Klockan är åtta. Det är söndag. Vi står utanför läkarbostaden i S:t
Lars. Medan vi väntar beundrar vi näsduksträdet mellan Vårdcentralen
och överläkarbostaden, Det blommar lika vackert som det i Botan – men
det hinner kanske blomma över till på söndag.
Rymden ljuder av fågelsång, och trafiken på Lundavägen har
tystnat. Vi vandrar genom ett fragment av den bokskog som en gång
täckte Skåne, över Höjebro, västerut längs ån och den långa dammen som
nästan ingen känner till och spanar mellan jätteträden in i den
sumpiga, doftande, surrande, kvittrande, kluckande skånska subtropiska
djungeln för att upptäcka de ormar och jätteödlor som måste finnas där
bland paddor, grodor och sjöfåglar.
Bortom S:t Lars drar vi ut på den höga brinken söder om Höje å
med vid utsikt över Riksbyggens snart färdiga täta London-kvarter och
den ödsliga, skräpiga byggplatsen med kranar, grushögar, jordhögar,
caterpillars, truckar, arbetarbodar, och bortom den Klostergårdens
tegelmassor avbrutna av höga träd.
När vi passerat den frodiga grönskan under järnvägsbron med
dess graffitimålningar och monument över den 2009 avlidne Jonas kommer
vi ut på de skånska prärien, himmel och böljande vetefält som snart
går i ax ända bort till horisonten. Vispgräddsvita hagtornsbuskar och
snart blommande fläder kantar fälten. Trolleberget syns inte. Trolle
trollade bort det.
Nedför trappan och över Värpinge-bron till Källby-dammarna,
där en aristokratisk häger spatserar på en balk och stirrar ner i
vattnet vars yta klyvs av karparnas höga svarta ryggar medan paddorna
honkar och grodorna surrar i det höga gräset och en stjärnhimmel av
grodögon flyter i vattnet: tusentals nyfödda små grodor. Pilsnabba
svalor susar genom insektssvärmarna ovanför. Andmammorna följs av bruna
lurviga ankungar, ett stolt svanpar glider fram med två nykläckta ungar
efter sig, doppingen stoltserar i sina sommarfärger, dyker och är
försvunnen en hel minut, de tjocka frodiga tistelplantorna är snart
meterhöga liksom nässlorna, gräset och hundkexen.
Vi beskådar det brusande eller porlande dagvattnet som
strömmar ut genom en kulvert som man kunde gå till stan genom, om den
var torrlagd. Och där låg den gamla kvarnen, och kvarnrännan, tom på
vatten nu efter en torr vår. Vi tränger oss fram mellan betande
hästar, in under de hundraåriga träden och upp från Klockhuset mot
överläkarbostaden. Efter två timmar och drygt fem kilometer är
vandringen slut.
Den som vill jämföra texten med verkligheten ska veta att vi
samlas utanför S:t Lars vårdcentral söndagen den 3 juni klockan 8 på
morgonen. En frivillig avgift på 20 kronor samlas in till
Klostergårdens byalag innan vi startar vandringen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar