Den första vårdagen av Gunnar Stensson

Avenboken står med blöta fötter i grå snö under låg himmel. Stammen vrider sig mot ljuset, muskulös och knölig. Där sitter en råka. Näbben öppnas mot himlen. Kraa!
   Koo kokoho koo. Grå duva kuttrar för första gången i år. Och där: en skata med en torr kvist i näbben. Bobygge. Skator med torra kvistar är verklighet. Fredsduvor med olivkvistar är fiktion.
   Och vad nu? Några gula vintergäck i dungen vid skolan. Jag har svårt att tro det.
   Disigt väder. Dammarnas svarta vatten svämmar över. Vatten flyter i smala rännor över vallen genom det vissna gräset, ner i ån. De bruna kaveldunen är sönderslitna av hungriga näbbar. Blöta tussar skräpar på den hala stigen.
   Flera storskarvar har övervintrat här, snabba, rovlystna, svarta. I flera veckor har två stora flockar svartvita viggar legat till synes orörliga i den största dammen. Äter de aldrig? Finns det något att äta?
   En svan har blivit brunstig. Han vet inte vad det handlar om, han forsar bara omkring i ursinne med höjda vingar och halsen lutad bakåt till hugg.
   Men bläsänderna kommer lätt undan. Mio min mio visslar de. Snart ska de iväg till Kola-halvön och trakterna däromkring. Liksom viggarna.
   Hundratals gäss trumpetar förbi i våg efter våg.
   Så skrev jag för ett par dagar sedan. Nu är det vinter igen, den fjärde. Vattnet fryser. Den söndertrampade blöta snön har förvandlats till knölig, hård cement, mycket hal.
   Vi måste vänta och härda ut, såväl fåglar som folk.