Reinfeldteffekten av Bengt Hall

Så heter en ny mycket intressant bok av Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler (Karneval Förlag 2013). Underrubriken är ”Hur moderaterna tog över makten i Sverige och skakade socialdemo- kraterna i grunden”. Hur gjorde Reinfeldt och moderaterna för att ta makten från social- demokraterna? Efter Bo Lundgrens fullständiga debacle 2002 då skatte- sänkning var mantrat övertog Reinfeldt Lundgrens skattesänkarpolitik 2006, men ändrade orden och klädde moderatpolitiken i en ny kostym. Etzler beskriver den sofistikerade strategin som avskaffade ord som höger och privatiseringar och förvandlade svenska valrörelser till presidentval.

Det är lätt att bli förbannad när man läser boken. Varför är svenska folket så lättlurat? Varför lät sig så många manipuleras, tänker jag. Valstrategen Schlingman gjorde t ex en ordlista över ”förbjudna” ord. En moderat skulle inte använda ordet ”privatisering”. Istället skulle man använda ordet ”mångfald”. Helst skulle det kopplas till ”kvalitet”. Ordet privatisering antyder ett profitmotiv och vinnare och förlorare. När Schlingman höll på att förändra Moderaternas språk hade Stefan Svallfors publicerat nya siffror som visade att svenskarnas starka tilltro till den offentliga välfärden var obruten, till och med på uppåtgående. En extremt stor andel av väljarkåren – mellan 70 och 90 procent, beroende på vilken service man frågade efter – ansåg dessutom att stat och kommun är ”bättre lämpade än andra instanser att sköta olika former av service”.

Ett djärvt drag av moderaterna var att kalla sig för ”Sveriges nya arbetarparti”. Man ville neutralisera nidbilden ”överklasspartiet Moderaterna”. Men det var också en utmaning gentemot socialdemokraterna. Det skulle ge publicitet och visa hur viktig jobbfrågan var för partiet. Moderaterna kopierade Socialdemokraterna och la sig politiskt så nära som möjligt. Men det var inte den gamla definitionen av arbetarklassen som Reinfeldts moderater använde. Deras definition handlade om vem som har ett arbete och inte. Arbetarpartiets uppgift var alltså att slåss för de arbetandes intressen mot bidragstagarna. Neutraliseringen och utsuddningen av skillnaden mellan höger och vänster var den första viktiga komponenten i det som skulle bli Reinfeldeffekten.

Ett begrepp som kom att få en stor betydelse i valrörelsen 2006 var ”utanförskapet”. Innan hade t ex långtidssjukskrivningar förklarats med ett högre tempo i arbetslivet och dålig arbetsmiljö. Lösningen var bättre arbetsmiljö och rehabilitering. På några få år ändrades analysen till att handla om ”överutnyttjande” alltså fusk och lösningen blev hårdare kontroll av de sjukskrivna. Begreppet ”utanförskapet” hamnade i centrum och moderaternas nyckelord blev att ”sänka trösklarna” dvs att se till att det fanns låglönejobb för de som hade svårt att ta sig in, ”stärka drivkrafterna” dvs skapa större inkomstskillnader mellan de som arbetade och de som inte gjorde det. Utanförskapet var problemet – ”arbetslinjen” blev lösningen. Den som stod för lösningen var Moderaterna, Sveriges nya arbetarparti.

En viktig del i Etzlers analys är att Reinfeldt och moderaterna använde personangrepp istället för att prata sakfrågor. I valet 2006 lyckades de skapa en bild av Göran Persson som hade ”diktatoriska drag”, var en alfahanne som dominerade debatten, han var en ”trött politiker”, gick inte att lita på, han hade inte längre kontakt med folket. Enligt moderaterna behövdes inte något ”systemskifte” eftersom den borgerliga politiken på många områden var genomförd. Sverige var bra, men statsministern var dålig. Reinfeldts angrepp framstod inte som attacker utan som sakliga konstateranden av hur det var, menar Etzler. Det fokus hans retorik skapade var att det största problemet i Sverige var den socialdemokratiska statsministern.
På samma sätt angreps Mona Sahlin fyra år senare. De politiska frågorna trängdes undan av osedvanligt hårda personangrepp. För andra valet i rad hade en socialdemokratisk partiledare skandaliserats till den grad att partiet hade svårt att komma ut med sin politik. Trots att det rådde vänstervindar i väljarkåren lyckades den borgerliga regeringen bli omvald.

Effekterna av Reinfeldtpolitiken är inte uppmuntrande. Allt snabbare privatisering trots att privatisering knappast nämndes i valrörelserna. Ohälsotalet har ökat snabbare. Arbetslösheten är större än 2006. Antalet bemanningsanställda har ökat med 60 procent. De sämst betalda jobben har sämst anställningstrygghet. Sverige är enligt en nyligen publicerad OECD-rapport det land där klyftorna växer snabbast. Jobbskatteavdraget har haft negativ stor inverkan. På grund av skattesänkningar minskar den offentliga sektorn. Bristerna i den offentliga välfärden har inneburit att idag har 522 000 personer en privat sjukvårdsförsäkring. Inkomstklyftorna mellan kvinnor och män hade hösten 2012 ökat med 40 procent sedan Reinfeldt tillträtt.

Det är en välskriven och initierad bok som kan vara ett bra redskap nu när valrörelsen stundar och om man vill förstå hur moderaterna och Reinfeldt tänker. Jag såg för övrigt TV-programmet ”Nyfiken på partiledare” där Reinfeldt intervjuades. Till skillnad från samtalen med Löfven och Sjöstedt pratade Reinfeldt mest om sin roll som ledare och sitt ansvar och nästan inget om visioner och politikens innehåll. Val för honom tycks enbart vara en fråga om förtroende och ledarskap. Politiken vill han helst inte prata om. Men visst finns det en politik. T ex har Reinfeldt lyckats med det Bo Lundgren misslyckades med. Han har t o m lyckats sänka skatten med mer än vad Bo Lundgren förespråkade.