PALESTINA - ISRAEL: Är en tvåstatslösning möjlig? av Gunnar Stensson

USA:s utrikesminister John Kerry lägger inom kort fram en plan för en tvåstatslösning, med krav på eftergifter som israeler och palestinier måste acceptera.
   Israel måste dra sig tillbaka innanför 1967 års gränser och acceptera en palestinsk huvudstad i östra Jerusalem.
   Palestina måste erkänna Israel som judisk nationalstat och ge upp kampen för de palestinska flyktingarnas rätt att återvända.
   Kan Netanyahu och Mahmoud Abbas accepterar dessa förhandlingsvillkor? Har de i så fall auktoritet och legitimitet nog att få folken med sig?

I sin krönika i God morgon världen den 9 februari uttryckte Göran Rosenberg tvivel på att försöken att förhandla fram en tvåstatslösning kan lyckas. Flera bedömare hyser samma skepsis.
   Under de sex månader som förhandlingarna pågått har den illegala utbyggnaden av israeliska bosättningar i de ockuperade palestinska områdena fortsatt, så att nu mer än en halv miljon israeler lever i israeliska städer på palestinsk mark och parasiterar på den odlingsbara jord och de knappa vattentillgångar som tillhör palestinierna.
   Netanyahus politik tycks gå ut på att ockupera allt fler palestinska områden och knyta dem till Israel genom ett system av vägar som är förbehållna israelerna för att därmed skapa sådana fakta på marken att situationen blir oåterkallelig.
   Mot den politiken ställer Kerry alltså kravet att bosättningarna ska återlämnas till palestinierna och bosättarna återvända till Israel!

USA:s förmåga att påverka utvecklingen i Mellanöstern är ifrågasatt och Kerrys försök att uppnå en tvåstatslösning tycks dömt att misslyckas. Men just därför gör han desperata ansträngningar. Det kan vara sista chansen för en tvåstatslösning. Och sista chansen för USA:s att bevara sin ställning som betydelsefull aktör i Mellanöstern.

Sverige bör fortsätta att stödja palestinierna genom att äntligen erkänna Palestina som suverän stat och fullvärdig medlem i FN, dels för att ge tvåstatslösningen en sista chans och dels för att visa att vi vägrar att legitimera Israels ockupationspolitik.
   Ett erkännande av staten Palestina blir kanske också Mahmoud Abbas sista, men väsentliga, bidrag till den palestinska kampen.
   Men ett sådant erkännande är helt beroende av USA, som kan inlägga sitt veto.
   Detta ger Kerry en hållhake, både på Mahmoud Abbas beträffande de palestinska flyktingarnas rätt att återvända och på Netanyahu beträffande bosättningarna.
   För Mahmoud Abbas skulle ett sammanbrott i förhandlingarna innebära ett nederlag och att Hamas övertog ledningen i kampen för Palestina, vilket varken USA eller Israel vill.

Men också Israel skulle drabbas. Det redan isolerade landet skulle bli än mer isolerat. Bojkottpolitiken skulle skärpas. Den har brett internationellt stöd, bland annat från EU. Flera multinationella företag stöder den. Det handlar också om amerikanska företag.
   Om förhandlingarna bryter samman blir den internationella bojkotten ett mäktigt vapen i palestiniernas fredliga kamp för en självständig stat, på samma sätt som den var det i kampen mot apartheid i Sydafrika.
   Just nu är utvecklingen omöjlig att förutse. Men på lång sikt är den kanske given.

Ju fler områden Israel ockuperar, desto mer påverkas den etniska balansen mellan judar och palestinier, till Israels nackdel. Den judiska befolkningen i staten Israel kommer att hamna i minoritet, i synnerhet som många ur medlemmar ur den israeliska eliten redan nu överger ett alltmer odemokratiskt och isolerat Israel. Det kan i förlängningen leda till en enstatslösning, staten Israel – Palestina, med palestinsk majoritet.

Kanske inser Netanyahu att detta är alternativet till dagens maktfullkomliga Israel och väljer att backa och acceptera en tvåstatslösning, som han förstås kommer att försöka få de israeliska väljarna att acceptera genom att göra den så gynnsam som möjligt för Israel.
   John Kerry för sin del fortsätter in i det sista ansträngningarna att nå fram till en förhandlingslösning.