Det är ockupationen, dumbom! av Gunnar Olofsson

Nya ”utbrott” av våld i Palestina och medias fokus ligger helt på de israeliska judar som attackerats, och i 6-7 fall dödats, av unga knivbeväpnade palestinier. Mer i bakgrunden har hittills uppemot 30 palestinier dödats, över 600 fängslats och runt 2 700 skadats av den israeliska armén och illegala judiska bosättare. De flesta av palestinierna har inte varit inblandade i några knivdåd utan demonstrerat fredligt mot ockupationen eller, i vissa fall, kastat sten på israeliska soldater. Några, bland annat en gravid kvinna och hennes lilla dotter, har dödats i oprovocerade flyganfall.

   Man frågar sig om det nu är den tredje Intifadan som börjat. Kanske det. Eller kanske snarare den fjortonde. Det palestinska upproret har pågått oavbrutet, med olika intensitet, i många årtionden. Den första egentliga Intifadan kan räknas till år 1936 och riktade sig mot den brittiska ockupationen. Upproret varade i tre år innan ledarna till sist tillfångatogs, torterades och dödades av kolonialmakten.
   Dagens motståndsmän och aktivister har inga egna minnen av upproret 1936. Knappast heller av ”Sten-Intifadan” 1987 eller, i vissa fall, ens av ”Al-Aqsa-Intifadan” år 2000. Var tid bär fram sitt eget motstånd och har sina egna ledare. Men motståndet mot ockupationen, mot fördrivningarna och osynliggörandet av den palestinska ursprungsbefolkningen, fortsätter.
   Den svenska regeringen, EU och media i västvärlden spelar nu förvånade och överraskade och väljer att - likt den israeliska regimen - betrakta det som sker som ett utbrott av oförklarligt våld, och något som måste stoppas med mer våld. Men det här är inte oförklarligt utan en logisk konsekvens av den långvariga och fortfarande högst påtagliga ockupationen av Palestina, och den fortgående diskrimineringen av palestinierna i Israel. Det är, kort sagt, det ständiga upproret vi ser fortsätta, och problemet är förstås inte de enskilda våldsdåden. Det är ockupationen, dumbom!