Svinalängorna och folket på balkongen av Gunnar Stensson

Alla biljetter var sålda och många hade blivit utan. En stor och delvis annorlunda publik strömmade in i Lunds stadsteater för att se Susanna Alakoskis pjäs Svinalängorna.
Jag tog mig upp på balkongen som var lika fullsatt som parketten. Män, kvinnor, gubbar och barn. Det var bara ett problem. Man såg ingenting från många av de platser som sålts.
När pjäsen började utspelades ett shakespearskt folkliv. Somliga satte sig på ryggstöden med fötterna på sätena. Andra valde att stå upp under hela den två och en halvtimme långa föreställningen. Några klappstolar uppbringades och ställdes på lämpliga ställen. Andra teaterbesökare fann användbara platser på trappstegen.
Ingen lämnade föreställningen. Ofta skrattade man och ibland var stämningen förtätad. Men flera ur publiken vände sig till mig som i någon mån ansvarig och begärde stolar eller annat för att göra teaterupplevelsen möjlig. En finlandssvensk farfar med familj sa med djup röst: ”Ni skulle inte sälja sådana platser”.
Måndagskvällen var enda chansen att se pjäsen i Lund.