Högerpopulism och antisemitism av Lars-Åke Henningsson

Att antisemitismen spelat en viktig roll i europeisk högerpopulism, och fortfarande gör det, är ju väl känt. Vilken roll den spelar i israelisk politik och i synnerhet i israelisk högerpopulism är inte lika uppmärksammat.

När man inte själv är högerpopulist kan det vara svårt att begripa sej på hur de tänker. Betraktat utifrån, så ser sverigedemokrater spöken mitt på ljusa dan, när de inbillar sej att Sverige och svenskarna och allt svenskt är hotade av utlänningar. Att leva i en ständig känsla av att människor som en själv ständigt är hotade av andra slags människor, det verkar inte riktigt klokt.

I vissa fall kan det ändå vara så, att en sådan känsla är motiverad av historiska erfarenheter. Finns det erfarenheter av ockupation eller förföljelser, så är det inte konstigt om man kan känna ett hot mot sej själv och den egna etniska gruppen. Att människor sluter sej samman i motståndsgrupper eller nationella befrielserörelser för att bekämpa ockupation eller förföljelser, det är rimligt och det kan man sympatisera med.

Oavsett om det finns någon grund för att känna sej hotad eller inte, så verkar polariseringen mellan folkgrupper kunna leda till en allmän polarisering av livet, så att allt som hör ihop med den egna gruppen som historia, religion, kultur eller språk ställs mot andras historia, religion, kultur eller språk.
I de fall när det faktiskt föreligger etniska eller nationella konflikter, så är det ändå en politisk fråga hur man ställer sej till dem. Man kan gå vänsterut mot internationalism och arbeta för att minska sådana motsättningar, eller åt höger och höja konfliktnivån.

Vilken roll spelar då antisemitismen i israelisk högerpopulism? I och med att judar faktiskt har utsatts för hat och svåra förföljelser är det knappast svårt att motivera högerpopulism i Israel. Den nationalistiska högerpopulismen har fått en stark ställning i israelisk politik, en ställning som Jimmy Åkesson eller Pia Kjærsgaard bara kan drömma om. Så har det ändå inte alltid varit, utan krigen har drivit fram nationalistisk högerpopulism, som i sin tur driver fram nya krig, i en ond cirkel.

Att en israelisk politiker som Sharon inte bekämpade antisemitismen, utan i stället utnyttjade den i sin politik, verkar vara rena vansinnet om man ser det från vänster. Om man tänker högerpopulistiskt, så ser det inte likadant ut. En anda av etnisk/nationalistisk polarisering är en högerpopulists livsluft.

När det skedde utbrott av antisemitism i Europa så uppmanade Sharon europeiska judar att emigrera till Israel. Att utbrotten skedde efter israeliska militära insatser i grannländerna var naturligtvis inte något som fick honom att omvärdera den israeliska krigföringen. Det var ju samma judiska-antisemitiska kamp här som där, sett med högerpopulistiska ögon.

Sharon var Israels Bush, eller Milosevic om man så vill. Förhandlingar var inte dessa ledares stil. Antingen var man för dem och deras krigspolitik, eller så var man emot. Något ytterligare alternativ accepterade de inte.

Om man inte är högerpopulist, har man däremot ingen som helst anledning att acceptera Sharons koppling mellan antisemitism och israelisk politik, och hans språkbruk att kalla dem som inte accepterar hans politiska linje för antisemiter. Om man vill bekämpa antisemitismen finns det också all anledning i världen att med kraft vända sej emot såväl Sharons politiska linje som hans språkbruk. Båda är katastrofala för Israel och för Palestina, precis som Milosevics politik var katastrofal för Serbien och för Jugoslavien. Det är svårt att se hur det skulle kunna bli någon fred, om inte det högerpopulistiska maktinnehavet bryts. Och ska det bli ett slut på antisemitismen, så måste man våga göra upp med den också i israelisk politik.