Öppna för framtidens begåvningar genom en ny rättvis skola! av Gunnar Stensson

1900-talet var det sekel då Sverige blev en demokrati. Redan detta öppnade nya möjligheter för kvinnor och proletärer. Inom arbetarrörelsen och kulturen skedde genombrottet först: August Palm, Kata Dahlström, Per-Albin Hansson, Moa Martinsson, Harry Martinsson, Vilhelm Moberg, Artur Lundkvist, Sara Lidman, Jan Fridegård...
   Universitetens hierarkiska akademiska utbildning förblev länge ett reservat för överklassens män, oavsett deras intellektuella begränsningar. Min mormor nådde till att bli gymnastiklärarinna i en flickskola. Min faster tog studenten och blev så småningom gymnasielärare med Jan Myrdal bland sina elever.

När jag 1954 konfronterades med Lunds universitet hade mycket litet förändrats. Antalet studenter var cirka 3000. Småstaden Lund hade ungefär 35000 invånare. Allt kändes mycket – vilka ord ska jag välja – rituellt, sekteristiskt. Efter något år gav jag ”en god dag i alla fyra fakulteter i gyttjepölen Lund”, för att citera en rad ur Jesper Svenbros aktuella diktsamling ”Hill”. I stället flyttade jag till Göteborg.
   Under 1960-talet genomfördes grundskolereformen i hela Sverige. För första gången fick alla svenska ungdomar en rättvis chans. Nästan alla. Någorlunda rättvis.
   Jag undervisade i folkhögskolor i Västergötland och Norrbotten. Det gällde att utbilda dem som av åldersskäl hade missat grundskolan och nu måste skaffa sig minst grundskolekompetens för att kunna gå vidare till sjuksköterskeskolor, seminarier och polisutbildning. Många var högt begåvade och allmänbildade och skaffade sig högskoleutbildning. Allihop är pensionärer idag.

Jag återvände 1969 till ett helt annat universitet och ett helt annat Lund. Studenterna hade blivit fler än 20 000, i stället för de 3000 välkammade unga herrar som dominerat femton år tidigare. Folkmängden hade så gott som fördubblats. Nybyggda bostadsområden låg i en krans runt stadskärnan. Sverige hade tagit vara på sin stora begåvningsreserv, tack vare grundskolan och det nya gymnasiet. Den gamla eliten kverulerade naturligtvis i årtionden.
   Vi slog oss ner i Ulrikedal med Parentesen och Smålands nation som närmaste grannar. Aten var centralpunkt för en myllrande mängd politiska och sociala organisationer, som ständigt genomförde nya manifestationer, demonstrationer, strejker och ockupationer. Radikala grupper hade intagit de gamla institutionerna på alla nivåer. Man slapp se en enda studentmössa. FNL-gruppens styrelse satt i ett av AF:s tornrum med utsikt över hela stan. VPK disponerade en lokal i gatuplanet med ingång från Annegatan
   Den sjudande energin avtog när pionjärerna lämnade Lund, men 40- och 50-talsgenerationerna kom att dominera universitet och högskolor och andra viktiga funktioner inom samhälls- och näringsliv under resten av 1900-talet.

Nu har vi drabbats av en segregerande skolmarknad i ett kommersialiserat konsumtionssamhälle som gynnar privilegierade nyrika grupper, samtidigt som invandringen av begåvade, vitala ungdomar med skiftande erfarenheter från Latinamerika, Asien, Afrika och Östeuropa ställer svensk skola inför nya utmaningar. Pisa-mätningen blev en strålkastare som brutalt exponerade utbildningskrisens djup.
   Grundskolereformen tog vara på de begåvningar som tidigare endast hade tillgång till den 7-åriga folkskolan. De var många kring mitten av 1900-talet.
   Idag finns begåvningsreserven främst bland våra nya svenskar, men också bland dem som marginaliserats till följd av samhällsutvecklingen och de ekonomiska förändringarna. Där döljer sig framtidens yrkesverksamma, forskare, företagare, konstnärer och ledare. Det gäller att ge dem chansen att nå dit de vill. Vi såg dem vid den stora demonstrationen mot nazismen i Malmö härom veckan.
   Nu måste vi åter skapa en utvecklande, kreativ skola för alla genom minst lika genomgripande reformer som grundskolereformen med alla dess sociala, ekonomiska och politiska konsekvenser. 
   Det kommer säkert att ske. Jag avundas dem som griper sig an med det arbetet nu. Den digitala utvecklingen öppnar helt nya möjligheter.
   Men det personliga samspelet är alltid grunden. Ingenting är mer stimulerande än att studera och forska tillsammans med fräcka, unga, nyfikna, kunskapstörstande begåvningar med varierande erfarenheter och perspektiv. Folkhögskolan, den verkliga friskolan, den som aldrig ägnat sig åt att parasitera på skolsystemet utan kompletterar det, har fortfarande en viktig roll, men det avgörande är förstås hur utbildningssystemet i sin helhet utformas. Det är där generationerna möts, konfronteras och utvecklas.