2012-05-10

Tid för sionismen att gå i pension efter 115 år

”Envar som stjäl land är en tjuv, envar som förvägrar en minoritet dess rättigheter är rasist. Envar som tror på ett rättfärdigt Israel är en patriot; envar som är sekulär är sekulär; envar som är religiös är religiös, envar som är judisk är judisk och envar som inte är judisk är inte judisk. Vad har detta med sionism att göra? Alla är medborgare i staten.”
Den israeliske författaren och journalisten Gideon Levy har under många år i tidningen Haaretz försvarat palestiniernas och Israel-arabernas rättigheter och varit en viktig röst för försoning och en någorlunda rättvis fred mellan Israel och ett oberoende, självständigt Palestina. Han citeras ofta i svensk och annan västerländsk press.
   Den 27 april publicerade Haaretz nedanstående artikel där Levy hävdar att sionismen har uppfyllt sitt historiska uppdrag och sedan länge borde ha hänvisats till historieböckerna. Artikeln är en del av debatten om sionismens kris. De principer den bygger på är i högsta grad giltiga för varje annan demokratisk stat.
   Den som vill vidga sitt vetande om sionismen kan hänvisas till Göran Rosenbergs bok ”Det förlorade landet” där rörelsens ideologi och historia redovisas detaljerat och skarpsynt. ”Det förlorade landet” kan också läsas som introduktion eller efterskrift till Rosenbergs nu aktuella bok om faderns öde.
Gunnar Stensson

Den nationella befrielserörelsens tid har kommit och gått. Nu har vi en stat. Varken gott medborgarskap eller illdåd har längre något med sionismen att göra.

Sionismen är redan 115 år gammal: den borde ha pensionerats för länge sedan. Om vi på Independence Day oroar oss över hurdan framtiden kommer att bli för en stat som närmar sig pensionsåldern så borde vi försöka ersätta sionismen med något nyare, mer energiskt och relevant. Som alla andra borde sionismen ha pensionerats när rörelsen blev 62 eller 67.

En stat går inte i pension, men en nationell befrielserörelse måste inse när dess tid är förbi och då pensionera sig som varje annan åldrande medborgare. Den måste förpassa sig till historien. Detta är ännu sannare om rörelsen redan har uppfyllt sitt uppdrag och uppnått sina mål. Nu gör alla anspråk på den, missbrukar den, stoltserar i dess fjädrar och ikläder sig fåfängt dess namn

Så går det när man inte har förstånd att dra sig tillbaka när man står på toppen – i synnerhet om tiden på toppen för länge sedan är förbi.

Vem är sionist? Alla svar är felaktiga även om de är fler (och löjligare) än svaren på den andra existentiella frågan: vem är jude?

Sanningen är den att det inte finns något svar. Inte för att inte sionismen var en rättvis sak – det var den även om den fläckades av onödiga orättvisor – och inte för att den inte lyckades. Den var 1900-talets största framgångssaga. Men det seklet har gått och dess största framgångssaga har etablerat sig. Det nationella hemmet uppstod och är nu en regional stormakt. Alla som ville – ungefär en tredjedel av det judiska folket – har anslutit sig och dörren står öppen för de övriga.

Alla återstående störande problem och utmaningar är angelägenheter för den stat och det samhälle som har uppstått, precis som för alla andra stater och samhällen. Sambandet med den statsgrundande rörelsen är inte längre relevant. Nej, sionismen är inte längre relevant och den hör nu hemma endast i historieböckerna.

Men det judiska folket lever vidare och därför har Israel försökt uppfinna en ny sionism åt sig, en som är mycket mer totalitär än sin föregångare. Vid sidan av säkerhetsreligionen har sionismen blivit statens andra erkända religion som hänsynslöst tvingar sig på alla dess medborgare. Vi har enbart plats för ”sionister”.

Envar som tjänstgör i de israeliska försvarsstyrkorna är ”sionist”, envar som bosätter sig långt från Tel Aviv är också ”sionist”, envar som frivilligt hjälper sin nästa, de fattiga, de svaga, de blinda, de sjuka och de lama – en ”sionist”; envar som donerar något till någon – en ”sionist”; envar som sjunger nationalsången och hissar nationens flagga, och envar som står i givakt när det är nödvändigt (och när det är onödigt), envar som bosätter sig och som bryter upp, envar som rättfärdigar varje orättvisa som staten gör sig skyldig till, envar som invandrar eller utvandrar är en ”sionist”. Envar som förtrycker andra människor och envar som ser bort är ”sionist” och son till en ”sionist”. Vi är alla sionister; nåja, nästan alla.

Allt positivt har sin negativa motsats och till det negativa hör de laglösa, de förrädiska, de hatade och de som hatar Israel. Envar som inte gör något av det som nämnts ovan är en post- eller anti-sionist. I Israel 2012 är således en anhängare av rättvisa och mänskliga rättigheter enligt definitionen icke sionist. Den som talar om moral, lag eller internationell lag är klandervärt ”icke sionist”.

Vi har inrättat grader av sionism för världsjudendomen. Envar som ger donationer till bosättningar – sionist, envar som ger donationer till människorättsorganisationer – icke sionist. Envar som tillhör det nationalistiska, giriga, högervridna judiska etablissemanget – sionist. Envar som eftersträvar ett rättvisare, mer upplyst alternativ – post. Envar som blint stöder alla Israels missgärningar – sionist; envar som vågar kritisera dem – antisemit, även om han är jude. En före detta israel som bor i Vegas och sätter nationens framtid på spel genom att spränga, bomba, krossa och förstöra – sionist. Envar som oroar sig för rättvisan – post-sionist.

Världen har också uppfunnit några egna sionismer. I arabvärldens ögon är varje israel en sionist, i större delen av västvärldens ögon är envar som stöder den israeliska ockupationen en sionist. I båda dessa fall uppfattas sionismen som något negativt och skamligt. Den nya sionismen har bara lyckats skaffat sig dåligt internationellt anseende.

Sionismens väg har gått förlorad för oss. Det var ofrånkomligt därför att den hade utfört sitt uppdrag. När staten Israel väl uppstått och blivit ett nationellt hem, samtidigt som den rörelse som skapade den uppnådde pensionsåldern, när den väl hade blivit etablerad, stark och mäktig – och brutal och maktfullkomlig, borde dess flagga ha blivit hopvikt, lagrad i historiens förråd som ett minne och sionismens namn skulle i fortsättningen inte längre fåfängt utnyttjas. Sionismens gamla ordning är förbi och kampen om den nya statens egenskaper och gestaltning borde börja på samma sätt som i varje annan frisk stat.

Envar som bidrar till staten är en värdig medborgare och en anständig patriot. Envar som bidrar till dess institutioner är en filantrop – detta har ingenting med sionism att göra. Envar som fullgör sin militärtjänst, liksom envar som betalar sin skatt uppfyller sina lagliga förpliktelser. Detta har ingenting med sionismen eller dess värderingar att göra.

Envar som understödjer statens missgärningar är en förrädare och envar som förblir tyst smutsar sig. Envar som bosätter sig i landets avlägsnare delar är kanske en pionjär, envar som bidrar till dess ekonomi, vetenskap, kreativitet och konst är också en god medborgare och detta har ingenting med sionism att göra.

Envar som stjäl land är en tjuv, envar som förvägrar en minoritet dess rättigheter är en rasist. Envar som tror på ett rättfärdigt Israel är en patriot; envar som är sekulär är sekulär och envar som är religiös är religiös; envar som är judisk är judisk och envar som inte är judisk är inte judisk. Vad har allt detta med sionismen att göra? Alla är medborgare i staten.

Sionism är ett begrepp som har lämnat vår tid och ingen har rätt att utdela betyg i sionism. Envar som lever här är israel och envar som inte lever här är inte israel. Punkt.

Inte heller förhållandet till den judiska världen ska betraktas genom sionismens prisma. Vi kan bjuda in varje jude, liksom var och en som är född här eller hans efterlevande. Envar kan bidra utifrån liksom andra emigranter bidrar till sina hemländer.

Kampen för att stärka staten Israel och göra den till en mer rättvis och säker plats har heller ingenting med sionism att göra. Sådana strävanden äger rum nästan överallt. Låt oss inte vara skrytsamma.

Är jag sionist? Hur ska jag svara? Om sionism är att bosätta sig i de ockuperade territorierna är jag en antisionist. Om sionism är att fortsätta ockupationen är jag en icke-sionist. Om sionism är det judiska folkets rätt till en stat, på samma sätt som det palestinska folkets rätt till en stat, inklusive åtminstone en begränsad gottgörelse av den orättvisa de tillfogades 1948, då är jag också sionist. Om sionism innebär att sträva efter en demokratisk stat är jag i det fallet också en sionist, son till en sionist.

Ett begrepp som är så förvirrande och missledande som sionismen är idag hör inte hemma i den stat som uppstod för det judiska folket, ärorikt (eller inte), och borde därför för länge sedan ha upphört att existera.
Gideon Levy

Inga kommentarer: