Into Eternity av Gunnar Stensson

”Sverige ska åter bli en ledande kärnkraftsnation” skriver folkpartiministrarna Jan Björklund och Tobias Krantz tillsammans med E.ON Nordics vd Jonas Abrahamsson i DN. Debatt 6/9.
”Kärnkraften behövs – för klimatets och jobbens skull.” Det är budskapets kärna.
Det är söndagskväll. Låg sol över fasader och tak. Tomma gator. Aktörerna i lördagens politiska föreställningar har lämnat spelplatsen.
Dokumentären om Onkalo, den finska slutförvaringsanläggningen, har just kommit upp på Kino. Ljusen släcks. Vi störtar ner i en 100 000 år djup tidsbrunn.
I Onkalo förvaras det finska kärnavfallet. Att Finland bygger ut kärnkraften är ett viktigt argument för kärnkraftsivrarna i Centerpartiet och Folkpartiet.
Med två rösters övervikt drev regeringen den 17 juni igenom förslaget att slopa förbudet mot nya kärnkraftsreaktorer.
I 100 000 år måste kärnavfallet förvaras. Det är en obetydlig tidsrymd jämfört med de fyra, fem årsmiljoner människan existerat, för att inte tala om de årsmiljoner under vilken den fossila energin lagrats.
100 000 år. Förvaringen av kärnavfallet tvingar oss att överväga hur lång denna tidsrymd faktiskt är. En meter är hundra centimeter. Om varje cm är tusen år har det gått fem cm sedan pyramiderna byggdes. För 2 cm sedan föddes Jesus. Industrisamhället uppstod under 1700-talet. Det bygger på fossil energi. Under vad som på tidsaxeln motsvarar 2 millimeter har vi förbrukat oljan och en stor del av den övriga fossila energin. Kan kärnkraften bli vår nya energikälla?
De män och kvinnor som ansvarar för säkerheten i Onkalo tvivlar. De påpekar att om kärnkraften skulle ersätta den fossila energin skulle det behöva byggas 3 kärnkraftverk om dagen. Uran är en ändlig energikälla. Efter något århundrade tar den slut, precis som oljan. Brytningen är ytterst miljöfarlig. Det finns redan flera hundra tusen ton kärnavfall och mängden ökar i snabb takt.
De funderar över möjligheten att återanvända kärnavfallet. Det skulle innebära att stora mängder än mer dödsbringande plutonium alstras.
Djupt nere i den finska urbergsskölden ligger bergrummet. När det om hundra år fyllts med kärnavfall, förseglas anläggningen med ett tjockt lager cement.
Men kärnkraftsexperterna oroar sig. Ingen kan förutse vad som kommer att ske uppe på jordytan. Vi har upplevt två världskrig. Är ett kärnvapenkrig otänkbart? Om 60 000 år förväntas nästa istid. Kan man garantera att den inte åstadkommer sättningar i urberget.
Ska vi varningsmarkera avfallsanläggningen så den blir synlig för all framtid? Eller ska vi gömma den så att den för alltid blir glömd? Kan vi i så fall vara säkra på att framtidens människor inte hittar den? De katastrofer som kan drabba människorna före eller efter nästa istid kan innebära att de måste börja om från början. Kan vi över huvud taget kommunicera med dem över 100 000 år?
Med astronomiska mått är 100 000 år en kort tid, men inte med mänskliga. I den tidsbrunnen försvinner vi, inte bara som individer utan också som civilisation. De kinesiska terrakottasoldater som inger en så hisnande känsla av kontakt med den äldsta kinesiska kulturen ligger bara 2 cm bort på vår hundratusenårsaxel. Avfallet är farligt under femhundra gånger längre tid. Hur långt sträcker sig vårt kollektiva minne?
De ansvariga i Onkalo är väl medvetna om sitt ansvar. Men det gäller bara Finlands lilla andel av kärnavfallet. Vad sker i resten av världen? USA, Israel, Pakistan, Iran?
Till slut ropar vi varningar direkt till våra efterlevande bortom 100 000 år: ”Gå inte in! Där inne bor döden. Den syns inte, den känns inte, den luktar inte. Men den finns. Gå inte in!”

P.S. Angela Merkel och liberalerna i den tyska regeringen förlängde i måndags tillståndet för de gamla tyska kärnkraftsanläggningarna med åtskilliga år. Världen blir farligare.