Cyklister – en fara för biltrafiken! av Ulf N

I Knut Kardanos huvud. Del Ett:
I förra numret av Veckobladet skildrade jag hur galna bilsjukan (GBS) härjar bland borgerliga och en del andra politiker. Det mest framträdande symtomet är ett maniskt bilvägsbyggande. Men, framhöll jag, även andra symtom, som till exempel vanföreställningar om cyklisters och gåendes behov, förutsättningar och önskemål är karaktäristiskt för sjukdomen. Dessa fantasifoster framkallas i första hand av den höga febern, men de gör sig ibland gällande även vid relativt måttlig stegring av kroppstemperaturen.
I denna och i två kommande artiklar låter jag för enkelhetens skull en borgerlig trafikpolitiker, Knut Kardano, representera hela den av del av politikerkåren som drabbats av GBS. Vi tränger alltså in i Kardanos tankevärld med hjälp av en serie ytintervjuer kombinerat med analyser av hur den reellt existerande cykelinfrastrukturen gestaltar sig. (Djupintervjuer har beklagligtvis inte gått att genomföra pga Kardanos sjukdomstillstånd).

Cyklisterna – ett hot mot biltrafiken
Knut Kardanos mest grundläggande föreställning har kommit till honom på ett sätt som han beskriver som närmast en gudomligt given insikt om cyklismens innersta väsen. Vad Kardano fått sig uppenbarat – och som är fördolt för personer som inte drabbats av GBS - är att cykeltrafiken är hotande, farlig och förenad med höga olycksfallsrisker. För bilisterna!
Denna föreställning gör att Kardano sätter upp skyltar av den här typen.

Vägmärket betyder som bekant ”Varning för annan fara”, och riktar sig till motortrafiken. ”Annan fara” är i detta fall sålunda cyklister. Cyklisterna utgör för den GBS-sjuke Kardano en fara som bilisterna behöver varnas för på samma sätt som man med vägmärken varnar bilisterna för stenskott, kajkant, slirig väg etc. Bilisterna måste skyddas från de farliga cyklisterna!

Krockvåldet
De flesta människor menar nog att det är biltrafiken som utgör ett allvarligt hot mot de oskyddade trafikanterna – gåendes och cyklisters – liv och lem. Att det är på det viset inser man lätt om man jämför en cyklists rörelseenergi med en bilist. Rörelseenergin, eller snarare ska man i det här fallet tala om krockvåld eller skadeenergi, utgör, enkelt uttryckt, produkten av hastigheten multiplicerat med massan (vikten). Man behöver inte speciellt avancerade kunskaper i matematik för att räkna ut att en cyklist, vars fordons tjänstevikt är t ex 80 kg, och som färdas i 20 km/tim utgör ett jämförelsevis ringa hot om krockvåld jämfört med personbilen, som kör i 50 km/tim och vars tjänstevikt är (t ex) 1605 kg.

Fakta tränger ej fram
Jag tror inte heller att VB-läsarna kan erinra sig något fall där en cyklist vid en kollision med en bil demolerat bilen och allvarligt skadat bilförare och bilpassagerare. Däremot är det dessvärre inte alltför ovanligt att bilister vid kollision med cyklister svårt skadar eller dödar cyklisten. Men sådana grundläggande fakta tränger inte fram i Kardanos feberangripna hjärna.
Nu kan man förvisso med rätta hävda att visst kan cyklisten utgöra en verklig fara för sina medtrafikanter, men knappast mot bilisterna. Att som gående bli påkörd av en cyklist som kommer i normal eller hög hastighet kan får allvarliga konsekvenser för den gående (och för cyklisten). Dock dödas eller allvarligt skadas väldigt få gående i kollisioner med cyklister. (Inte heller en krock mellan cyklister brukar vålla livshotande skador.)

Den ”riktiga” trafiken
Trots att cykeln är ett fordon och därmed kräver andra betingelser än gångtrafiken ser Kardano cyklister som ett slags hjulbenta fotgängare. Båda trafikantgrupperna tillhör ju ”resttrafiken”. Därför har han ordnat det så att de gående och de cyklande blandas huller om buller på gemensamma gång- och cykelbanor, ibland ”åtskiljs” gång- från cykeltrafik med en vit linje eller med olika beläggning. De får samsas på det utrymme som eventuellt blivit över när det som Kardano anser vara den ”riktiga” trafiken, dvs motortrafiken, fått det utrymme som han anser att den behöver. Kardano bygger cykelbanor för att få bort cyklisterna från gator och vägar på det att de inte måtte hota, hindra och störa biltrafiken.*
Ulf N

* Låt vara att cykelbanor i många fall innebär minskad risk för krockar mellan bil och cykel. Men den ökade cykeltrafiksäkerheten har tillkommit helt på bilismens villkor (vilket jag kommer att återkomma till i en kommande artikel.)