Rubriken smög sig men får ändå kvarstå,
till gemen förbryllelse. Normalitets- enhets eller fördumningskulturen
nu så tjock att man kan gå på den. Schlager, krimmisar, sport och
frågetävlingar samt invånarna i TV11-huset mogna för dårasylen. Så det
man kallar nyheter och halvtankefabriken Agenda där systemlojaliteten
och självrättfärdigandet behändigt mjukmanipuleras fram. Ibland en
liten glimt av kritiskhet eller eftertanke vart exvis ambassadmobbing
kan leda - så tar styrkans evangelium åter över och den väg beträds ånyo
som väldigt få inom västlig elit och folkflertal ens ids överväga
efterhanda, och allra minst ev. slutliga konsekvenserna av. Enhetstänk
råder - standardboten heter kollaps.
Geopolitiska sammanklappningar, var det. USSR:s fall riskerar bli västs eget. USA har ju aldrig gått på en ordentlig bakstöt i sina numera autopilot expansionistiska ambitioner, där max antal av skiftande vasallstatus såklart ska med, i de oavbrutet å mixnivå pågående operationerna. Och finns nåt forskat i ämnet imperiers självsyn och yttre/inre utvecklingshistoria samt generella förutsättningar jämte interaktion med impgelikar lär västliga intellektuella sektorns aktuella ställning och välfunktion stjälpa spridning och genomslag. I vår nyromerska Colloseum-era härskar nöjena och alltmer destruktiva korttänktheten. Västs bristande trohet inför egna omistliga idealen blir dess fall, tro mej. Muslimska världen sägs ohjälpligt utvecklingshämmad kring avsaknaden av en Upplysningstid. Om vi själva då alltmer förnekar eller rentav aktivt undertrycker dess idégods, vad blir konsekvenserna?
Dessutom slutade ju Upplysningstiden i franska revolutionen samt därefter Napoleonska kejsardömet och så nån slags tidiga 1800-talets världskrigsförövning. Därpå österrike(anglo)ledda Restaurationen samt efter ett liberalt och radikalt mellanspel vid sekelmitten en lika reaktionär som produktivkraftsdynamisk långstabil tid, då nationella europeiska integrationsprocesser kring en ödesdiger monarkistisk återkomst reorganiserade världen i en fullbordad kolonial erövring - samt spetsade inbördes rivaliteterna och vapnen. Kulmen blev 1914 - och kulmen därute facit av nån slags normalt lågnivå månghundraårig global masskonflikt där attityder inkl. inte minst självbedrägeri, var tyngsta beväpningen i en ras- och civilisationskonceptmässigt fotad underordning. Ja, hur ser egentligen rimlig begreppsbildning på makronivån ut från fattigvärldens horisont? Världskrig oavbrutet från 1492 med en smärre lindring efter Hiroshima - varefter kolonisystemet modifieras, status quo återställd.
Så Upplysningsarvet som framför allt avsatte liberalismen och pånyttfödde europeiska humanismen, med uppsjön faktiska och intellektualplan följdrörelser är ju faktiskt en svårartat intermittent tillämpningshistoria, i rentav egna del av världen. Mesta tiden råder mörker eller ett svårmulet tillstånd och hur se på Pax Americana där höga idealen och instrumenten används i motsatt syfte, att undergräva andras rättigheter och globala pluralismen samt inte minst gemensamma överlevnaden. Ja, vad kalla en så djävulsk epok?
Får se vart nuvarande kvalificerade otänk leder oss! Till sist så några ord om MÖ-krisen, egentliga ämnet. Rysslands vägval i Libyenkonflikten förblir svårt att begripa. Fanns ju en transkontinental motsida som inbegrep även en nyckelmedlem inom NATO, Tyskland och flera av utomvästliga aktörerna stora och tunga som Sydafrika och Brasilien. Ryssland har nu förlorat en buffertstat och rimlig allierad mot centrala aggressiva västmakter, jämte NATO-operatörer. Den respekt Ryssland åtnjuter som en världsmakt är kantstött och dess västbalanserande funktion och ledarroll undergrävd. Ryssland framstår smått oskött som under Nikolaj II, fegt och på defensiven. Syrien har dock inget val, för att överleva är Assadregimen villig och kanske tvunget sätta Ryssland på det hala. Konsekvenserna kan bli förödande och märkligt att GB, Frankrike och USA driver på konflikten så lättvindigt, då samman med starka sunnistatsaktörer. Man låter västmedia sprida behändiga versioner om att regimen ligger bak bilbomberna - eller än otroligare al Quaida. I så fall är det element som fjärrstyrs, eller ges möjlighet agera av väst. Syrien är ett mål i sig för offensiva västmaktsgänget, sunniregimerna och Israel men kopplingen till Iran och Libanon samt olösta Palestinakonflikten inkl. olösta Golanhöjdsfrågan gör insatserna pokerhöga. Detta är hybrispolitik och som ev. alternativ förebygga ett israeliskt Irananfall direkt dåraktigt. Att sen hysa regionala inkl. avsmittning annorstädes ambitionen att Ryssland marint och till inflytande att säga må förvisas till Svarta havet - tja, tror aktuella västhöksstater att kalla krigets slut kan köras i repris i syfte inhösta ännu större strategiska och maktbalansvinster? Noteras bör sen att traditionellt oberoende stater som Schweiz och Indien deltar i ambassadstängningsaktionen samt att Frankrike under Hollande fortsätter Sarkozys linje, pht. Vad nu är frukten av påtryckningar och önskemål jämte vad oöverlagda egenvalda reaktioner. Det är många som springer med bensin till bålet, uppenbart. Men ladorna samt arsenalerna äro fulla som inför 1:a världskriget och stämningen likaså förträfflig samt tron på rättfärdigheten i egna agerandet smått strålande. Medierna är därtill tjänstvilliga tofflor och kritiska klimatet här i väst allmänt obefintligt - de intellektuella har tagit långsemester och lär nog backa egna saken. Akademikerna å sin sida gläds väl åt kommande sidoinkomster för tyck i rutan, så när som på Agrell och några till. Homo Bellis, m.a.o.
Geopolitiska sammanklappningar, var det. USSR:s fall riskerar bli västs eget. USA har ju aldrig gått på en ordentlig bakstöt i sina numera autopilot expansionistiska ambitioner, där max antal av skiftande vasallstatus såklart ska med, i de oavbrutet å mixnivå pågående operationerna. Och finns nåt forskat i ämnet imperiers självsyn och yttre/inre utvecklingshistoria samt generella förutsättningar jämte interaktion med impgelikar lär västliga intellektuella sektorns aktuella ställning och välfunktion stjälpa spridning och genomslag. I vår nyromerska Colloseum-era härskar nöjena och alltmer destruktiva korttänktheten. Västs bristande trohet inför egna omistliga idealen blir dess fall, tro mej. Muslimska världen sägs ohjälpligt utvecklingshämmad kring avsaknaden av en Upplysningstid. Om vi själva då alltmer förnekar eller rentav aktivt undertrycker dess idégods, vad blir konsekvenserna?
Dessutom slutade ju Upplysningstiden i franska revolutionen samt därefter Napoleonska kejsardömet och så nån slags tidiga 1800-talets världskrigsförövning. Därpå österrike(anglo)ledda Restaurationen samt efter ett liberalt och radikalt mellanspel vid sekelmitten en lika reaktionär som produktivkraftsdynamisk långstabil tid, då nationella europeiska integrationsprocesser kring en ödesdiger monarkistisk återkomst reorganiserade världen i en fullbordad kolonial erövring - samt spetsade inbördes rivaliteterna och vapnen. Kulmen blev 1914 - och kulmen därute facit av nån slags normalt lågnivå månghundraårig global masskonflikt där attityder inkl. inte minst självbedrägeri, var tyngsta beväpningen i en ras- och civilisationskonceptmässigt fotad underordning. Ja, hur ser egentligen rimlig begreppsbildning på makronivån ut från fattigvärldens horisont? Världskrig oavbrutet från 1492 med en smärre lindring efter Hiroshima - varefter kolonisystemet modifieras, status quo återställd.
Så Upplysningsarvet som framför allt avsatte liberalismen och pånyttfödde europeiska humanismen, med uppsjön faktiska och intellektualplan följdrörelser är ju faktiskt en svårartat intermittent tillämpningshistoria, i rentav egna del av världen. Mesta tiden råder mörker eller ett svårmulet tillstånd och hur se på Pax Americana där höga idealen och instrumenten används i motsatt syfte, att undergräva andras rättigheter och globala pluralismen samt inte minst gemensamma överlevnaden. Ja, vad kalla en så djävulsk epok?
Får se vart nuvarande kvalificerade otänk leder oss! Till sist så några ord om MÖ-krisen, egentliga ämnet. Rysslands vägval i Libyenkonflikten förblir svårt att begripa. Fanns ju en transkontinental motsida som inbegrep även en nyckelmedlem inom NATO, Tyskland och flera av utomvästliga aktörerna stora och tunga som Sydafrika och Brasilien. Ryssland har nu förlorat en buffertstat och rimlig allierad mot centrala aggressiva västmakter, jämte NATO-operatörer. Den respekt Ryssland åtnjuter som en världsmakt är kantstött och dess västbalanserande funktion och ledarroll undergrävd. Ryssland framstår smått oskött som under Nikolaj II, fegt och på defensiven. Syrien har dock inget val, för att överleva är Assadregimen villig och kanske tvunget sätta Ryssland på det hala. Konsekvenserna kan bli förödande och märkligt att GB, Frankrike och USA driver på konflikten så lättvindigt, då samman med starka sunnistatsaktörer. Man låter västmedia sprida behändiga versioner om att regimen ligger bak bilbomberna - eller än otroligare al Quaida. I så fall är det element som fjärrstyrs, eller ges möjlighet agera av väst. Syrien är ett mål i sig för offensiva västmaktsgänget, sunniregimerna och Israel men kopplingen till Iran och Libanon samt olösta Palestinakonflikten inkl. olösta Golanhöjdsfrågan gör insatserna pokerhöga. Detta är hybrispolitik och som ev. alternativ förebygga ett israeliskt Irananfall direkt dåraktigt. Att sen hysa regionala inkl. avsmittning annorstädes ambitionen att Ryssland marint och till inflytande att säga må förvisas till Svarta havet - tja, tror aktuella västhöksstater att kalla krigets slut kan köras i repris i syfte inhösta ännu större strategiska och maktbalansvinster? Noteras bör sen att traditionellt oberoende stater som Schweiz och Indien deltar i ambassadstängningsaktionen samt att Frankrike under Hollande fortsätter Sarkozys linje, pht. Vad nu är frukten av påtryckningar och önskemål jämte vad oöverlagda egenvalda reaktioner. Det är många som springer med bensin till bålet, uppenbart. Men ladorna samt arsenalerna äro fulla som inför 1:a världskriget och stämningen likaså förträfflig samt tron på rättfärdigheten i egna agerandet smått strålande. Medierna är därtill tjänstvilliga tofflor och kritiska klimatet här i väst allmänt obefintligt - de intellektuella har tagit långsemester och lär nog backa egna saken. Akademikerna å sin sida gläds väl åt kommande sidoinkomster för tyck i rutan, så när som på Agrell och några till. Homo Bellis, m.a.o.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar