När sommaren tar ledigt av Bertil Egerö

– och det regnar, går jag till Söderköpings fina bibliotek (strategiskt placerat vid centrala busshållplatsen) för att via dagspressen återkoppla till verkligheten, den där ute, långt borta från stadens museala framtoning där den vilar i sin medeltida storstadshistoria.
   Världen verkar rulla på som vanligt. En understreckare drar välkända paralleller mellan Storbritanniens krigsfiasko i Afghanistan på 1800-talet och dagens USA-fiasko. President Karzai som läst en aktuell bok i ämnet sägs ha fått råg i ryggen av sina nya insikter.
   Viktigare: Wislawa Szymborskas sista diktsamling recenseras. Stimulerad går jag till Söderköpings Bokhandel, äldst i Sverige och ännu i de ursprungliga lokalerna från 1815. ”Nej du, här har vi ingenting av det slaget. Vi har måst dra ner rejält på inköpen.” Javisst, så är det, även här.
   Inte mindre än fyra dånande studentlass passerar rådhustorget. Snart kommer de vitmössade att hittas i krogarna vid Göta kanal, där de vackra gamla magasinen gjorts om till något i stil med varmare länders kaj-krogar.
   Igår höll den stora frikyrkliga tvåmastaren Shalom konsert vid kajen, med fullt ös i gospelsångerna. Kajens parkerade mångmiljonseglare fick sig en glad dos gudlighet gratis till drinken.
   I all sin nostalgiska framtoning är den lilla staden öppen och glad, människorna tillgängliga för lite prat. Humorn flödar, inte minst i de skulpturer jag råkar upptäcka på udda ställen. Staden lever, ingen tvekan om det.
   Och den inbjuder till tankar om nuläget. Wislawa Szymborskas diktsamlingar hittar jag visserligen inte heller i stadens ”Bra & begagnat”, men får från biblioteket med mig hennes poetiska sammanfattning av nuläget, värd att grunna på under vår fortsätta färd mot Vätterns djupa vatten.
Bertil Egerö


Bidrag till statistiken
Av hundra människor
är de som vet bäst
minst femtiotvå,

de som med tvekan tar ett steg
nästan hela resten,

de som är redo att hjälpa till,
bara det inte tar för mycket tid,
så många som fyrtionio,

de som alltid är snälla,
för de kan inte annat,
fyra eller kanske fem,

de som kan beundra utan avund
– arton stycken,
de som lever i ständig ångest
för någon eller någonting,
– hela sjuttiosju,

de begåvade för lycka
– inte fler än tjugofem,

de harmlösa en och en,
som förvildas i hop,
säkert över hälften,

de grymma,
då läget tvingar dem därtill,
lika bra att inte veta
ens på ett ungefär,

de visa av skadan
– inte många fler än
de som var kloka förut,

de som inte får ut någonting av livet utom tingen
– trettio stycken,
fast jag önskar jag hade fel,

de hopkurade och pinade,
utan ficklampa ute i mörkret,
räknas till åttiotre
förr eller senare

de som är värda att tyckas synd om
– nittionio av hundra,

de dödliga
– hundra av hundra.
En siffra som hittills har stått sig.