Svensk skola har havererat

Göran Persson behövde pengar. Han kom på idén att skaffa fram dem genom att flytta ansvaret för skolan från staten till kommunerna. Alla med någon kunskap om skola protesterade. Det såg ut som om han skulle misslyckas.
   Hans huvudargument var decentralisering, dvs att flytta makten över skolan närmare brukarna. Många köpte argumentet – det var i takt med tiden då, på 1990-talet. Men ingen riksdagsmajoritet var i sikte. V vägrade – tills Ylva Johansson, V:s taleskvinna i skolfrågor, övertalades att byta ståndpunkt. Hur det skedde är oklart. Därmed var riksdagsmajoritet uppnådd. Beslutet fattades.

Likvärdigheten, grundbulten i det svenska skolsystemet, avskaffades i praktiken. Barn i Kävlinge hänvisades till Tolvåkersskolan. Barn i Lund hade tillgång till Tunaskolan. Kommunalpolitiker med skattesänkning som enda ambition skar ned. Hundratals Tolvåkersskolor uppstod. Fältet blev fritt för skolval, friskolor, segregation, kommersiali- sering. Elevernas kunskapsnivå sjönk. Tusentals ungdomars framtidsutsikter försämrades.
   Dittills brukade eleverna gå i skolan närmast hemmet. Där var kontakten mellan föräldrar och lärare tät. Där hade de sina kamrater. Det kallades Närhetsprincipen. När skolorna var likvärdiga fungerade den bra. Vid mitten av 1990-talet var svensk skola faktiskt bäst i världen.

De nya kvalitetsskillnaderna aktualiserade ”det fria skolvalet”. Samtidigt kom friskolorna. I propagandan hette det att de främjade mångfald. I praktiken ledde de till segregation. Riskkapitalisterna såg chansen till profiter. Snåla kommuner såg chansen att minska kostnaderna. På barnens bekostnad.
   På gymnasienivå fick vi ”fritt sök” i Skåne. Det innebär rätt att välja gymnasium i hela regionen. I praktiken har det gynnat Lund på bekostnad av likvärdiga gymnasier i städer som Trelleborg, Ystad, Landskrona och Eslöv. De utarmas. Gymnasisterna reser. Lund planerar en femte gymnasieskola.

Finansieringen
Det gällde bara att finna ett lätthanterligt skolfinansieringssystem. Det kom. Det kallades skolpeng. Skolpeng och konkurrens skulle leda till höjd kvalitet genom att pengapåsarna, eleverna alltså, sökte sig till de bästa skolorna. I praktiken blev effekten att skolpengen berövade skolor och elever med särskilda behov nödvändiga resurser. De överfördes till skolor där de inte behövdes. Profit uppstod –  och skeppades till skatteparadisen.
   Hur skulle folk veta vilken skola som var bäst? Genom betygen. En skola som satte höga betyg fick många pengapåsar. Betygsinflationen rullade igång. Riskkapitalister och skolledningar tvingade lärare att sätta höga betyg. Obehöriga, lågavlönade och därför beroende lärare anställdes av friskolorna. Skyhöga vinster genererades. Störst profit gjorde koncerner som Kunskapsskolan och John Bauer, båda verksamma i Lund. Inte ens Miljöpartiet vågar ifrågasätta floskeln att vinst leder till kvalitet.

Katastrofen
I juni 2011 konstaterade SNS den svenska skolans katastrof i rapporten Konkurrensens konsekvenser – vad händer med svensk välfärd? Nya rapporter bekräftade och fördjupade bilden. Och där sitter vi nu.
   Under Jan Björklund har den svenska skolan som en Titanic efter kollisionen med isberget sjunkit till en bottennivå. De politiska partierna inser att man åtminstone måste prata om reformer.
   På en punkt kan de kanske komma överens: det är nödvändigt att återföra det pedagogiska och ekonomiska ansvaret för skolan från kommunerna till staten. Bara så kan skolans likvärdighet på sikt kanske återställas.
   Självfallet måste skolpengen bort. Fördelningen av resurser ska  utgå från barnens behov. Inte från riskkapitalisternas girighet.
   Självfallet måste kvaliteten i lärarutbildningen återställas.
   Självfallet måste närhetsprincipen tillämpas. När skolans likvärdighet återställts kan den tillämpas med förnuft, som före kommunaliseringen. Skolan ska finnas där barnen bor.
   Att närhetsprincipen tillämpas med förnuft innebär att möjligheten till skolval faktiskt kommer att finnas kvar, men inte som nu, då det tillämpas helt ansvarslöst, utan med utgångspunkt från pedagogiska och sociala förutsättningar.
Gunnar Stensson