En 14-dagars resa i södra Kina – Hunan- och
Guangxiprovinserna - har företagits av undertecknad i sällskap av
hustru och 15 andra resedeltagare. Som kronan på reseverket
tillbringade vi första majhelgen i Shanghai. Researrangör var
Svensk-kinesiska föreningen (den sammanslutning som på den tiden det
begav sig hette Svensk-kinesiska vänskapsföreningen).
Hunan provinsen, Mao Zedongs hemprovins, är i stort sett okänd mark för de västliga turisterna. Under nästan en vecka i provinsen verkade vårt sällskap vara de enda västerlänningarna. Men massor av inhemska turister. Eftersom första majhelgen var nära förestående hade mängder av kineser passat på att ta lite extra ledigt. Köerna till Mao Zedongs barndomshem i Shaoshan var därför kilometerlång. Men stämningen var god och våra västerländska uppenbarelser väckte allmän förtjusning och vi belönades bland annat med sång av olika grupper av ditresande kineser. Dongfang hong - Östern är röd – hyllningssången till Mao och till Kinas kommunistparti är fortfarande gångbar.
Hunan provinsen, Mao Zedongs hemprovins, är i stort sett okänd mark för de västliga turisterna. Under nästan en vecka i provinsen verkade vårt sällskap vara de enda västerlänningarna. Men massor av inhemska turister. Eftersom första majhelgen var nära förestående hade mängder av kineser passat på att ta lite extra ledigt. Köerna till Mao Zedongs barndomshem i Shaoshan var därför kilometerlång. Men stämningen var god och våra västerländska uppenbarelser väckte allmän förtjusning och vi belönades bland annat med sång av olika grupper av ditresande kineser. Dongfang hong - Östern är röd – hyllningssången till Mao och till Kinas kommunistparti är fortfarande gångbar.
Maostaty i Shaoshan, ordförandens hemby
Ordförande Mao har nu blivit totalt avpolitiserad, vilket naturligtvis på sitt sätt kan vara gott och väl. Han framställs idag vad som kan närmast liknas vid en blandning mellan Jesus, Gustav Vasa och jultomten. Han har, i varje fall i Hunan, också delvis samma funktion som Jesus mamma har i många katolska länder. Mao skyddar bilister och bussresenärer genom små Maostatyetter i fordonen. Och i de flesta städer med självaktning har man givetvis en Maostaty i kolossformat. Den store rorsmannen framstår i dag som en närmast mytisk gestalt med metafysiska förmågor: han ger tur i lotteriet och ger stöd för privata förmögenhetsuppbyggen, han är leverantör av allt det goda man kan tänka sig i livet. Fast givetvis inte åt alla.
Natur och kultur
Vår resa var emellertid inte primärt inriktad på att studera den kinesiska politiken. Inriktningen var snarare natur och kultur. Vi åkte buss och båt genom naturparker, svindlande berg, djupa dalar och stora floder. Vi blickade från höga höjder ner på månghundraåriga terassodlingar. Vi såg teaterföreställning med halvtusendet aktörer där bergen eller floden utgjorde såväl scenen som huvudsaklig scenografi.
Fågelfritt …
Vad som var smått kusligt i naturparker, på floder och i odlingslandskapet var den nästan totala frånvaron av fåglar. Någon enstaka svala och måsfågel, några ensamma sångfåglar och en handfull vita hägrar (förmodligen silkeshägrar) var i stort sett det hela. Förklaringen till denna fågelfrihet gick inte att få riktig klarhet i, men en god gissning är att det är en kombination av Maotidens utrotningskampanjer – fåglar betraktades som skadedjur som dödades en masse och samlades ihop i stora vagnslaster
– och att man nyttjar vilda fåglar som människoföda. (Vilka
djurarter kineser i övrigt nyttjar som människoföda ska jag här inte
beröra, inte heller hur dessa djur behandlas innan de kommer upp på
matbordet).
… och cykelfritt
För bara något decennium sedan var Kina cyklismens förlovade land. Praktiskt taget alla – utom de högsta i den härskande klassen – använde sig av cykel för såväl persontransporter som varutransporter. I de större städerna (praktiskt taget alla städer är ”större” enligt skandinavisk måttstock) är cykeln på det hela taget obefintlig. Jo, någon enstaka cykel finns förstås fortfarande, men för persontransporter är den mycket sällsynt. För gods- och varutransporter används den fortfarande av de allra fattigaste – inofficiella renhållningsarbetare, returemballageinsamlare etc. Bilen har högsta prioritet och biltrafiksystemen byggs ut i minst tre olika nivåer, under jord, på jord och ovanjord. Bilismens behov styr helt och hållet samhällsbygget. De större gatorna är ofta åttafiliga eller tiofiliga. Fortsätter Kinas ekonomiska tillväxt i samma takt som hittills så att även den fattigare delen av befolkningen får ekonomiska möjligheter att köpa bil kommer trafiksystemen i många städer att drabba av infarkt, inte bara transportmässig sådan. I Shanghai fann vi dock ett par små förmildrande omständigheter i transportsystemet: elbussar och snabbtåg - 432 km/tim - från stadens centrum till den internationella flygplatsen Pudong.
Första maj i Shanghai – en köpfest
Finalen på vår resa skulle bli första majfirandet i Shanghai, Kinas största stad. Men så mycket av detta firande såg vi egentligen inte till. I varje fall inte i form av några politiska manifestationer. Jovisst, första maj är helgdag i Kina. Och de som har möjlighet tar förlängd ledighet. Så visst firades arbetets dag. Men inte med parader och demonstrationer som vi hade väntat oss. Kineserna nyttjar ledigheten till att resa och hälsa på släkt och vänner och besöka sevärdheter. Framför allt firade många kineser dagen med att betitta varor och för dem som har råd också att köpa varor, s k sjåpping. Trängseln på de stora affärsgatorna i Shanghai var olidlig. Där, vid de stora modemärkenas varuhus – Gucci, Armani, Prada, Swatch, Rolex etc – rådde ”affärer som vanligt”. (Man kan för övrigt köpa en ”Lolex” på gatan för ca 100 kronor).
Kapitalismens högsäte i Shanghai
Rå kapitalism med kommunistiskt ansikte
Kina är som bekant ett brutalt polariserat klassamhälle. Närmast oändliga rikedomar vid ena polen och bottenlös fattigdom vid den andra. En stor medelklass som fortfarande är i tillväxt och ett stort trasproletariat. Ett land där allt kan – och för det mesta också måste – köpas för pengar, inklusive utbildning, bostad och socialförsäkringar. Det är en rå kapitalism med ett brutalt kommunistiskt ansikte – en ohyggligt människofientlig kombination.
Sockertoppsberg vid Li-floden, Yangshou, Guangxiprovinsen
… och cykelfritt
För bara något decennium sedan var Kina cyklismens förlovade land. Praktiskt taget alla – utom de högsta i den härskande klassen – använde sig av cykel för såväl persontransporter som varutransporter. I de större städerna (praktiskt taget alla städer är ”större” enligt skandinavisk måttstock) är cykeln på det hela taget obefintlig. Jo, någon enstaka cykel finns förstås fortfarande, men för persontransporter är den mycket sällsynt. För gods- och varutransporter används den fortfarande av de allra fattigaste – inofficiella renhållningsarbetare, returemballageinsamlare etc. Bilen har högsta prioritet och biltrafiksystemen byggs ut i minst tre olika nivåer, under jord, på jord och ovanjord. Bilismens behov styr helt och hållet samhällsbygget. De större gatorna är ofta åttafiliga eller tiofiliga. Fortsätter Kinas ekonomiska tillväxt i samma takt som hittills så att även den fattigare delen av befolkningen får ekonomiska möjligheter att köpa bil kommer trafiksystemen i många städer att drabba av infarkt, inte bara transportmässig sådan. I Shanghai fann vi dock ett par små förmildrande omständigheter i transportsystemet: elbussar och snabbtåg - 432 km/tim - från stadens centrum till den internationella flygplatsen Pudong.
Första maj i Shanghai – en köpfest
Finalen på vår resa skulle bli första majfirandet i Shanghai, Kinas största stad. Men så mycket av detta firande såg vi egentligen inte till. I varje fall inte i form av några politiska manifestationer. Jovisst, första maj är helgdag i Kina. Och de som har möjlighet tar förlängd ledighet. Så visst firades arbetets dag. Men inte med parader och demonstrationer som vi hade väntat oss. Kineserna nyttjar ledigheten till att resa och hälsa på släkt och vänner och besöka sevärdheter. Framför allt firade många kineser dagen med att betitta varor och för dem som har råd också att köpa varor, s k sjåpping. Trängseln på de stora affärsgatorna i Shanghai var olidlig. Där, vid de stora modemärkenas varuhus – Gucci, Armani, Prada, Swatch, Rolex etc – rådde ”affärer som vanligt”. (Man kan för övrigt köpa en ”Lolex” på gatan för ca 100 kronor).
Kapitalismens högsäte i Shanghai
Kina är som bekant ett brutalt polariserat klassamhälle. Närmast oändliga rikedomar vid ena polen och bottenlös fattigdom vid den andra. En stor medelklass som fortfarande är i tillväxt och ett stort trasproletariat. Ett land där allt kan – och för det mesta också måste – köpas för pengar, inklusive utbildning, bostad och socialförsäkringar. Det är en rå kapitalism med ett brutalt kommunistiskt ansikte – en ohyggligt människofientlig kombination.
Sockertoppsberg vid Li-floden, Yangshou, Guangxiprovinsen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar