Darwin vid dammarna av Gunnar Stensson

Två knölsvanar, hannar, skuldra mot skuldra i vattnet, försöker pressa varandra bakåt, intensivt paddlande med breda svarta simfötter, flaxande med vingar, väsande och huggande med ormlika halsar i det upprörda vattnet.
En svanhona cirklar behagfullt runt dem, beredd att välja den som visar sig starkast.
Energin avtar, en av svanarna lösgör sig, börjar simmande fly. Segraren beskådar självbelåtet den besegrade, närmar sig honan, men upptäcker åter rivalen på avstånd och bestämmer sig för att driva bort honom en gång för alla, flyger emot honom med snabba vingslag, tätt över vattenytan med halsen rak som en lans riktad snett nedåt i ett till synes dödligt angrepp.
Den hotade svanen upptäcker faran på långt håll, kastar sig paniskt upp i luften, springer på vattnet och klarar sig med knapp nöd över vallen till närliggande damm där den sedan söker skydd.
Segraren gör en lov, sänker sig, upptäcker betraktaren i sin närhet, höjer åter vingarna som seglen på ett piratskepp, simmar mot fienden med vattnet forsande runt bogen, når stranden och hugger väsande efter inkräktaren som backar.
Så är reviret säkrat.
Samtidigt jagar två sothönshannar en liten hona, plaskande över det glittrande vattnet. De är snarare lystna än stridslystna och tycks inriktade på gruppsex.

En annorlunda familj
Ett par dagar senare är svanreviren fördelade. De ungsvanar som ibland förirrar sig in, avvisas lätt. Honorna ligger i bona, beskyddade och bevakade av sina partners.
Men det finns en avvikande familj. En vitkindad kanadagås tvingades av en skada för ett par år sedan att stanna i dammarna. Den inledde då en nu mångårig relation med en svanhona. Nu vilar honan i sitt bo och lägger väl också ägg, fast de aldrig befruktas, medan den stora gåsen beskyddande vankar runt den eller simmar i vattnet i närheten.
Det trogna paret utsätts så vitt jag kan se aldrig för några trakasserier. Ett lyckligt parförhållande utan ungar. De försvinner ju ändå alltid efter ett år och till dess är de bara till besvär. Men minkarna rövar ägg nattetid, vare sig de är befruktade eller ej.

Konsekvenser av reningen 2008
Det är färre fåglar i dammarna under sommarhalvåret än vintertid. De många bläsänderna har för länge sedan begett sig till aktiska miljöer. Enstaka kvardröjande viggar knycker fåfängt med sina nackfjädrar, men de flesta är borta. Däremot flaxar viporna sedan mitten av mars över åkrarna vid ån. En enda lärka slår i skyn sin drill. Ringduvor kuttrar bland de grälsjuka råkorna i bokarna.
Nu väntar vi på näktergalarnas högljudda pornografi i snåren och svalornas blixtsnabba stenografi på himlen.
Hägrarna och storskarvarna är borta. Förhoppningsvis kan de försörja sig i ån. Reningen av dammarna gjorde slut på deras föda: fisk och grodor. Förhoppningsvis överlevde någon enstaka karp och groda i en dypöl någonstans. På några år kan de kanske reproducera sig och åter fylla vattnet med liv. Då kan hägrar och storskarvar komma tillbaka.