”Reepalu vill vinna röster bland muslimer och vänsterfolk” av Gunnar Stensson

Sedd från Lund är Ilmar Reepalu en effektiv socialdemokratisk kommunpolitiker med hårda nypor, mer intresserad av att främja Malmös utveckling genom spektakulära satsningar än av att arbeta med sociala problem som främlingsfientlighet och hatbrott.
Och/men hatbrotten ökar i antal. Rasistiska polisuttalanden mot muslimer är väl dokumenterade: ”Den lilla jävla apajävelen. Ska jag göra honom steril när jag får tag på han?” Eller: ”Ni är komna till fel kommun, blattajävlar.”
Så bemöter polisen knappast välbeställda judiska bekännare. Det senaste året har emellertid också de allt oftare drabbats av trakasserier, hot och antisemitiska handlingar, utan att Reepalu varit medveten om det. Det är självfallet oacceptabelt.
Från ett vänsterperspektiv har man ofta haft anledning att kritisera Reepalus prioriteringar, som satsningen på havskappseglingar härom året. Vid andra tillfällen har man förvånats över hans språkbruk.
Varför snubblar Ingmar Reepalu gång på gång när han försöker förklara sig? Är han är okunnig om Förintelsen och antisemitismens historia? Är det omedvetna antisemitiska tendenser som tränger igenom? Det tror knappast någon på allvar.
Han har i direkt dialog med den judiska församlingen i Malmö bett om ursäkt för vad som beskrivits som förlöpningar. Han har arrangerat ett forum för samtal mellan muslimska och judiska bekännare. Men strax därefter drog han på sig ännu en kritikstorm genom att i en intervju i en dansk tidning antyda att israelisk lobby kan ha bidragit till att förvärra konflikten.
Möjligen var han okunnig om vilken dödlig effekt beskyllningar för antisemitism har och hur förödande de verkar, både personligt och politiskt, hur grundlösa de än är. Det är som ett liturgiskt drama som när som helst kan upprepas.
Retoriken ger sig själv efter årtionden av finslipning. Man behöver inte komma med en enda ny tanke. Det är bara att skriva av en ledare i Svenska Dagbladet eller Expressen från 1985 och byta ut några detaljer (vad har sagts, vad har skett, när, hur) för att dödligt skada den man vill komma åt. Publiken vet exakt med vilken indignation och vilket hat den förväntas reagera, och vilken tillfredsställelse det ger att tillsammans med en majoritet känna sig stå för en moraliskt överlägsen sak och enhälligt mobba ut syndaren. Det massmediala dramat är rigoröst regisserat.
Jag läser numera dagligen den israeliska tidningen Haaretz. Där råder ingen tvekan om att det finns en omfattande israelisk lobbyverksamhet. Nyligen ökade regeringen Israels anslag till lobbyorganisationer runt om i världen för att minska de negativa opinionseffekterna av Gazakriget. Tidningen framhåller kritiskt att det vore bättre att förändra politiken än att satsa på propaganda. Men ibland fungerar lobbingen.
Onsdagen den 11 skulle EU-parlamentet uttala sitt stöd för Goldstonerapporten. Den israeliska lobbyorganisationen European Jewish Congress hoppades kunna stoppa beslutet. De övertalade kristdemokraterna att hoppa av. Men en majoritet i Europaparlamentet röstade trots allt för stöd till Goldstonerapporten.
Varför anser svenska opinionsbildare det förkastligt att tala om en israelisk lobby?
TV:s program Agenda tog upp kritiken av Ingmar Reepalu. Programledaren frågade hur det kunde komma sig att Ingmar Reepalu gång på gång förorsakar ny massiv kritik genom uttalanden som det om en israelisk lobbyorganisation.
KD:s Göran Hägglund tvekade inte om svaret: ”För att vinna röster bland muslimer och vänsterfolk”.
Därmed gjorde han sig skyldig till en långt mer svepande generalisering än Ingmar Reepalu någonsin gjort. Kanske vann han röster bland de högerextremister som enligt Sydsvenskans reportage deltog i demonstrationen för Israels krig i Gaza för ett år sedan.