De tre i Sankt Lars-parken av Gunnar Stensson

I slutet av 1890-talet hände det sig att August Strindberg, som då bodde i Lund och arbetade med Inferno, kom promenerande längs Svanegatan. Han var ensam och ledsen över sitt förfelade liv.
Då mötte han Carl Fredrik Hill. Det var på eftermiddagen den 30 april. Hill var som vanligt iklädd handskar med ringar utanpå handskarna. De var båda i 50års-åldern.
- Snart är livet förbi, sa Strindberg. Vi blev aldrig annat än fantastiska sluskar. Barnen är rädda för oss. Nyss mötte jag lilla Signe Warholm. Hon sprang när hon såg mig.
- Det är dig folk är rädda för. De tycker du är infernalisk. Mig är Signe inte alls rädd för. Hon bodde på Skomakargatan förr. Vi sågs ofta, sa Hill. Vet du vad, vi tar och går ner till Sankt Lars eftersom vädret är så vackert. Som du vet blev jag intagen just när jag kom hem från Paris.
- Jag skulle gärna flytta in där nu, suckade Strindberg.
Det var fortfarande ganska ljust när de kom in i parken i närheten av järnvägshållplatsen. På avstånd hördes en manskör. ”Vårvindar friska”. Fladdrande eldslågor skymtade borta vid överläkarens villa. Omkring elden var ett hundratal människor församlade.
- Det var en usel brasa, sa Strindberg. Min eld är den största i Sverige.
- Vi håller oss på avstånd, sa Hill. Jag vill inte att nån ska se att jag är här.
De gick genom dungen av höga bokar ner mot Höje å. Kvällsvinden susade i de nyutslagna löven. En skugga, en lång och mager gestalt, skymtade bakom en buske. Strindberg blev rädd.
- Vem där? röt han.
Gestalten närmade sig.
- Det är ju bara Eric Hermelin, utbrast Hill. Tänker du passa på och rymma nu igen, Eric?
- Ja, för helvete, sa Hermelin. Nu går jag till Malmö. Sen tar jag färjan till Köpenhamn. Herrarna vill kanske följa med? Sen super vi skallen av oss. Som du August brukade göra i Berlin.
Herrarna kände varandra. De hade mycket gemensamt. Alla hade de gjort långa resor ut i världen och alla hade de återvänt hem vingbrutna. De var mycket ensamma.
- Hur fördriver du tiden här på Sankt Lars? frågade Strindberg.
- Under min resor i Persien har jag i flera år forskat efter och granskat och undersökt manuskript. Jag har brukat göra utdrag derur och samla ihop de märkligaste ställena. Nu sitter jag här och översätter dem till svenska, svarade Hermelin
De tre herrarna var intresserade av filosofi, religion, mystik, poesi och politik. De slog sig ned vid stranden av Höje å och såg ut över slätten och den mörknande himlen. Hill berättade, att han hade sett näcken där i ån. Inte fan har du sett näcken i den dyrännan, sa Hermelin. Jo, svarade Hill förorättad. Jag har ritat av honom. Han var frusen.
- Nej, nu måste jag ge mig iväg för annars hinner jag inte till Malmö innan det blir ljust, sa Hermelin.
De såg honom försvinna längs landsvägen. Han påminde om en fågelskrämma. Sedan traskade de själva hemåt. Det lilla valborgsmässobålet hade för länge sen slocknat och människorna var inlåsta i de vackra byggnaderna. Överläkaren hade meddelat polisen att Eric Hermelin rymt igen.
Hill och Strindberg vandrade tysta förbi Observatoriet. Plötsligt fick Strindberg ett infall: Ett drömspel, mumlade han. Ett drömspel vore en möjlighet.
Efter att ha tagit farväl vid Strindbergs bostad på Grönegatan vandrade Hill långsamt genom Kattesund, förbi Stortorget till sitt hem på Skomakargatan, där hans systrar oroligt väntade på honom.
Ja, det var också en valborgsmässa, suckade han. Jag önskar jag kunde resa till Persien.
Han tog fram en tuschpenna och fortsatte att utforma de tusen detaljerna i sin palatskomposition. I förgrunden till vänster tecknade han en beslöjad kvinna med ett vattenkrus på huvudet.

Hill och Strindberg dog ungefär samtidigt, 1911 respektive 1912. Dessförinnan var de mycket produktiva. Eric Hermelin upplevde både första och andra världskriget. Han utgav en rad böcker med översättningar av klassisk persisk poesi. En pamflett mot nazismen hörde till det sista han skrev. Han avled 1944.
Också 2010 firas Valborg i Sankt Lars utanför överläkarens villa den 30 april klockan 19.