kanske en skyddande mur, en mur som ger lä, en mur som skapar ett rum innanför. Något vackert.
Visst häpnade jag över glasmästarns högljudda skroderande om hur han suttit med ett glas öl på John Bull och bestämt alltsammans under ett par uppsluppna timmar i sällskap med stadsbyggnadsdirektören, Gösta John Bredberg och Lennart Prytz. Tänk er dom personerna, glada och maktfullkomliga, kommunen och kapitalet, övertygade om att allt kommer att ske enligt deras beslut, och att den demokratiska processen bara är en formsak.
Själv var han mest bekymrad över att kostnaden skulle öka med tjugu miljoner eftersom det är dyrt att bygga ett sånt jättehus, trehundra meter långt, i ett stycke.
Boende för vem?
Han grälade, muntert, med Nilla Bolding om såväl feminism som upplåtelseformer. Det ska bli bostadsrätter. Nej, inga hyreslägenheter, inga sociala förturer, inga flyktingbostäder. Dyrt boende för solida personer.
Och Nilla är ju inte den som ger sig. Långt efter mötets slut stod han lutad över henne och gnabbades med henne. Hon gav sig inte. Men hon medgav att huset kanske blir vackert och bra.
Hon har ju rätt i sina synpunkter.
Skulle ens solida personer vilja satsa vad det kommer att kosta att bo där? Det blir genomgående lägenheter med utsikt åt båda hållen. De högre lägenheterna kommer att få en hänförande utsikt över Öresund. Larry hade ju problem med sina lyxhus i Klostervallen, som länge stod tomma. Men inte längre.
Villaägarna längs Stattenavägen var förstås oroliga. Men mittför dem får huset bara fem våningar. Och det kommer att stå långt ifrån dem.
Jag stod där och glodde över asfalten. Där skulle det byggas.
Förtätat boende på skräpmark
Visst tänkte jag, Klostergården är ett ännu mer monumentalt projekt, och vi älskar det. Klostergården är genomarbetat och välplanerat. Det här huset, på den här skräpmarken, är av samma sort, monumentalt och med många lägenheter på en liten markyta, kanske 400 stycken, kanske fler. Det spar mycket parkmark.
Det är annat än den där lilla otäcka BUP-stadsdelen som ska vandalisera Sankt Lars-parken, vårt värdefullaste naturområde, med små läckande, bilgenererande, ytkrävande mögelhus i raka led som NCC:s skambygge för lättlurade borgare i Annehem.
Det måste vi sätta käppar i hjulet för! Alla käppar vi kan.
Men uppförandet av det här skidbackshuset har vi kanske skäl att stödja, samtidigt som vi bråkar allt vad vi förmår beträffande upplåtelseformerna och med yttersta vaksamhet ser till att trafiklösningarna planeras så att Nordanväg blir fri från parkeringar och ökad trafik och så att det gröna stråket längs järnvägen ner till Källby bevaras.
Bilden "lånad" från Sydsvenskans webb.Solen började gå ner. Temperaturen sjönk snabbt. Jag drog mig hemåt mot lillfingret, Vårvädersvägen.
Om Klostergården är en hand, så kanske det nya huset blir den arm som förenar handen med stadens kropp. Även om det blir en ganska smal arm.
2007-10-04
Kommunalpolitiska visioner
Nästa möte med kommunalpolitiska gruppen i vänsterpartiet är ett temamöte med inbjuden föreläsare. Jöran Fagerlund från Vänsterpartiet Göteborg talar om deras vänstervision för Göteborg och hur de kopplar den till politiken här och nu.
Mötet är ett led i de diskussioner kommunalpolitiska gruppen just nu för om en vänstervision för Lund.
Tiden är måndag den 8 oktober kl 19. Platsen är vänsterpartiets lokal, Svartbrödersgatan 3.
Mötet är ett led i de diskussioner kommunalpolitiska gruppen just nu för om en vänstervision för Lund.
Tiden är måndag den 8 oktober kl 19. Platsen är vänsterpartiets lokal, Svartbrödersgatan 3.
Kulturnatten 2008: en liten vision
av Gunnar Sandin
Kulturnatten 2007 tillhörde inte de minnesvärda. Kulturnätterna har blivit en institution som lunkar på. Detta med natt är i princip borta och det kulturbegrepp som visas upp är luddigt. ”Trivselvläll för hela familjen” sa nån. Inte helt rättvist men några korn av sanning. Men nu finns Kulturnatten där och har sin publik. Det borde den lokala vänstern ta fasta på, mer än som nu sker. 2008 är det fyrtio år sen det magiska och mytiska 1968. Vi som var med när det begav sig tycker nog inte att allting var så magiskt, men för senare generationer är det obestridligen annorlunda. Därföt tycker jag att vänstern i Lund ska exploatera myten och nostalgin och visa upp sig rejält på kulturnatten nästa år. Så här:
1. Vi bokar in Stortorget, stadens överlägsna arena.
2. Vi hyr ett stort tält, en bra ljudanläggning, strålkastare, en stot filmduk och ett fältkök.
3. Vi skaffar (inlån, nytillverkning) minst hundra röda fanor inklusive vindsäkra ställ. Och en massa stolar och bänkar.
4. Vi bjuder in ett tiotal progressiva körer och blåsorkestrar från Sverige, Danmark och Tyskland, Röda Kapellet har en del kontakter. Att förse deras medlemmar med mat och husrum blir en av de största organisatoriska utmaningarna.
5. Vi samlar den politiska och/eller kulturella vänstern i stort till en ekumenisk samverkan kring projektet, som kan ha arbetsnamnet ”Den röda fanan”. Vi behöver allas aktiva engagemang. Också pengar, men erfarenheten säger att finns engagemanget så kommer pengarna också.
6. Fältköket säljet vegetarisk soppa för 10 kr muggen. Doften av björkvedsrök och soppa kommer att få många passerande att stanna till.
7. På duken visas progressiva filmsnuttar, bland annat klipp ur Bo Widerbergs Båstadsfilm.
8. Men där projiceras också (progressiva) sångtexter. Allsång alltså, med bas i kärerna och komp från lämplig orkester.
9. Musiken försiggår så mycket som möjligt ute. Om vädret tillåter hissas tältsidorna upp.
10. Musikprogrammet bygger inte på gamla proggikoner som Mikael Wiehe utan just på de många (amatör) körerna och orkestrarna som avlöser varandra i tät följd. Repertoaren blir säkert en blandning av gammalt och nytt.
Förutom att detta skulle vara trevligt för alla inblandade tror jag att det skulle stärka vänsterns både image och självförtroende i Lund, vilket kan vara bra inför kommande val.
1. Vi bokar in Stortorget, stadens överlägsna arena.
2. Vi hyr ett stort tält, en bra ljudanläggning, strålkastare, en stot filmduk och ett fältkök.
3. Vi skaffar (inlån, nytillverkning) minst hundra röda fanor inklusive vindsäkra ställ. Och en massa stolar och bänkar.
4. Vi bjuder in ett tiotal progressiva körer och blåsorkestrar från Sverige, Danmark och Tyskland, Röda Kapellet har en del kontakter. Att förse deras medlemmar med mat och husrum blir en av de största organisatoriska utmaningarna.
5. Vi samlar den politiska och/eller kulturella vänstern i stort till en ekumenisk samverkan kring projektet, som kan ha arbetsnamnet ”Den röda fanan”. Vi behöver allas aktiva engagemang. Också pengar, men erfarenheten säger att finns engagemanget så kommer pengarna också.
6. Fältköket säljet vegetarisk soppa för 10 kr muggen. Doften av björkvedsrök och soppa kommer att få många passerande att stanna till.
7. På duken visas progressiva filmsnuttar, bland annat klipp ur Bo Widerbergs Båstadsfilm.
8. Men där projiceras också (progressiva) sångtexter. Allsång alltså, med bas i kärerna och komp från lämplig orkester.
9. Musiken försiggår så mycket som möjligt ute. Om vädret tillåter hissas tältsidorna upp.
10. Musikprogrammet bygger inte på gamla proggikoner som Mikael Wiehe utan just på de många (amatör) körerna och orkestrarna som avlöser varandra i tät följd. Repertoaren blir säkert en blandning av gammalt och nytt.
Förutom att detta skulle vara trevligt för alla inblandade tror jag att det skulle stärka vänsterns både image och självförtroende i Lund, vilket kan vara bra inför kommande val.
Kring ett monument
av Lars-Anders Jönsson
I april-maj 1945 evakuerades genom Rödakorset mer än 15000 fångar från läger i Tyskland till Sverige, Danmark och Norge. Fångarna hämtades med bussar som for från läger till läger i det kaotiska Tyskland. Lördagen den 29 september avtäcktes ett monument på Värnhemstorget i Malmö över denna humanitära insats.
Monumentet avtäcktes av kungen och av talmannen i den norska riksdagen. Initiativet har kommit från Norge som nu överlämnade monumentet till Sverige. Även om sextiotvå år gått sedan kriget hade många räddade tagit sig till Malmö.
När man så står intill dessa kvarvarande vittnen slås man åter av tanken om vi svenskars alldeles unika frånvaro av insikt i vad krig och ockupation betyder. Erfarenhet som naturligtvis inte är något att önska sig men där frånvaron av erfarenhet ändå till en del är en brist. Vi kan besöka finska krigskyrkogårdar och koncentrationsläger i Polen och Tyskland. Men vår möjlighet till förståelse är begränsad. Vi kan aldrig leva oss in i det som hände. Höra klampet av soldatstövlar på jakt efter nya offer. Känna sparkarna från läderstövlar, se kamrater som faller ner döda av utmattning, kasta sig ner i skydd till ljudet av bomkrevader. Hur mycket begriper jag/vi egentligen av vad kriget var, diktaturen, vad nazismen var?
Det var människor från alla samhällsklasser som deltog i slakten och förföljelserna. Och även om det organiserades förföljelser av judar i andra länder som Polen var de brott som de tyska horderna genomförde i Europa det utan jämförelse grövsta brotten som mänskligheten upplevt. Hur kunde detta ske?
Det har nu gått sextio år. När ämnet tas upp förstår man att den är obekväm. Är det inte dags att glömma? I Sverige hyllas en kulturpersonlighet, ett geni. Att denne under hela kriget var nazist och aldrig, trots den pågående slakten på slagfält och i fängelser, tvivlade på nazismen och dess ledare vill vi inte tala om. Det var ju många som tyckte så. Vi befinner oss i Sverige och vi är så typiskt svenskt förstående, eller är det så att vi inte begriper vad det var som hände.
Lars-Anders Jönsson
PS I slutet av maj blev jag sextio. Den veckan hyrde jag en stuga i Torekov, mina hemtrakter. Jag besökte Skottorp och Vallberga. I maj 1945 kom ett hundratal kvinnor från Ravensbruck till förläggning i Vallberga. När tåget stannade möttes fångarna av beväpnade hemvärnsmän. Snart placerades de ut på gårdar i trakten där de fick delta i arbetet på jorden. En del av polskorna valde att återvända till sitt hemland. Andra, som min moder, valde att stanna.
Monumentet avtäcktes av kungen och av talmannen i den norska riksdagen. Initiativet har kommit från Norge som nu överlämnade monumentet till Sverige. Även om sextiotvå år gått sedan kriget hade många räddade tagit sig till Malmö.När man så står intill dessa kvarvarande vittnen slås man åter av tanken om vi svenskars alldeles unika frånvaro av insikt i vad krig och ockupation betyder. Erfarenhet som naturligtvis inte är något att önska sig men där frånvaron av erfarenhet ändå till en del är en brist. Vi kan besöka finska krigskyrkogårdar och koncentrationsläger i Polen och Tyskland. Men vår möjlighet till förståelse är begränsad. Vi kan aldrig leva oss in i det som hände. Höra klampet av soldatstövlar på jakt efter nya offer. Känna sparkarna från läderstövlar, se kamrater som faller ner döda av utmattning, kasta sig ner i skydd till ljudet av bomkrevader. Hur mycket begriper jag/vi egentligen av vad kriget var, diktaturen, vad nazismen var?
Det var människor från alla samhällsklasser som deltog i slakten och förföljelserna. Och även om det organiserades förföljelser av judar i andra länder som Polen var de brott som de tyska horderna genomförde i Europa det utan jämförelse grövsta brotten som mänskligheten upplevt. Hur kunde detta ske?
Det har nu gått sextio år. När ämnet tas upp förstår man att den är obekväm. Är det inte dags att glömma? I Sverige hyllas en kulturpersonlighet, ett geni. Att denne under hela kriget var nazist och aldrig, trots den pågående slakten på slagfält och i fängelser, tvivlade på nazismen och dess ledare vill vi inte tala om. Det var ju många som tyckte så. Vi befinner oss i Sverige och vi är så typiskt svenskt förstående, eller är det så att vi inte begriper vad det var som hände.
Lars-Anders Jönsson
PS I slutet av maj blev jag sextio. Den veckan hyrde jag en stuga i Torekov, mina hemtrakter. Jag besökte Skottorp och Vallberga. I maj 1945 kom ett hundratal kvinnor från Ravensbruck till förläggning i Vallberga. När tåget stannade möttes fångarna av beväpnade hemvärnsmän. Snart placerades de ut på gårdar i trakten där de fick delta i arbetet på jorden. En del av polskorna valde att återvända till sitt hemland. Andra, som min moder, valde att stanna.
Till minnet av Sputnik
av Lucifer
När detta skrivs är det på dagen femtio år sedan Sputnik skickades upp. Jag hade precis flyttat till Lund och minns löpsedlarna på en kiosk vid Gasverket på Trollebergsvägen. Sputnik var en sensation, kanske främst för att det var Sovjet som sänt upp den. På femtiotalet fanns det två parallellt löpande sorters uttalanden om ryssarna. Dels var de totalt efterblivna och när de hävdade att en och eller annan rysk vetenskapsman hade varit först med det ena eller andra var det ren lögn och grov propaganda. Dels var de fruktansvärt förslagna och planerade för att lura skjortan av det demokratiska västerlandet.
Det blev mycket snack om rymdhundar och sådant de närmaste åren efter Sputnik. Men det viktigaste var reaktionerna i USA med satsningar på teknik och naturvetenskap. Man öste in pengar till forskning och utveckling, och man stärkte gymnasie- och universitets- utbildningar på området. Det startades t.o.m. storartade projekt för att med datorer översätta rysk vetenskaplig litteratur (det gick inte så bra). Men framför allt kom det här att handla om missiler: med raketerna fick Sovjet en mer jämbördig ställning gentemot USA:s B52-or och baser runt om Sovjet . Men missiler kräver elektronik och det blev en pådrivande faktor i den elektronikutveckling som först gav oss räknedosor, sedan persondatorer och i dag mikroprocessorer överallt.Skvaltkvarnen och Moores lag
En klassisk fråga är förhållandet mellan teknik och samhälle. Är det så att det är tekniken som driver samhällsutvecklingen? Ja, det har t.ex. Karl Marx och Carl Bildt hävdat. Marx har uttalanden i stil med att skvaltkvarnen ger oss feodalherren medan ångkvarnen resulterar i industrikapitalisten. Bildt sa i sitt berömda IVA-tal 1994 att mikroelektroniken ger oss ett nytt samhälle:
Vi lever i de stora systemskiftenas omvälvande tid. Det politiska systemskiftet. Kollektivismens successiva borttynande. Centraliserings- och planeringsideologiernas förfall och sammanbrott. Den marknadsekonomiska revolutionen. Ekonomiernas globalisering. Kort sagt: det globala liberala systemskiftet.…
På samma sätt som den tidiga industrialismens teknologier och läror förde oss in i kollektivismen och centraliseringen, för oss nu det gryende informationssamhällets teknologier och användningar in i ett samhälle som sprider makt och inflytande, ställer pyramider på ända och gör en ny frihet möjlig.
Det var den friheten som kom oss till del med Bildtregeringen i början på 90-talet, är den sura reflexion man kan göra.På samma sätt som den tidiga industrialismens teknologier och läror förde oss in i kollektivismen och centraliseringen, för oss nu det gryende informationssamhällets teknologier och användningar in i ett samhälle som sprider makt och inflytande, ställer pyramider på ända och gör en ny frihet möjlig.
Det andra synsättet är att det är löjeväckande att påstå att tekniken utvecklas av egen kraft och driver samhällsutvecklingen framför sig. Teknikutveckling är inte blind, den styrs och måste betalas. Mikroelektroniken drevs fram av militära behov liksom huvuddelen av datatekniken, från databaser till Internet. Så var det i USA, i Sovjet, i Sverige. Skillnaden är att USA var större och satsade mer pengar. Moores lag som säger att mängden minne eller den räknekraft man får för en given peng fördubblas var 18:e månad är ingen naturlag utan en konsekvens av forskningsinvesteringar.
Leve kunskapen!
Vad är då sanning? En utväg är kanske att säga att det är meningslöst att tala om teknik och samhälle som två parter mot varandra. Teknik är samhället, eller i varje fall en del av det, och då faller frågan om hönan och ägget bort. Men det kräver också att man ser kunskap om teknik och naturvetenskap som central. Det gör nog också många människor, men dessvärre alltför få i den politiska, akademiska eller för den delen intellektuella offentligheten. Naturvetenskap borde vara ett självklart kärnämne i gymnasieskolan. Det tillhör en av de tråkigare sidorna av 68-rörelsen att så många studiebegåvade stöttes bort av de konservativa naturvetenskapliga ämnesförespråkarna och i stället hamnade i allsköns samhällsvetenskap som framstod som mera oppositionell och spännande. Det är dags för vänstern att åter hylla kunskap, att engagera sig i teknisk och vetenskaplig utveckling och förena detta med kraven på ett hållbart samhälle. Mer naturvetenskap till alla!
Farligt, farligt…
Det är många faror som hotar oss, ett faktum som man blir uppmärksam på tack vare Expressen och Aftonbladet. Vi har t.ex. hotet från Sven Ingvars (”Sven Erik Magnusson kastade gitarr på kvinna”), vilket man fick kännedom om i veckan. . Men värst är nog de amöbor som äter upp vår hjärna. De härjar i Florida där myndigheterna tvingats öppna en speciell telefonlinje för att ta emot samtal från oroliga människor. Amöban lever i vatten och tar sig in genom näsan på de som badar i vattnet. Sen går den vidare genom vävnaden i huvudet och upp till hjärnan. ”Den äter helt enkelt upp hjärncellerna” säger en intervjuad smittskyddsexpert. Vad kan man göra? Jo, enda chansen är att använda sig av näsklämmor när man badar och därmed hindra dem att komma in i huvudet.
…men härligt
Det finns ett särskilt lockelse i den här sortens nyheter – nästa gång handlar det väl om någon djävulskt giftig spindel som finns i bananlådor eller om en asteroid som är på väg och kommer att krossa oss. Ja, vi vet ju i princip att allt kan hända, att vi kan gå på gatan i morgon och få en tappad blomkruka i huvudet och falla döda ner. Men vi förtränger det, samtidigt som vi har inte kan låta bli att ta del av hemskheterna. Är det där nischen för kvällstidningarna finns? Deras värde som vanliga nyhetskällor minskar ständigt – när jag någon gång köper dem finner jag att där finns nästan inget att läsa. De har blivit som veckotidningarna, typ Hänt i Veckan. Och deras upplagor faller sedan länge. Kommer de att bli nästa offer för Internet efter musikindustrin?
Lucifer
Klasstriderna runt Höje å
av Gunnar Stensson
”Höje å landskapsplan 2007. Uppdatering och utveckling av 1990 års plan” har nyss publicerats. Den utgör intressant läsning med många dimensioner. Här fokuserar vi på markägarnas reaktioner på kommunernas strävan att ge allmänheten tillgång till en vandringsled längs Höje å. Leden ska handikappanpassas söder om Höje å mellan Sankt Lars och Värpinge.
Feodalherrarnas sammansvärjning
Vi har tidigare rapporterat att greve Carl-Johan Wachtmeister på Trolleberg vägrar att acceptera minsta intrång i sina feodala rättigheter och kämpar för att utestänga åldringar, funktionshindrade, skolbarn, yrkesarbetare m fl. från sina domäner längs ån. Hans mål är att uppbåda adliga släktingar och andra godsägare längs Höje å till gemensam kamp mot kommunernas (Lomma, Lund, Staffanstorp, Svedala) planer att främja kommuninnevånarnas tillgång till naturupplevelser.
Sammanställningen av remissvaren till Höje å landskapsplan visar att hans stridsvilja är oförändrad och att han fått med sig åtminstone vissa storbönder.
Hans originalskrivelse är mustigare än det publicerade sammandraget, men även efter utredarnas civiliserande bearbetning framgår den feodala extremismen tydligt.
Så här tycker Carl-Johan och Knut Wachtmeister om förslaget till vandringsled mellan Sankt Lars och Värpinge: ”Hela egendomens nordgräns, cirka 3 kilometer, går längs Höje å och berörs därmed av förslagen till gångstråk. Vi ställer oss negativa till förslagen till gångstråk på grund av risken för störningar på områdets rika fauna (rådjur, fasan, hare). Utöver störningar på viltet är det mycket sannolikt att vi skulle få betydligt mer nedskräpad natur vid gångstråken… Vi ifrågasätter vidare om inte planen är alltför optimistisk när det gäller den förväntade användningen av gångstråken.”
Till saken hör att grevarna och deras drängar varje höst bedriver hetsjakt på allt levande längs Höje å med knallande bössor och visslande hagelsvärmar i de täta snåren, samtidigt som skällande hundar apporterar flaxande fasaner till de stolta jägarna, medan änder och gäss flyr i kacklande panik.
Godsägarnas klassanalys
Ägaren till Önnerup 6 vet vilka fienderna är:
”Är den planerade vandringsleden ett sätt att flytta bland annat ungdomar ut från tätbebyggelsen? Vilken del av befolkningen skulle vandringsleden vara mest till gagn för? Sjukskrivna, deltidsarbetande, arbetslösa, pensionärer eller ungdomar med bristande motivation för skolarbetet? Vi som arbetar har begränsad fritid – ofta räcker inte tiden till för några tidskrävande aktiviteter. M. fl. synpunkter.”
Ägarna till Lilla Bjällerup (Bengt Pålsson) och Stora Råby (Per-Göran Nilsson) är mer koncisa: ”Från vår sida finns inget intresse av att på den egna marken genomföra åtgärderna.”
Nils Göransson, Holmens gård: ”Är inte intresserad av att upplåta mark eller ha folk som springer eller går längs bäcken och slänger skräp.”
Folket
Folket, representerat av Kommunala handikapprådet i Lund, Kommunala handikapprådet i Staffanstorp, Klostergårdens byalag, Barn och skolnämnderna i Lund, Friluftsfrämjandet i Bjärred, Lunds Naturskyddsförening m fl är tacksamma om de föreslagna åtgärderna genomförs och önskar dessutom fler förbättringar.
Samtliga yttranden från demokratiskt valda organ som nämnder och styrelser i kommunerna och Region Skåne är positiva. Bland annat föreslår flera av dem anläggandet av en cykelled längs Höje å.
Sista striden
Slaglinjerna är uppställda. Det gäller att fullfölja 1789 års demokratiska revolution mot innehavarna av feodala privilegier i skånska slott och herresäten.
Gunnar Stensson
Feodalherrarnas sammansvärjning
Vi har tidigare rapporterat att greve Carl-Johan Wachtmeister på Trolleberg vägrar att acceptera minsta intrång i sina feodala rättigheter och kämpar för att utestänga åldringar, funktionshindrade, skolbarn, yrkesarbetare m fl. från sina domäner längs ån. Hans mål är att uppbåda adliga släktingar och andra godsägare längs Höje å till gemensam kamp mot kommunernas (Lomma, Lund, Staffanstorp, Svedala) planer att främja kommuninnevånarnas tillgång till naturupplevelser.
Sammanställningen av remissvaren till Höje å landskapsplan visar att hans stridsvilja är oförändrad och att han fått med sig åtminstone vissa storbönder.
Hans originalskrivelse är mustigare än det publicerade sammandraget, men även efter utredarnas civiliserande bearbetning framgår den feodala extremismen tydligt.
Så här tycker Carl-Johan och Knut Wachtmeister om förslaget till vandringsled mellan Sankt Lars och Värpinge: ”Hela egendomens nordgräns, cirka 3 kilometer, går längs Höje å och berörs därmed av förslagen till gångstråk. Vi ställer oss negativa till förslagen till gångstråk på grund av risken för störningar på områdets rika fauna (rådjur, fasan, hare). Utöver störningar på viltet är det mycket sannolikt att vi skulle få betydligt mer nedskräpad natur vid gångstråken… Vi ifrågasätter vidare om inte planen är alltför optimistisk när det gäller den förväntade användningen av gångstråken.”Till saken hör att grevarna och deras drängar varje höst bedriver hetsjakt på allt levande längs Höje å med knallande bössor och visslande hagelsvärmar i de täta snåren, samtidigt som skällande hundar apporterar flaxande fasaner till de stolta jägarna, medan änder och gäss flyr i kacklande panik.
Godsägarnas klassanalys
Ägaren till Önnerup 6 vet vilka fienderna är:
”Är den planerade vandringsleden ett sätt att flytta bland annat ungdomar ut från tätbebyggelsen? Vilken del av befolkningen skulle vandringsleden vara mest till gagn för? Sjukskrivna, deltidsarbetande, arbetslösa, pensionärer eller ungdomar med bristande motivation för skolarbetet? Vi som arbetar har begränsad fritid – ofta räcker inte tiden till för några tidskrävande aktiviteter. M. fl. synpunkter.”
Ägarna till Lilla Bjällerup (Bengt Pålsson) och Stora Råby (Per-Göran Nilsson) är mer koncisa: ”Från vår sida finns inget intresse av att på den egna marken genomföra åtgärderna.”
Nils Göransson, Holmens gård: ”Är inte intresserad av att upplåta mark eller ha folk som springer eller går längs bäcken och slänger skräp.”
Folket
Folket, representerat av Kommunala handikapprådet i Lund, Kommunala handikapprådet i Staffanstorp, Klostergårdens byalag, Barn och skolnämnderna i Lund, Friluftsfrämjandet i Bjärred, Lunds Naturskyddsförening m fl är tacksamma om de föreslagna åtgärderna genomförs och önskar dessutom fler förbättringar.
Samtliga yttranden från demokratiskt valda organ som nämnder och styrelser i kommunerna och Region Skåne är positiva. Bland annat föreslår flera av dem anläggandet av en cykelled längs Höje å.
Sista striden
Slaglinjerna är uppställda. Det gäller att fullfölja 1789 års demokratiska revolution mot innehavarna av feodala privilegier i skånska slott och herresäten.
Gunnar Stensson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)