Häromdagen fick tidningen Guardian och Washington Post tillgång till
hemliga dokument som visar hur NSA, National Security Agency,
samarbetar med internetjättar som Facebook och Google i övervakningen av
människor i hela världen.
Visst, president Obama försäkrade, att det inte var
amerikanerna som övervakades utan människor utanför USA:s gränser. Det
tog förstås hus i helsike i EU.
Den som avslöjade hemligheten om den amerikanska
övervakningsmaskinen var Edward Snowden, en 29-årig it-expert som var
anställd på NSA.
Förra veckan sedan skrev VB om Bradley Manning, som just
ställts inför rätta, anklagad för landsförräderi och hotad av
livstidsstraff för att han offentliggjorde dokument och videoklipp om
amerikanska krigsförbrytelse i Irak och om det stöd Manning fick av
Daniel Ellsberg, den man som 1971 offentliggjorde de hemliga
Pentagondokumenten om amerikanska krigsförbrytelser i Vietnam.
Nu uttalar Daniel Ellsberg sitt stöd också till Edward
Snowden. I CNN sa han: ”Jag tycker att han har gjort oss en enorm
tjänst. Det kan inte överskattas i den här demokratin. Det ger oss en
chans att dra oss tillbaka från den här övervakningsstaten som jag
befarar att vi blivit.”
Vi oroar oss för vad som kan hända med Edward Snowden. Hans
enda skydd är publiciteten omkring avslöjandet och omvärldens – alltså
världen utanför det paranoida USA – stöd.
Men än oroligare blir vi när vi tänker på hans tusentals
samvetslösa före detta kamrater, nassarna i den amerikanska
STASI-institutionen, som sitter lutade över sina snokande datorer,
eller när vi tänker på de tidningsutgivare som inte kommer att våga ta
in kritiska artiklar i tidningen eller när vi tänker på de journalister
som inte kommer våga skriva artiklarna eller på de personer som kommer
att bli socialt isolerade eftersom ingen kommer att våga umgås med dem.
Som Anders Mildner skrev i Sydsvenskan idag: ”Just här vilar
massövervakningens vidrighet. Den är – oavsett intentionerna – till sin
kärna djupt odemokratisk och alltid ett angrepp på offentligheten.
Den pressar in oss i mörka tunnlar när vi borde stå på öppna torg.”
Vi minns McCarthy. Vi minns DDR. Vi fruktar ADR, Amerikanska
Demokratiska Republiken, med alla dess agenter och medlöpare.
Terrorister är vi inte rädda för. De som kallas så är få och
har oftast rätten på sin sida som Nelson Mandela och Yassir Arafat. Sen
finns det enstaka galningar som Breivik och Mangs, men de ska tas om
hand av polis och psykvård.
Nej, det vi fruktar är den utbredda paranoian och CIA som inte
drar sig för vare sig frihetsberövande, tortyr eller mord och som i
värsta fall kan skicka ut drönare som oväntat slår ihjäl inte bara den
på lösa grunder misstänkte ”terroristen” utan också alla i hans närhet.
Men trots allt kan vi inte låta bli att hoppas att en
kvalificerad grupp underrättelseexperter på NSA ägnar all sin tid åt
att analysera alla de förgripliga åsikter som framförts i Veckobladet
sedan 2001. Och att de får bra betalt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar