A Streetcar Named Desire av Gunnar Stensson

Socialdemokraterna gör ett tydligt ställningstagande för spårvagnar i söndagens Sydsvenska. Undertecknarna Anders Almgren, Anna-Lena Hogerud och Björn Abelsson ger goda skäl för ställningstagandet, skäl som varit kända länge och inte rubbats av det senaste årets intensiva debatt. Samma dag konstaterar Thomas Johansson, redaktör för Modern stadstrafik, att spårvägssatsningar oftast leder till ökat kollektivresande.
   Jag har inget av vikt att anföra utan ansluter mig till gubbarna som gaggar om spårvagnar och inte ger sig, trots att alla argument har repeterats minst tre gånger i ordrika insändare. Jag gillar det.
   Det är alltid lika roligt att läsa till exempel om spårvagnsproblemen i Granada. Min egen attityd till spårvagnar är emellertid en annan och har formats av rika erfarenheter under tre kvarts sekel.
   Uppsala 1938. Jag hämtas på kindergarten av moster Babban. I en påse har jag lerkycklingar som jag målat gula och som sedan bränts i en ugn för att bli glaserade. Det är nära påsk och jag skall snart fylla fem. Efter moster Babbans saft och bullar går vi ut på gatan till hållplatsen och moster sätter mig på spårvagnen. Utanför huset där vi bor står min mamma och tar emot mig.
   Jönköping 1938. Jag sover hos min farmor och hör flera gånger hur spårvagnen gnisslande far runt hörnet av Klostergatan 32. På söndagsmorgonen när jag vaknar kryper jag ner hos farbror Rune som läser Burrebusse för mig.
   Stockholm 1939. Jag har haft scharlakans- feber och legat på epidemisjukhuset i sex veckor. Nu bor jag hos faster Mildrid i Stockholm några dagar i april. Vi åker en blå spårvagn till Skansen, där jag imponeras av den första rulltrappa jag upplevt.
   Göteborg 1960. Jag bor i Järnbrott på Bildradiogatan. Varje dag åker jag spårvagn till högskolan med linje 5 förbi Slottsskogen, Linnéplatsen, Järntorget och Dicksonska biblioteket.
   Malmö hösten 1971. Jag har fått ett lärarvik på Bergaskolan i Limhamn. Varje dag går jag från Ulrikedal till Botulfsplatsen, där jag tar buss 130. På Värnhemstorget byter jag till spårvagnslinje 4 och susar i väg längs Öresund till gamla Limhamn, som då var identiskt med Skånska cement och skulle så förbli, innan Ön anlades.
   Städer som till exempel Växjö, Piteå och Lund kan visst vara trevliga att bo i, men saknar något: spårvagnar.
   Lund 2018. Där kommer den. Jag stiger på och pinglar iväg uppför Stora Södergatan och Kyrkogatan förbi domkyrkan och Lundagård till Allhelgonakyrkan i en blå spårvagn en solig vårförmiddag.