Det nya samhället av Erik Kågström

8. En vetenskaplig skandal

Två professorer I elektrokemi, engelsmannen Martin Fleischmann och amerikanen Stanley Pons, gav en presskonferens i universitetet i Utah den 23 mars 1989. Efter många års experimenterande hade de lyckats åstadkomma något som skulle kunna bli en helt ny energikälla. De hade sammanfört tungt väte med metallen palladium i en elektrolyt och efter måttlig uppvärmning fått en reaktion med ett överskott av energi i form av värme. Ett överskott som inte kunde förklaras av en kemisk process utan måste ha orsakats av en kärnreaktion. Sammansättningen av restprodukter vid experimentet stödde också ett sådant antagande. Det verkade sålunda som om de båda forskarna åstadkommit det som kallas kall fusion, något som egentligen ur teoretisk synpunkt inte är möjligt enligt de fysikaliska lagar som uttrycks i Standardteori för elementarpartiklar.

I solen bildas energi genom partikelfusion men det krävs temperaturer på miljontals grader. Sedan 60 år har man i laboratorier på jorden försökt imitera solprocessen.Trots att det satsats hundratals miljarder dollar på experimenten har ännu inte ett enda watt överskottsenergi erhållits.

Fleischmanns och Pons (F&P) rapport blev snabbt en världsnyhet. Bara 12 timmar efter presskonferensen gick tankfartyget Exxon Valdez på grund utanför Alaskas västkust och orsakade en av historiens största miljökatastrofer. En påminnelse om vårt beroende av den smutsiga oljan. Katastrofen i Chernobyl 1986 var också i färskt minne. En ny, ren och näst intill outsinlig  energikälla väckte stora förväntningar. Tidskrifter med stor spridning som Time Magazine och NewsWeek hade ”cover stories” om kall fusion. I många laboratorier runtom i världen försökte man reproducera de offentliggjorda experimenten. För somliga gick det bra, andra misslyckades.

Det internationella etablissemanget inom atomfysik var till en början avvaktande. ”Intressant” var den vanligaste kommentaren. Men efterhand blev tongångarna alltmer skeptiska. Inte minst gällde det ett av de ledande institutionerna på området – Massachusetts Institute of Technology, MIT. Forskarna vid ”MIT Plasma and Fusion Center” (PFC) hade sedan årtionden fått stora anslag för sin forskning på ”het fusion”. De ifrågasatte nu F&Ps slutsatser bland annat för att det saknades vetenskaplig förklaring och att det uppenbarligen var svårt att reproducera resultaten. En del gick så långt att de antydde att det hela var ett enda bedrägeri. Dåvarande  direktören för PFC, professor Ronald R. Parker använde i en intervju med Boston Herald uttryck som ”scientific schlock” och ”maybe fraud”.

Då frågan fått så stor uppmärksamhet fann den amerikanska regeringen för gott att agera. Energidepartementet uppdrog åt MIT Plasma and Fusion Center att göra ett kontrollförsök i enlighet med F&Ps beskrivning. Ett sådant experiment utfördes också den 10 juli 1989 och gav ett negativt resultat, d.v.s. någon överskottsenergi erhölls inte. Resultatet av detta experiment vägde tungt i den rapport som energidepartementet presenterade hösten 1989 där man avfärdade kall fusion som en möjlig energikälla. Ett annat dråpslag mot F&P kom när redaktionerna för de ansedda vetenskapliga tidskrifterna Nature och Science ställde sig på skeptikernas sida. Etablissemmangets dom kom att färga medierapporteringen. Fleischmannn och Pons kom att framstå som två misslyckade figurer, kanske också skojare. Begreppet kall fusion blev tabu i vetenskapliga kretsar. I en artikel i DN nyligen buntade en svensk fysikprofessor ihop kall fusion med evighetsmaskiner och slagrutor som exempel  på ”dålig vetenskap”. Det amerikanska patentverket förbjöds att godkänna patentansökningar inom området kall fusion. Även om sökanden kallar processen ”low energy nuclear reaction” – LENR, som nu allmänt används av forskare på området.

Alla forskare vid MIT var inte lika negativa till F&P. Till undantagen hörde de unga professorerna Peter L. Hagelstein och Keith H. Johnson. De trodde att det fanns en stor energipotential i metoden och fortsatte med sådana försök trots uteblivna anslag.

Vid tidpunkten för den beramade presskonferensen var en ung man vid namn Eugene F. Mallowe anställd vid MIT som ”Chief science writer” vid institutets nyhetsavdelning och därmed ansvarig för public relations. Mallowe var utexaminerad vid MIT i aeronautik. Till hans uppgifter i det aktuella sammanhanget hörde att informera media och allmänhet om de synpunkter forskarna vid MIT hade på kall fusion. Trots att han inte hade specialkunskaper i atomfysik hade han från början varit kritisk mot hur ledande forskare vid MIT hade agerat när det gällde F&P. Han misstänkte att forskarna vid PFC var rädda för att en satsning på kall fusion skulle gå ut över deras egna anslag för het fusion och därför var angelägna om att skapa en negativ bild av kall fusion.

Den 19 januari 1991 får Mallowe tillgång till protokollen från det kontrollförsök som utfördes vid PFC den 10 juli 1989. Han fann då till sin förvåning att det som beskrivits som ett negativt experiment i själva verket gett energiöverskott i enlighet med F&P. Genom att manipulera mätvärdena hade man eliminerat ett hot mot den egna institutionens ekonomi. Hur detta gick till beskrivs i ett kommande nummer.