Köpenhamnsmötet av Sven-Hugo Mattsson

Enligt uppgift i radions P 1 lever 400 millioner indier utan el. Utan el lever man i en fattigdom vi i den rika, jag föredrar det ordet, världen inte förstår. En annan siffra: om 40 år beräknas vi vara drygt 9 miljarder människor. Om alla dessa kommer att ha lika många bilar som USA har nu så kommer vår planet att ha sju miljarder bilar, nu har vi runt en miljard. Siffrorna talar sitt tydliga språk, den fattiga världen har all moralisk rätt att ha tillväxt i sina ekonomier för att nå upp till den rika världens standard. Men vi kan inte leva på USA:s nivå.
Det är tillväxt och befolkningsökning, delvis samma sak, som driver på för att vi släpper ut alltmer gaser och att vår planet blir allt svårare att bebo. De rika länderna, Nordamerika, Europa, Ryssland, delar av Asien och Australien, har fram till nu släppt absolut mest av de växthusgaser som värmer upp planeten. När fattiga länder nu också har kraftig tillväxt så förvärras problemet kraftigt. Det är ledsamt att höra den rika världens retorik inför Köpenhamn, i ett läge där det är de rika länderna som måste stå för så gott som alla pengar för att få fram ny teknik, plantera träd och dra ner på våra egna utsläpp. Vi kan knappast förmena de länder som nu är på väg mot den rika världens standard att göra just detta. För övrigt spelar det ingen roll vad vi tycker, detta är en sten som rullar allt snabbare.
När EU:s ordförande, Fredrik Reinfeldt, betonar att USA och Kina släpper ut lika mycket så ”glömmer” han att Kina har fyra gånger fler invånare och att Kina, per person, ännu inte släpper ut mer än hans eget EU. När han reser till Indien och vill att dessa skall göra åtagande skall man veta att Indien släpper ut mindre koldioxid per person än världen i stort. Samtidigt som han reser runt i världen och talar om hur bra Sverige är, bygger hans egna moderater i Lund vägar, avfarter, trafikplatser, p-hus, externa köplador m.m i rasande fart.
Hur skall man då finansieras de åtgärder som måste göras? Jag tycker det är självklart, vi i den rika världen måste genom skatter kraftigt fördyra det som är farligt för vår planet. Jag tycker det är självklart för att i ett slag få ner vår konsumtion som ger växthusgaser och samtidigt få pengar till de åtgärder som måste göras. En vinn-vinnsituation.
Vår regerings retorik är märklig. Vi är världsbäst påstår man, vi ligger i framkant. Så riggar man upp en kuliss för att övertyga. Frågan är vad vi är bäst på, frågan är hur detta mäts? Vi ställer upp målsättningar men utan att aktivt arbeta föra att dessa skall nås. Observera att regeringen i stort sett inte gjort någonting som inte vilken annan regering skulle göra. Vi lever i ett land som simmar över av egen energi. Vi har med vår vattenkraft och skog mer energi än de flesta andra länder, ändå importerar vi mängder av energi från olja och uran.
Men att höja priset så som jag ovan beskriver är en politisk omöjlighet. Ingen politiker som vill behålla sin position kan göra det. Man kan skylla på politiken, men så länge det inte finns ett folkligt stöd blir det omöjligt att göra något. Tvärtom har konsumismen tagit över. Konsumismen tar sig ett absurt uttryck när vi tycker oss ha råd att dela ut ungefär 100 reklamblad i månaden genom Posten, Svensk direktreklam och Sydsvenskan.
Jag är positiv till att vi kan lösa problemet med växthusgaserna i meningen: vill vi fixa det här så går det. Den energi som strålar in till vår planet är enorm, solen som ger oss värme, vattnet, vinden, vågkraft, träden som ger oss hur mycket bioenergi som helst och en teknikutveckling som är enorm. Kollektivtrafik istället för bilism, vegetabilier istället för animalier. Bygger vi ut snabbtågen kan vi slopa stora delar av det Europeiska flyget.
Men tyvärr kommer det att gå åt helsike och vår planet kommer att bli oändligt mycket svårare att bo i. Planeten klarar sig, den har varit med om värre än det här. Men för människor och djur kommer vi att se höjda havsnivåer, översvämningar, stormar, torka, vatten- och markbrist. Det är först när detta på allvar når den rika världen som vi verkligen kommer att göra något, men då är det för sent.
Sven-Hugo Mattsson, DV