Manshög vaggar rågen av Gunnar Stensson

Väldiga ytor i Skåne skiftar färg från den ena dagen till den andra, alltefter årstidernas växlingar. I augusti vaggade vetet gult och jag tuggade på fullmatade veteax. Nästa dag var åkern skördad. Den grågula stubben stod kvar.
   Sedan, en dimmig septembermorgon, var fältet plötsligt ett bläcksvart hav. Feta plogtiltor blänkte som böljor. Grå himmel och svart jord.
   Så harvades jorden och besåddes. Späda blad tittade snart upp i glesa rader. Den gröna nyansen blev fylligare under några oktoberveckor. Sol, flammande lönnar, ny grönska.
   Vintern kom. Snön packade sig tungt över stråna, plattade till dem, smälte och vattendränkte jorden, som sedan frös. Isen trasade sönder allt levande. Hungriga gåsflockar hackade i tjälen. Jorden hård som mineral. Kylan återkom och återkom hela april månad. Det blir aldrig något av den höstsådden, tänkte jag.
   Men i maj vände det. Tveksamt reste sig de trasiga missfärgade stråna och började bli gröna och levande igen. 16 maj (jag vet för jag hade en speciell uppgift just då) böljade frisk grönska över hela det vidsträckta fältet. Enstaka strån bulnade. De var dräktiga med rader av mjuka rågkorn.
   De närmaste tio dagarna skiftade färgen: grönskan övergick i en blågrå färgton. Stråna växte snabbt och blev tjocka och styva. Hela horisontlinjen höjdes. Råg och himmel.
   Idag spelar vinden över rågfältet som över vatten en sommarmorgon. Solljuset flödar. Axen börjar bli fullmatade. Om några veckor skördas de. Efter skörden: ökengul vissnad stubbåker.
   Passa på och se manshög råg nu, innan det är för sent!
   Jag minns från min barndom en brunn som låg några meter in på en rågåker. När jag gick till brunnen var jag helt innesluten i säd.
   Jag tänker också på Wachtmeisters 3 000 hästar som förödde höstsådden av råg runt Lund våren 1644. Kanske också här, där tegarna som hörde till Flackarps gamla by låg.