Tage och Geijer, Lyndons lakejer, – Arne
Geijer, LO:s dåvarande ordförande och Tage Erlander, den
socialdemokratiske partiledaren, förekom i ett av de slagord vi ropade i
demonstrationstågen under Vietnamåren. För det fick vi uppbära mycket
klander, framför allt från S. Hur kunde vi säga något sådant om Arne
Geijer, den genomschysste metallarbetaren från bruksorterna i Dalarna,
och Tage Erlander, den sympatiske intellektuelle Lundaakademikern?
Intellektuellt kallt krig
Jag lyssnade häromdan på ett program (som man hittar på P3 – Dokumentär) och som hette ”CIA:s hemliga propagandakrig i Sverige”. Ja, så kan ett program faktiskt heta i Sveriges Radio nu för tiden och det tyder på att vi har kommit en bit på väg trots allt. I gamla tider skulle man ha fått kommunistinvektiven slängda mot sig om man använt sådana ord. Programmet handlade om den offensiv USA satte in på 50-talet för att vinna propagandakriget mot Sovjet. Man bildade i Kominterns efterföljd en frontorganisation av intellektuella, Kommittén för kulturell frihet, som tog avstånd från Sovjet. USA stod för pengarna, officiellt genom Ford Foundation m.fl., men i praktiken genom CIA som då ännu var relativt okänd.
Runtom i Europa bildades nationella organisationer och i den svenska blev Ingemar Hedenius ordförande. Bland uppbackarna fanns t.ex. Herbert Tingsten, och så där 150 av Sveriges ledande författare och intellektuella, med namn som Harry Martinsson, Vilhelm Moberg, Eivind Johnsson, Per Wästberg etc. Man gav ut tidskrifter, i England Encounter som fick stor spriding och i Sverige den lite mer blygsamma ”Kulturkontakt” Allt gjordes i nära samarbete med den amerikanskan ambassaden i Stockholm. Man organiserade kampanjer, t.ex. mot Chrustjofs besök i Sverige – han besökte ungefär samtidigt England, Frankrike och USA, men i Sverige drevs en kampanj som fick Sovjet att avstå från besöket.
Svagt motstånd från vänstern
Fanns det då några motkrafter? Nej knappast. Det här var under den tid då Säpos register över kommunister var som aktivast och det svenska kommunistpartiet var som svagast. Några oberoende röster som sa emot var Karl Vennberg, Sivar Arnér och Arthur Lundkvist under rubriken ”tredje ståndpunkten”, men de avfärdades snabbt som halvkommunister. Vi som gick i påskmarscher för att stödja Undenplanen om att få bort kärnvapnen från Europa fotograferades av Säpo och ansågs särskilt farliga. Den svenska neutralitetslinjen fans kvar i princip, men underminerades i praktiken och landets utrikesminister Östen Undén förtjänade bara förakt.
Intellektuellt kallt krig
Jag lyssnade häromdan på ett program (som man hittar på P3 – Dokumentär) och som hette ”CIA:s hemliga propagandakrig i Sverige”. Ja, så kan ett program faktiskt heta i Sveriges Radio nu för tiden och det tyder på att vi har kommit en bit på väg trots allt. I gamla tider skulle man ha fått kommunistinvektiven slängda mot sig om man använt sådana ord. Programmet handlade om den offensiv USA satte in på 50-talet för att vinna propagandakriget mot Sovjet. Man bildade i Kominterns efterföljd en frontorganisation av intellektuella, Kommittén för kulturell frihet, som tog avstånd från Sovjet. USA stod för pengarna, officiellt genom Ford Foundation m.fl., men i praktiken genom CIA som då ännu var relativt okänd.
Runtom i Europa bildades nationella organisationer och i den svenska blev Ingemar Hedenius ordförande. Bland uppbackarna fanns t.ex. Herbert Tingsten, och så där 150 av Sveriges ledande författare och intellektuella, med namn som Harry Martinsson, Vilhelm Moberg, Eivind Johnsson, Per Wästberg etc. Man gav ut tidskrifter, i England Encounter som fick stor spriding och i Sverige den lite mer blygsamma ”Kulturkontakt” Allt gjordes i nära samarbete med den amerikanskan ambassaden i Stockholm. Man organiserade kampanjer, t.ex. mot Chrustjofs besök i Sverige – han besökte ungefär samtidigt England, Frankrike och USA, men i Sverige drevs en kampanj som fick Sovjet att avstå från besöket.
Svagt motstånd från vänstern
Fanns det då några motkrafter? Nej knappast. Det här var under den tid då Säpos register över kommunister var som aktivast och det svenska kommunistpartiet var som svagast. Några oberoende röster som sa emot var Karl Vennberg, Sivar Arnér och Arthur Lundkvist under rubriken ”tredje ståndpunkten”, men de avfärdades snabbt som halvkommunister. Vi som gick i påskmarscher för att stödja Undenplanen om att få bort kärnvapnen från Europa fotograferades av Säpo och ansågs särskilt farliga. Den svenska neutralitetslinjen fans kvar i princip, men underminerades i praktiken och landets utrikesminister Östen Undén förtjänade bara förakt.
Lakejerna då? Jo, Geijer lät sig väljas till ordförande i Fria
Fackföreningsinternationalen i åtta år där han backades upp av Walter
Reuther från de amerikanska bilarbetarförbundet. Tage Erlander var i
högsta grad proamerikansk på traditionellt svenskt sätt även om han
höll sig för god för de enklare propagandafraserna. Och han upprätthöll
alliansfriheten mot t.ex. Jarl Hjalmarssons och högerns angrepp. Men
långt efter att Vietnamopinionen växt i Sverige arbetade han mycket
energiskt för att Russeltribunalen inte skulle få hållas i landet – det
skulle stöta USA-opinionen.
Organisationen avslöjades 1967 genom tidskriften Ramparts, men det föranledde inga särskilda reaktioner i Sverige. Några socialdemokratiska redaktörer fick ligga lågt något år, men sen var det glömt.
Vem vann?
Hur gick det sen då? Jo, det går att följa i de officiella dokumenten. Sverige för inte längre någon neutralitetspolitik, den har som det nu heter ”tjänat oss väl” och nu är det över. Vi för ett tioårigt krig i Afghanistan för att ställa in oss hos USA, vi övar krig med Natoländer uppe i Norrbotten. Vi har dessutom ställt ut en sorts garanti att vi vid krig tänker bistå de baltiska länderna, samtliga Nato-anslutna, Med Natoanslutna Norge och Danmark väster om oss kan det inte betyda annat än att vi ställer svenskt territorium till förfogande för Nato för att ingripa öster om oss. Vår utrikesminister jobbar sedan många år intimt samman med USA. Sverige stödjer, parallellt med CIA:s efterföljarorganisationer, s.k. frihetsrörelser i länder som Ukraina, Vitryssland och Georgien.
Det är förvisso klent med debatten om svensk utrikespolitik och så lär det förbli, med Urban Ahlin(s) som den tänkte efterträdaren till Carl Bildt. Det är bara i efterhand det går att tala öppet, tydligen. Vi får nöja oss med att om femtio år få veta att det var lika illa som vi trodde.
Organisationen avslöjades 1967 genom tidskriften Ramparts, men det föranledde inga särskilda reaktioner i Sverige. Några socialdemokratiska redaktörer fick ligga lågt något år, men sen var det glömt.
Vem vann?
Hur gick det sen då? Jo, det går att följa i de officiella dokumenten. Sverige för inte längre någon neutralitetspolitik, den har som det nu heter ”tjänat oss väl” och nu är det över. Vi för ett tioårigt krig i Afghanistan för att ställa in oss hos USA, vi övar krig med Natoländer uppe i Norrbotten. Vi har dessutom ställt ut en sorts garanti att vi vid krig tänker bistå de baltiska länderna, samtliga Nato-anslutna, Med Natoanslutna Norge och Danmark väster om oss kan det inte betyda annat än att vi ställer svenskt territorium till förfogande för Nato för att ingripa öster om oss. Vår utrikesminister jobbar sedan många år intimt samman med USA. Sverige stödjer, parallellt med CIA:s efterföljarorganisationer, s.k. frihetsrörelser i länder som Ukraina, Vitryssland och Georgien.
Det är förvisso klent med debatten om svensk utrikespolitik och så lär det förbli, med Urban Ahlin(s) som den tänkte efterträdaren till Carl Bildt. Det är bara i efterhand det går att tala öppet, tydligen. Vi får nöja oss med att om femtio år få veta att det var lika illa som vi trodde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar