Nassarna i NSA av Gunnar Stensson

Häromdagen fick tidningen Guardian och Washington Post tillgång till hemliga dokument som visar hur NSA, National Security Agency, samarbetar med internetjättar som Facebook och Google i övervakningen av människor i hela världen.
   Visst, president Obama försäkrade, att det inte var amerikanerna som övervakades utan människor utanför USA:s gränser. Det tog förstås hus i helsike i EU.
   Den som avslöjade hemligheten om den amerikanska övervakningsmaskinen var Edward Snowden, en 29-årig it-expert som var anställd på NSA.
   Förra veckan sedan skrev VB om Bradley Manning, som just ställts inför rätta, anklagad för landsförräderi och hotad av livstidsstraff för att han offentliggjorde dokument och videoklipp om amerikanska krigsförbrytelse i Irak och om det stöd Manning fick av Daniel Ellsberg, den man som 1971 offentliggjorde de hemliga Pentagondokumenten om amerikanska krigsförbrytelser i Vietnam.
   Nu uttalar Daniel Ellsberg sitt stöd också till Edward Snowden. I CNN sa han: ”Jag tycker att han har gjort oss en enorm tjänst. Det kan inte överskattas i den här demokratin. Det ger oss en chans att dra oss tillbaka från den här övervakningsstaten som jag befarar att vi blivit.”
   Vi oroar oss för vad som kan hända med Edward Snowden. Hans enda skydd är publiciteten omkring avslöjandet och omvärldens – alltså världen utanför det paranoida USA – stöd.
   Men än oroligare blir vi när vi tänker på hans tusentals samvetslösa före detta kamrater, nassarna i den amerikanska STASI-institutionen, som sitter lutade över sina snokande datorer, eller när vi tänker på de tidningsutgivare som inte kommer att våga ta in kritiska artiklar i tidningen eller när vi tänker på de journalister som inte kommer våga skriva artiklarna eller på de personer som kommer att bli socialt isolerade eftersom ingen kommer att våga umgås med dem.
   Som Anders Mildner skrev i Sydsvenskan idag: ”Just här vilar massövervakningens vidrighet. Den är – oavsett intentionerna – till sin kärna djupt odemokratisk och alltid ett angrepp på offentligheten.  Den pressar in oss i mörka tunnlar när vi borde stå på öppna torg.”
   Vi minns McCarthy. Vi minns DDR. Vi fruktar ADR, Amerikanska Demokratiska Republiken, med alla dess agenter och medlöpare.
   Terrorister är vi inte rädda för. De som kallas så är få och har oftast rätten på sin sida som Nelson Mandela och Yassir Arafat. Sen finns det enstaka galningar som Breivik och Mangs, men de ska tas om hand av polis och psykvård.
   Nej, det vi fruktar är den utbredda paranoian och CIA som inte drar sig för vare sig frihetsberövande, tortyr eller mord och som i värsta fall kan skicka ut drönare som oväntat slår ihjäl inte bara den på lösa grunder misstänkte ”terroristen” utan också alla i hans närhet.
   Men trots allt kan vi inte låta bli att hoppas att en kvalificerad  grupp underrättelseexperter på NSA ägnar all sin tid åt att analysera alla de förgripliga åsikter som framförts i Veckobladet sedan 2001. Och att de får bra betalt.