I väntans tider av SH

Det här är dagar då dokumenttuggarna går på högvarv när det rensas i skrivbordslådor och kassaskåp, dagar då det raderas hårddiskar och magnetband innan de överlämnas till brännugnarna. På utrikesdepartementet kämpar man säkert med formuleringar i kommande dementier och bortförklaringar medan Bildt och Reinfeldt tränar in de rätta förtroendeingivande tonfallen.
   Vad man väntar på är att Snowden och hans medarbetare ska släppa de dokument som visar hur djupt inblandat Sverige är i USA:s spionerande på allt och alla. Vi har redan fått lite förberedande argumentation: det är ju så viktigt att vi får veta vilka hot det finns mot de svenska styrkorna i Afghanistan och vad arvfienden i öst kan ha för planer. På sitt sätt är det inga nyheter: Sverige har samarbetat med USA och Storbritannien kring militära underrättelser sedan 1950-talet. Den berömda DC 3-an som ryssarna sköt ner över Östersjön 1952 när den var på ”navigationsflygning” jobbade i själva verket för USA och Storbritannien och var fullproppad med amerikansk elektronik.
   På senare år har det kommit fram en mängd material om Sveriges delvis häpnadsväckande militära samarbete med USA. Men det mest djupgående gäller sannolikt underrättelsearbetet. Den som tidigast och tydligast har diskuterat detta är den till synes outtröttlige Wilhelm Agrell, som från sin utsiktspunkt i Genarpstrakten har kallat detta en ”underrättelseallians”. Sverige har fått eller får köpa amerikansk utrustning. Men priset har varit att Sverige förlorat sitt oberoende på detta område. Svensk underrättelseinhämtning har efter hand kommit att styras inte så mycket av svenska behov som av amerikanska. Underrättelser är förvisso nästan alltid en handelsvara och det brukar talas om hur man byter äpplen mot päron. Det intryck man får är att man får betala oerhört mycket äpplen för de päron man får. Inte minst den nya FRA-lagen har så vitt man kan förstå inneburit en väldig ökning av leveranserna. Kan det vara så att Sverige levererar all den internationella trafik som passerar landet obearbetad till NSA? Det är besked om det vi väntar på.
   Det är självklart att också små länder som Sverige behöver en aktiv underrättelse-verksamhet och kalla den gärna spioneri. Men det viktiga är att den tjänar Sveriges intressen och inte en främmande makt. Det är nästan alltid så att det är miltära och tekniska intressen som styr sådan verksamhet medan de politiska kostnaderna negligeras. Frågar de svenska politikerna tillräckligt mycket om vad som försiggår? Jag ser att Miljöpartiet ställt en fråga i riksdagen till Carl Bildt i ärendet. Det är lovvärt, men kan man förvänta sig att man kan få uppriktiga och klargörande svar från den ledande bocken om verksamheten i trädgårdsmästeriet?