Häromdagen såg jag på en ekonomidebatt i SVT. Där fanns ett inslag som nog var det slarvigaste, okunnigaste och mest vinklade jag sett. En av programledarna började inslaget med att konstatera att bensinpriset den dagen var 12.58 och det var ingen tvekan om att hon tyckte att detta var dyrt med tanke på den tårdrypande film som sen följde, (vinklat). Jag menar, är 12.58 dyrt? Bensinen skall pumpas upp, transporteras och raffineras, sen skall macken ha sitt. I priset måste ju också ingå att vägar byggs och underhålls, åtminstone de vägar som skapas enbart på grund av bilismen, samt kostnaden för den mark som måste köpas in. Så moms på det precis som allt annat vi konsumerar. Lägg till det att den kodioxidhöjning som de rödgröna föreslagit är just en koldioxidskatt i en värld där vi vet att växthusgaser ger stora skador. Skador som kostar oss därför att vi har ett ansvar att skicka bistånd till, som exempel, Pakistan nu.
49 öre
En film i inslaget började med att vi fick se en man, runt 40 år, som pendlade 24 mil fram och tillbaka till jobbet varje dag, jo ni läste rätt. Jag visste ju vad som skulle komma, man jag hann tänka: ”stackars människa”, hur kan vi skapa ett samhälle där någon tvingas sitta tre timmar i en bil för att nå sitt jobb”. Till saken hör att han var ensamansvarig, varannan vecka, förälder till två tonårsdöttrar, som så klart har rätt till sin fars tid. Hur hinner man med sitt liv med de premisserna när man är borta för att jobba halva dygnet?
Men det var ju höjningen på 49 öre som var ”problemet”. Till saken hör att de rödgröna också har föreslagit att milbidraget för att ta sig till jobb med bil skall höjas från 18:50 till 20:00 kronor. Det innebär att just den här personen, under de förutsättningar vi fick se, blir mer än väl kompenserad för 49-öringen. Detta påtalade Ulla Andersson, V, men det gick knappast fram. Jag menar att det var okunnigt av programledarna att inte redovisa detta.
Låt mig, för undvikande av missförstånd, påpeka att det finns många som är i stort behov av bilen, för att ta sig till jobb där kollektivtrafiken inte räcker till, där vardagen är stressig nog med att hämta lämna barn, handla och så vidare. Men de flesta har trots allt råd med höjningen och blir alltså just för resor till jobb kompenserade. För de som lever på marginalen är en höjning så klart tuff men då skall man också komma ihåg att ekonomin blir bättre för utsatta grupper om de rödgröna vinner valet.
Minst 40 kronor
Filmen med mannen som pendlade 24 mil, från Örnsköldsvik till Umeå, var ju inspelat i förväg och redaktionen borde ha reagerat på följande. Han påstod att bilen kostade honom minst 40 kronor per mil. 40 kronor per mil stämmer säkert för de bilister som kör genomsnittligt mycket, runt1500-2000 mil per år. Mannen här körde 24 mil om dagen i ca 200 dagar, alltså drygt 5000 mil om året inkluderande det han kör i övrigt. Om man slår ut de fasta kostnaderna på så många mil blir det knappast 40 kronor milen, snarare 20-25. Detta borde redaktionen kollat upp, slarvigt. Det finns en annan orimlighet i påståendet om minst 40 kronor per mil. Säg att milbidraget kompenserar honom med drygt fem kronor per mil, då skulle kostnaden bli ca 35 kr/mil. Han skulle alltså ha en bilkostnad på minst 175.000 om året, ca 15.000 per månad. Fan tro´t som redan gamle Ibsen sa.
Kollektivtrafiken
En annan tanke som rann upp var, finns det ingen kollektivtrafik så han kan åka med och kanske kunna koppla av på vägen. Bara någon dag senare såg jag att Botniabanan invigdes, Botniabanan når just Örnsköldsvik och Umeå. En annan fråga med utgångspunkt från detta att det nästan alltid är problemen för bilister, där avstånden är stora. Vad gör de som inte har någon bil som inte har den flexibilitet som bilen innebär. De som inte har råd med bil, de som inte får köra bil, de som inte vill ha en bil. Varför tar man sällan/aldrig upp problemet med den som tvingas ta jobb 12 mil från bostadsorten och kanske inte har en vettig kollektivtrafik
Pakistan
Filmen i det här inslaget kunde lika väl handlat om de översvämningar vi har sett i sommar i Pakistan, eller de våldsamma bränderna utanför Moskva. Eller hur återuppbyggnaden av New Orleans ser ut. Eller öknar som breder ut sig. Eller presentation av de forskningsresultat, som kommit på senare tid, där man tror att Västantarktis smälter fortare än man tidigare trott. (Vad händer om Östantarktis börjar smälta?) Eller ett reportage från Maldiverna som är väldigt utsatt, just pga att landisar smälter.
Då hade vi fått en debatt som gäller verkliga problem, inte det I-landsproblem som 49 öres höjningar av koldioxidskatten innebär för de absolut flesta i vårt skyddade land. Det hade varit vinklat det också, men det hade varit ett U-landsproblem och ett riktigt problem man hade tagit upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar