Jan Myrdals förstamajtal i Lund 2010

Mötesdeltagare!

Det första vi bör komma ihåg är att det inte är av en slump vi samlats här i dag. Det finns en historia att hålla i minnet för att kunna handla förnuftigt.

Också 1880-talet var en tid av stora klasstrider. I Förenta staterna utsågs 1 maj 1886 till kampdag för åttatimmarsdagen. I Detroit, Milwaukee och New York var massdemonstrationer. I Chicago gick 40,000 ut i strejk. Den 3 maj sköt polisen ihjäl strejkande arbetare vid Mc Cormick-fabriken. När folk samlades till protest på Haymarket square den 4 maj kastades där en bomb. Troligen som provokation av privatdetektiver hos Pinkertons; strejkbrytarorganisationen. Polisen började då skjuta så urskiljningslöst att inte bara demonstranter utan även åtta av de egna poliskamraterna stupade. Som vanligt blev den officiella pressens hets därefter både lögnaktig och måttlös. Efter en juridiskt skandalös rättegång skulle fem anarkister hängas. Men man lyckades blott hänga fyra - Spies, Parsons, Fischer och Engel - den femte, Lingg lyckades undkomma bödeln genom att begå självmord med en insmugglad dynamitpatron.

Den 14 juli 1789 stormades Bastiljen i Paris av stadens ”petit peuple”, småfolk, ”byxlösa”: hantverkare och förorternas arbetare. Den symbolhandlingen markerade inledningen till den stora revolutionen i Frankrike. Vid hundraårsdagen, den 14 juli 1889 samlades i Paris delegaterna till den Internationella Arbetarkongressen; den som blev den Andra Internationalen.

Till denna kongress hade American Federation of Labour skrivit för att få solidaritet med den generalstrejk för kravet på åttatimmarsdag den utlyst till den 1 maj 1890. Det enligt Friedrich Engels viktigaste beslutet på Internationella Arbetarkongressens första kongress 1889 blev fastställandet av en internationell mötes- och demonstrationsdag för åtta timmars arbetsdag och i solidaritet med martyrerna från Haymarket nästkommande 1 maj.

Det var inte tillfälligt att martyrerna från Haymarket gick till galgen sjungande ”Marseillaisen” ty de uppgifter de byxlösa ställde sig då åren 1789, 1791 och därefter var lika aktuella hundra år senare som de är nu efter ytterligare ett sekel. Ty vad var det ”de byxlösa” sjungit om i Paris?

- Det mänskliga släktets jämlikhet! Inga fattiga på knä och inga herrar därovanför! Vad behöver en republikan? Järn och bly och bröd. Järn för att arbeta, bly för att försvara sig och bröd för sina bröder.

Den uppgiften - det mänskliga släktets jämlikhet - återstår inte bara i Frankrike och i länder som Indien utan för oss här och nu. Visst förändras världen ständigt. Det är som såge vi den i kalejdoskop. Därför finns mycket att lära hos Marx och Lenin och Mao ty de definierar inte en gång för alla utan ger möjlighet att se det föränderliga, själva skeendet. Visst har vi alltså lärt oss mycket under denna tid. Visst förändras därför också såväl våra organisationsformer som uppgifter allteftersom. Men grundfrågan förblir. Det är klassamhället som måste bort. Att behålla den insikten är själva förutsättningen.

I den pågående ekonomiska krisen skärps klasskampen i Sverige som i andra länder. Samtidigt som den härskande klassen i sin globalisering befinner sig i ett vildsint inbördes krig söker den alltmer pressa och suga ut lönearbetarna. Det är inget att förvånas över. För kapitalet är profiten - som Marx uttryckte det - Moses och alla profeterna. Det har som klass ingen annan moral och inga andra ideal än profit vad än dess avlönade ideologer hävdar. Denna inbördes smutsiga kamp inom den härskande klassen har just än en gång ordentligt skakat hela dess världssystem. Också i Sverige tränger därför en för lönearbetarna livsnödvändig klasskamp igenom sedan generationer ingrodda reformistiska illusioner.

Man kan säga att varken pappersarbetarna eller elektrikerna nu i Sverige ställt den medvetna uppgiften att krossa klassamhället. Nej, det är som 1886 i Chicago eller 1890 i Paris. 1 maj är en dag då det ställs såväl dagsaktuella krav som principiellt näraliggande krav -1890 var det 8-timmarsdag. Den uppgiften får aldrig glömmas. Att lämna dagskraven vore att hamna i just det tomma teoretiserande som varit en olycka för revolutionära rörelser. Testuggandet - russinskitandet som Engels uttryckte det - förhindrar arbetet; blir en tjänst åt klassfienden för att uttrycka det lite tydligt.

I dag för den svenska staten krig i Afghanistan. Det reser den tredje stora uppgiften. Man bör fråga sig varför den härskande klassen och dess statsapparat skickar ut svenska legoknektar i detta krig. Den har ju av omsorg om det egna intresset tidigare ofta hållit sig från deltagande i de krig som stormakter (Tyskland!) fört. Nå den härskande klassen är svagare nu än den var 1870 - 1871, 1914 - 1918 eller 1939 - 1945. Visst vacklade de i Sverige härskande på randen - och lite över - krigsinträde också då men de var självstarka nog att hålla landet utanför. Nu har det vilket vi sedan Qvidings tid kallat överklassen försvagats och därför är Sverige inte ens ett på äldre normalt borgerligt sätt självständigt land utan förvandlas alltmer till blott ett subsidiärt bihang. Dock just denna överklassens vacklande svaghet kan utnyttjas. Den gör uppgiften att föra Sverige ut ur detta krig mer möjlig att genomföra.

Förenta staternas president och Storbritanniens premiärminister och allsköns europeiska politiker - däribland svenska - talar ideal när de talar om sina trupper i Afghanistan. De talar om att de skickat sina soldater dit för att befria kvinnor så som Mussolini talade om att befria slavar när han skickade sina soldater att erövra Abessinien/Etiopien.

Visserligen är det låg klass på våra yrkespolitiker. Men så helt okunniga och obegåvade att de inte vet att de ljuger tror jag inte de är. Svensk trupp krigar på centralasiatisk mark då vår stat beordrats skicka dit trupp när Washington begärt det. Vår härskande klass hoppas på en liten del av rovet om Förenta staterna lyckas med att upprätta sin hegemoni över Centralasien och kan utnyttja dess naturrikedomar och handelsvägar. Riksdag och regering verkställer den befallda politiken. Det ger våra höga officerare den möjlighet som förvägrades dem när det var Hitlers Wehrmacht som lockade; efter alla långa fredsdecennier får de vara med om att kriga. Och om sådana beslutsfattare som vår subsidiäre försvarsminister Sven Tolgfors kan sägas att de styrs i sitt handlande av asätarens moral.

Men då detta krig faktiskt är mot det svenska folkets intresse är krigsmotståndet stort. Det är så också i de officiella partierna. Det är viktigt att här upprätta bredast möjliga samarbete. Om vederbörande tror på Gud (och i så fall vilken) eller inte och om hon/han kallar sig socialist eller liberal eller moderat spelar ingen roll om hon/han faktiskt i praktiken verkar mot den svenska krigsinsatsen.

Omvänt kan frågas vad en ”vänsterseger” är värd i höstens val om dess nya regering fortsätter med svensk trupp i det brottsliga kriget? Tänk på Obama! Många trodde att valet av Obama till president i Förenta staterna var en vänsterseger; men det blev som de många döda i Afghanistan fått erfara precis som valet av Lyndon B. Johnson 1964 ett val för ett än blodigare brottsligt krig. Tänker ni fortsätta kriga om ni blir valda? Den frågan bör inför höstens svenska val ställas på de valmöten där väljare får komma till tals.

Men frågan är hur taktisk man bör vara. Att jag inte begär att alla andra krigsmotståndare skall vara överens med mig i min syn på Afghanistans historia (de fyra föregående kolonialistiska och imperialistiska krigen de senaste hundrasjuttio åren) och på de ekonomiska drivkrafterna bakom Förenta staternas politik i Västasien och Centralasien är en sak. Men om de förklaringarna behöver jag inte tiga.

Fast vad med det jag påpekade i Mumbai häromsistens att jag under detta krig såg på de främmande ockupanterna i Afghanistan som jag under Andra världskriget såg på de frivilliga svenskarna på östfronten? Alltså att endast en död ockupant är en god ockupant. Jag sörjde aldrig över Gösta Hallberg-Cuulas död vid Svirfronten. Han hyllas som hjälte av höga finländska befäl och olika grupper svenska nynazister. Men jag minns att jag var glad när jag läste att han dog. Vore jag representant för en solidaritetsorganisation eller ett parti kanske det vore otaktiskt att säga detta. Men jag är ingen representant och kan därför tala klartext. Den som mot god betalning arbetar som ockupant i Afghanistan saknar moral. Hans/hennes död under detta arbete är därför inte någon förlust för oss. Tvärtom.

Många menar att det är otaktiskt och skrämmer bort folk att högt säga detta. Jag menar tvärtom; en ordentlig diskussion i frågan skulle kunna få åtminstone några ungdomar att avhålla sig från något så ärelöst - om än välbetalt - som soldnärstjänst.

Till de ungdomar som kan komma i fråga - och deras föräldrar - bör man alltså ställa den moraliska frågan mycket tydligt.

Det finns en fjärde uppgift, en övergripande en. Att ta kamp om tänkandet. Marx påpekade att de härskande tankarna var den härskande klassens tankar. Strindberg skärpte - gentemot Brantings och andra dåtida socialisters ekonomism - detta när han påpekade att överklassen härskar inte bara genom sin makt över tankarna utan genom sin makt över själva tankelagarna.

Många av er här i Lund är akademiker och skolas alltså in i överklassens intellektuella maktapparat. Jag antar att de flesta bland er - om ni går på möten som detta - inser att officiellt fritt forskande vetenskapliga institutioner och inte bara missfoster som Levande Historia blir till kugghjul i denna styrmekanism. Den väg genom institutionerna som viss sextiotalsvänster talade om har i praktiken bevisat sig ofarbar. Det är med den akademiska karriären som med supen. Först tog sig revolutionären till professuren och sen tog professuren revolutionären.

Att forskningen är överdeterminerad har ni säkert hört. Hur styrd den blir i praktiken kan jag ge två exempel på. Ett från litteraturvetenskapen och ett från medicinen.

Gunnar Ahlström doktorerade här i Lund år 1937 med avhandlingen ”Georg Brandes Hovedströmninger”. Den var lysande och jag förutsätter att de av er som intresserar er för nordisk litteratur läser den. Tio år senare kom hans ”Det moderna genombrottet i Nordens litteratur”. Det var som Nationalencyklopedien nu erkänner ett helt ”nydanande standardverk”. Men det publicerades i kalla krigets inledande år. Gunnar Ahlströms arbete pekade på det samband mellan ekonomi och litteratur som då ansågs marxistiserande. Lika anti-amerikanskt alltså som realism i konsten. Han stängdes från att kunna bli professor. Han förföljdes. (När han skulle dö bad han mig skriva hans nekrolog.) Det hjälper inte att vara en lysande vetenskapsman. När överklassen finner det tjäna sina intressen råder Greshams lag: ”Dåligt mynt kan fördriva gott mynt, men gott mynt kan inte fördriva dåligt mynt.”

Mitt andra exempel är från medicinen och har tillsynes motsatta ideologiska förtecken. Det misstänkta sambandet mellan rökning och lungcancer belades första gången år 1939 av Franz Hermann Müller. Men han var tysk. Också den vidare forskningen fram till 1945 var tysk och redovisades i tidskrifter som ”Zeitschrift für Krebsforschung”.

Men kunskapen om sambandet mellan rökning och lungcancer hotade profiten för Förenta staternas tobaksmonopol som satsade otaliga miljoner på att sprida tobaksbruket över världen. Alltså mörklades dessa forskningsresultat som nazi-vetenskap under flera decennier. (Verklig nazi-vetenskap som von Brauns raketteknologi övertogs däremot.) Detta kom att kosta många miljoner liv.

Alltså: Ta kamp om tänkandet men kom ihåg att de härskandes ideologiska vakthundar inte bara skäller utan hugger den som går utanför det tillåtna.