2010-05-06

Eric Clark: Rätten till staden och den nyliberala revolutionen av Nyhetsred.

Den nyliberala revolutionen i Sverige skapar en stad där de rika områdena blir rikare och de fattiga fattigare. Det behövs en ny politik, en kontrarevolution, som kan tygla nyliberalismens bärsärkagång med våra gemensamma institutioner och vår gemensamma egendom.

Det sa Eric Clark, professor i kulturgeografi vid Lunds universitet i en föreläsning hos Demokratisk Vänster i Lund den 1 maj.

Det pågår en revolution i Sverige. En nyliberal revolution. En framgångsrik revolution, orkestrerad av en liten överklass för att återerövra förlorad makt, för att återkonsolidera sin makt över samhällsekonomin, sa Eric Clark.
Nyckelorden för att beskriva revolutionen är privatisering, marknadisering av det offentliga, utförsäljning av vår gemensamma egendom och trygghet, ojämn utveckling och kraftigt ökande klyftor. Så sent som för fem år sedan beskrevs Sverige av David Harvey i sin bok A brief history of neoliberalism som ett exempel på det han kallade “den kringskurna nyliberalismen”. Det var en gynnsam beskrivning redan då, för hela bostadssektorn hade redan förvandlats från en av de mest reglerade i västvärlden till en av de mest marknadsliberala. Men i dag stämmer beskrivningen definitivt inte längre. Den nyliberala politiken under Reinfeldtregeringen har verkat hämningslöst, inte bara genom fortsatt utförsäljning och avreglering inom bostadssektorn utan även inom hälsovård, utbildning, stadsbyggnad – ja, “the financialization of everything”. Kapital ska kunna penetrera och göra vinster inom livets samtliga sfärer.

Inleddes mot bostadssektorn
Revolutionen har pågått i över tjugo år, och har sina föregångare globalt i Pinochets Chile, Reagans USA och Thatchers Storbritannien. Om nu någon tvivlar på att vi i Sverige följt med i denna återkonsolidering av makten hos den översta överklassen vill jag förtydliga bilden av det som skett med några kalla fakta, sa Eric Clark. Vi börjar med bostadssektorn, där nyliberalismen först gick till angrepp.
Bland det första regeringen Bildt gjorde i början av 90-talet var att stänga Bostadsdepartementet. Det nyliberala synsättet på bostaden som handelsvara sammanfattades väl av Mats Odell, vår Kommun- och finansmarknadsminister, när han sa: “Vi har ju inget lastbilsdepartement för lastbilsfrågor eller någon lastbilsminister. Varför skulle vi då ha ett för bostäder?”
En lång rad lagstiftning raderades: bostadsförsörjningslagen, bostadsanvisningslagen, markvillkoret, mm. Stöd till bostadssektorn reducerades kraftigt, samtidigt som skattereformer la ytterligare bördor på hyresbostäder. Socialdemokraterna skrek i högan sky, men regeringarna Carlsson och Persson gjorde förvånansvärt lite för att återställa ordningen i bostadssektorn.

Skyllde på marknaden

Vid ingången till 90-talet var bostadssektorn en nettobelastning på statsfinanserna på ca 31 milj SEK. Vid 90-talets slut hade bostadssektorn blivit en mjölkko med en nettoinkomst till statskassan på ca 30 milj SEK. Samtidigt förändrades omfördelningar från progressiv till regressiv. Reala hyror steg med 73 %, samtidigt som reala kostnader för äganderätt minskade med 8 %. När hyrorna sköt i höjden ryckte politiker på axeln och sa: det är marknaden. Men, Bengt Turner (professor i nationalekonomi, Uppsala universitet) räknade ut att över 90 % av hyresökningarna var direkta följder av politiska beslut. En av Statens Offentliga Utredningar SOU 1996 drog slutsatsen att politiken innebar “i praktiken stöd till ekonomiskt starka hushåll”, men Perssonregeringarna gjorde ändå ytterst lite för att ändra på saken. Socialdemokratin blev en svagare variant av nyliberalism. Den nyliberala politiken fortsatte att ta från de svaga och ge till de rika.

Fick välja att bo trångt

Vad blev då konsekvenserna utöver regressiv omfördelning? Bostadsbyggandet föll till nivåer som inte skådats sedan andra världskriget. Samtidigt steg siffrorna över vakanser från några få tusen till över femtio tusen. Befolkningen ökade med en kvarts miljon under 90-talet, så vakanserna berodde inte på minskat behov, utan på minskad efterfrågan: allt fler hushåll befann sig i en situation där de fick “välja” att bo trångt. Trångboddheten steg för första gången på över sextio år.
När staten drog sig tillbaka från bostadssektorn fick kommunerna svårt att driva lokal bostadspolitik. Professor Ingrid Sahlin (Göteborgs universitet) visar att allt fler kommunala bostadsföretag kom att fungera som vinstdrivande företag, utan socialt ansvar. Svaga hushåll fick vända sig till socialen, där tillfällig inhysning ersatte tryggt boende i kommunalt regi.
Det kan knappast ha undgått någon att bostadslösheten har stigit markant. Siffrorna är få och svårtolkade, men det handlar om en kraftig ökning – och en förfärlig situation för många människor.

Den nyliberala stadens ansikte

Själv forskar jag i förändringar i det socialgeografiska landskapet i svenska storstäder, sa Eric Clark, och har kartlagt i detalj vad som skett mellan 1986 och 2001. För att berätta om vad kartläggningarna visar måste jag först lära ut lite akademiskt fikonspråk. Gentrifiering är där hushåll som flyttar in har avsevärt högre inkomster än de hushåll som flyttar ut. Filtrering är motsatsen: där hushåll som flyttar in har avsevärt lägre inkomster än de hushåll som flyttar ut. Tillsammans med andra forskare i Lund och Umeå har jag kartlagt gentrifiering och filtrering i Stockholm, Göteborg och Malmö. Det som framträder ur de raffinerade färgglada digitala kartorna med hög rumslig upplösning är ett tydligt mönster: gentrifiering sker mest i höginkomstområden, medan filtrering sker mest i låginkomstområden. Den sociala polariseringen som syns i övergripande statistik över inkomstfördelningar förstärks av nyliberal skatte-, bostads-, arbetsmarknads- och socialpolitik och lämnar spår i stadens socialgeografi. För att tala klarspråk: rika områden har blivit påtagligt rikare, medan fattiga områden blivit påtagligt fattigare. Detta är den nyliberala stadens ansikte.

Reinfeldt slutförde det Bildt påbörjat

Reinfeldt-regeringen agerade raskt med aggressiva reformer för att slutföra det som Bildt-regeringen hade påbörjat. Alla hinder för utförsäljningar av kommunal egendom undanröjdes. Bostadspolitikens övergripande målsättning formulerades som så:
“Målet för bostadsfrågor är långsiktigt väl fungerande bostadsmarknader där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven.” Adjö välfärdsstat. Formuleringar som hängt med under efterkrigstiden suddades ut: “goda bostäder till rimliga kostnader”, “jämlika och värdiga levnadsförhållanden”, “socialt ansvar”.
Fastighetsskatten reformerades till att bli kraftigt regressiv.

Odell dammade av

Mats Odell dammar av den gamla idén om ‘trickle-down’ och framställer den som upplyst politik för att legitimera marknadskrafternas inriktning på stora dyra bostäder i den krympande nyproduktionen: “flyttkedjor uppstår – något som gagnar betalningssvaga grupper som ungdomar.” Jag blir förbannad, sa Eric Clark. Varför? Därför att över sextio år av forskning kring just denna fråga entydigt visar att det är endast ytterst marginellt som ‘trickle-down’ gynnar svaga hushåll. Att föra fram denna ideologi som upplyst politik är inget mindre än groteskt.
Professorerna i fastighetsekonomi, Hans Lind och Stellan Lundström (KTH) har nyligen konstaterat att bostadssektorn i Sverige gradvis blivit en av de mest marknadsstyrda i västvärlden. Statlig inblandning är betydligt mindre i Sverige än i marknadsliberalismens hemländer Storbritannien och USA.

Det räckte inte med bostäderna
Nåväl, det var bostäderna. Men, vi har väl kvar resten av vår kära välfärdsstat, eller…
Den nyliberala revolutionen har under Reinfeldt-regeringen öppnat för omfattande privatisering och utförsäljning av även vår sjukvård, vår åldringsvård och våra skolor, sa Eric Clark. Och det är en i hög grad vinstgivande affär för de starka aktörerna som nappat på möjligheterna, så kallade riskkapitalbolag – benämningen är missvisande för några större risker tas inte med staten som kund och våra skattemedel som inkomst. Låt oss se på några siffror som Kent Werne grävt fram (Ordfront Magasin 1/2010).
De sex stora jättarna inom vårdsektorn heter Carema, Capio, Attendo, Aleris, Praktikertjänst och Frösunda. 2008 kasserade de in 1,2 miljarder i vinst. Inom skolorna gjorde de fyra största bolagen vinster på 250 miljoner. Alltså, sammanlagt en och en halv miljard i vinst, på vår välfärd. För att slippa skatt – man är inte dum heller – försvinner huvuddelen av vinsten genom kryphål i form av skatteparadis: Jersey och Guernsey.
Vår regering uppmuntrar vinstdriften, med motiveringen att den “leder till långsiktig hållbarhet”. Ja, det står så i den så kallade startlagen!

Stockholm visar vägen

Storstäderna visar vägen. I Stockholm är redan i dag över hälften av alla vårdcentraler och gymnasieskolor privata vinstdrivande företag. Vårdföretagarnas intresseförening bedömer att inom fyra år kommer hälften av all vård i landet att utföras av vinstdrivande företag. Här handlar det inte om små en- och tvåmansföretag, utan stora finanskapitalbolag till stor del ägd utomlands.
Men även en del småföretag kan kratta hem stora vinster. Förskoleföretaget Kulturkrabaten krattade hem 9,4 miljoner i vinst, styrelsearvoden och ett bostadsköp, knappt två år efter att ha köpt förskolan för värdet av inventarier: 650,000 kr. Barngrupperna var stora, och andelen utbildad personal låg.
I område efter område blir vi av med vår gemensamma egendom, som privatiseras för kapitalackumulationens skull. David Harvey talar om “accumulation by dispossession”, alltså kapitalackumulation genom fråntagande. Den nyliberala revolutionen i Sverige är, liksom på så många andra platser runtom i världen, ett omfattande fråntagande av gemensamma egendomar och institutioner för ackumulation av kapital hos ett fåtal.

SCB har siffrorna

Låt oss se på några enkla mått på konsekvenserna.
Under 90-talet ökade realinkomster hos de 10% rikaste med 47%. De 5% rikaste ökade sina realinkomster med hela 66%. Medianinkomstökningen låg på 5%, medan de 10% i botten upplevde en minskning av realinkomst med 5%. Dessa siffror hittar du lätt på internet på SCBs webbsida.

Enkelt mått på ojämlikhet

Det finns ett enkelt mått på ojämlikhet. Den heter ginikoefficient och speglar inkomstfördelning. En låg siffra betyder relativt jämn fördelning. En hög siffra visar ojämn fördelning. 1989 hade Sverige en ginikoefficient på 2,1. Den nyliberala revolutionen har tagit från de svaga och gett till de rika: 2007 hade Sveriges ginikoefficient stigit till 3,3. Som jämförelse kan nämnas att USA har 4,1, Brazil 5,7 och Sydafrika 5,8.
3,3 är ändå globalt sett låg, men det beror mest på att den nyliberala revolutionen är global: de allra flesta länder har upplevt stark polarisering sedan 70-talet.
Om ni inte kommer ihåg något annat av det jag säger i dag, sa Clark, så kom ihåg detta: 1989: 2,1. 2007: 3,3. USA: 4,1. Sydafrika: 5,8. Det är vår färdriktning. Ökade klyftor. Den frågan vi måste ställa oss är: Vill vi ha ett samhällsklimat präglat av våld och konflikter, fattigdom och misär bredvid rikedom och lyx, utan märkbar solidaritet?

Kollektiv rättighet

Rätten till staden, då? Det kittlar lite. Vad är det? Vad har det med saken att göra? Som fenomen har rätten till staden en lång historia. Begreppet myntades av den franska sociologen Henri Lefebvre 1968. Rättighetsdiskurser brukar kretsa kring individers rättigheter. Det är viktigt med t ex yttrandefrihet, och det är bra att vi kämpar för att värna om friheter och rättigheter. Men det kan vara svårt att bilda konfliktfria normer kring friheter och rättigheter. Deras baksida heter ansvar. (Viktor Frankl en gång föreslog en “statue of responsibility” att stå i San Fransisco Bay som pendang till Frihetsgudinnan och påminnelse om denna försummade baksida på fri- och rättigheter.) Ta till exempel rätten till privat egendom. Den kan, som Nobelpristagaren Joseph Stiglitz (bland många andra) påpekat, i många konkreta fall innebära svår nöd och död för andra.
Rätten till staden syftar inte på individers rätt att få tillgång till staden och dess institutioner, till det som redan finns. Den syftar snarare på en kollektiv rättighet att förändra och utforma staden efter “våra hjärtans önskningar”. Det är ett mera kollektivt rättsbegrepp liknande gayrättigheter, kvinnors rättigheter, rätten till bostad, mm. Ytterst handlar rätten till staden om vad för sorts människor vill vi bli. För vi formas själva av den stad vi formar. Det är ingen enkelriktad relation. Vi utformar staden, och vi formas av staden vi lever i.

Djupare demokrati

Rätten till staden ställer krav på ett nerifrånperspektiv, på hur vi tillsammans utformar de urbana miljöer och fysiska samhällsformationer vi lever i och formas av. Den bygger på sociala rörelser.
Ytterst handlar det om en djup demokrati, en radikal demokrati, oförenlig med den starka statens eller det starka kapitalets megaprojekt, och inte heller med miljoner partikulära individuella projekt underordnad den starka statens eller det starka kapitalets ramverk och program.
I början av 90-talet fick jag besök av en framstående urbanforskare, Neil Smith, berättade Eric Clark.
- Han bad mig visa honom krigszonerna i Malmö. Jag blev lite handfallen. Jag fick förklara för honom att det finns konflikter kring förändringar i staden: det kan man inte undvika. Det bör vi inte undvika. Men några krigszoner, det kunde jag inte visa honom. I dag hade jag kunnat visa honom en brinnande Herrgården, och dess motpart: Victoria Park, det nya lyxlivet.
Den nyliberala revolutionen är, trots retoriken om valfrihet och det nya arbetarpartiet, inte ett tidvatten som lyfter alla båtar. Det är ett tidvatten som lyfter de rika och sänker de fattiga.
Vi behöver en kontrarevolution i dag, en ny politik som kan tygla nyliberalisms bärsärkagång med våra gemensamma institutioner och våra gemensamma egendomar, menar Eric Clark. Vi behöver väcka till liv tanken om rätten till staden, och arbeta tillsammans med att utforma vår stad, vårt land, och vår värld, efter våra hjärtans önskningar. Vi ska inte hysa några falska förhoppningar om att kunna hävda rätten till staden utan konflikter.
- Jag vill avsluta med att citera Torsten Hägerstrand, professor i geografi som påverkade generationer av samhällsplanerare. Han menade att geografins kärna – inte ämnet utan det verkliga livet – i grund och botten är “kampen om makten över händelsers och existensers tillträde till rummet och tiden.” Vi måste engagera oss i den kampen. Consensus som vilar på passivitet och rädsla konserverar status quo. Och status quo i dag betyder fortsatt nyliberal revolution.
Frågan "Vad är det för sorts stad vi vill ha?" kan inte skiljas från frågan "Vad för sorts människor vill vi bli?"
Låt oss ställa frågan: "Vilken sorts människa vill vi bli?" Låt oss sedan utöva rätten till staden och utforma vår stad därefter, avslutade Eric Clark.

Inga kommentarer: