När min bror, han heter Jan, gått ut
sjätte klass i Älghult var det dags för honom att börja i läroverkets
fyraåriga realskola.
Ungdomsmästaren i boxning hade tagit realexamen och jag flyttade tillsammans med Jan in i ett nytt boende hos en barsk tant i ett gårdshus nära vattentornet i Växjö. Hon drev en pensionatsliknande rörelse för elever i läroverket. Vi gick i olika klasser och hade olika tider. Jan och jag delade rum.
I närheten bodde bröderna Carlsson. Den äldste, Lars, var min klasskamrat, och hans bror gick i samma klass som Jan. Vi kom att vistas mycket i deras hem, och ägnade mycket tid åt att spela schack. Jag började röka cigaretter. Ett tiopaket Boy kostade 90 öre.
För mig var det sista året i realskolan. Efter fjärde årskursen stod man inför valet om man skulle fortsätta sista året och ta realexamen med sikte på att fortsätta i gymnasiets reallinje eller om man skulle söka direkt till gymnasiets fyraåriga latinlinje. Det alternativet tycktes vara förutbestämt för mig.
Innan min gamla klass splittrades gjorde vi en bussresa till Köpenhamn. Där var världskrigets konsekvenser alltjämt tydliga. En dansk färja hade gått på en mina och sjunkit med hundratals passagerare. Danmark befann sig i sorg och Tivoli, som vi planerat att besöka, var stängt. Jag minns de danska glasstrutarna med sylt och grädde.
Renoveringen av prästgården var färdig och familjen hade flyttat in. De tolv rummen var inte längre lika tomma som förr eftersom möblerna från prästgården i Färlöv flyttats till Älghult efter morfars död.
Mormor bodde nu hos oss. Det betydde en striktare ordning än vi varit vana vid. Du får läsa så länge det går, men du får inte tända lampan, förmanade hon mig. Eftersom det var i juni månad var det läsljust ganska länge. En gång fick jag en örfil, jag minns inte varför. Jag lipade i alla fall inte, sa jag.
Mormor var liten och rak. Hon var uppvuxen på Skomakargatan i Lund och hade som barn förlorat sina föräldrar och alla sina syskon i tuberkulos. Hon nämnde ibland att hon varit rädd för Strindberg när hon gick på Grönegatan, där hon fått sitt fosterhem.
De sex första veckorna av sommarlovet 1948 delade Jan och jag ett handräckningsjobb på sågverket. Jan arbetade på förmiddagarna, medan jag konfirmationsläste. Efter middagsrasten tog jag över. Sågverkets ångmaskin sköttes av Gun-Britts pappa. Hennes farbror hanterade sågen där vi var sysselsatta. Vi höll på i sex veckor och tjänade ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna köpa en kanadensare.
Konfirmationsläsningen var en närmast obligatorisk skolundervisning, naturligtvis i synnerhet för mig. Sommarläsningen var avsedd för dem som inte haft möjlighet att delta i den ordinarie läsningen under skolåret. Vi var nio stycken konfirmander, och far undervisade oss. En av mina kamrater var Solveig Ersjö, som gick i den nya realskolan i Åseda. Hon var dotter till småskolelärarinnan.
Ungdomsmästaren i boxning hade tagit realexamen och jag flyttade tillsammans med Jan in i ett nytt boende hos en barsk tant i ett gårdshus nära vattentornet i Växjö. Hon drev en pensionatsliknande rörelse för elever i läroverket. Vi gick i olika klasser och hade olika tider. Jan och jag delade rum.
I närheten bodde bröderna Carlsson. Den äldste, Lars, var min klasskamrat, och hans bror gick i samma klass som Jan. Vi kom att vistas mycket i deras hem, och ägnade mycket tid åt att spela schack. Jag började röka cigaretter. Ett tiopaket Boy kostade 90 öre.
För mig var det sista året i realskolan. Efter fjärde årskursen stod man inför valet om man skulle fortsätta sista året och ta realexamen med sikte på att fortsätta i gymnasiets reallinje eller om man skulle söka direkt till gymnasiets fyraåriga latinlinje. Det alternativet tycktes vara förutbestämt för mig.
Innan min gamla klass splittrades gjorde vi en bussresa till Köpenhamn. Där var världskrigets konsekvenser alltjämt tydliga. En dansk färja hade gått på en mina och sjunkit med hundratals passagerare. Danmark befann sig i sorg och Tivoli, som vi planerat att besöka, var stängt. Jag minns de danska glasstrutarna med sylt och grädde.
Renoveringen av prästgården var färdig och familjen hade flyttat in. De tolv rummen var inte längre lika tomma som förr eftersom möblerna från prästgården i Färlöv flyttats till Älghult efter morfars död.
Mormor bodde nu hos oss. Det betydde en striktare ordning än vi varit vana vid. Du får läsa så länge det går, men du får inte tända lampan, förmanade hon mig. Eftersom det var i juni månad var det läsljust ganska länge. En gång fick jag en örfil, jag minns inte varför. Jag lipade i alla fall inte, sa jag.
Mormor var liten och rak. Hon var uppvuxen på Skomakargatan i Lund och hade som barn förlorat sina föräldrar och alla sina syskon i tuberkulos. Hon nämnde ibland att hon varit rädd för Strindberg när hon gick på Grönegatan, där hon fått sitt fosterhem.
De sex första veckorna av sommarlovet 1948 delade Jan och jag ett handräckningsjobb på sågverket. Jan arbetade på förmiddagarna, medan jag konfirmationsläste. Efter middagsrasten tog jag över. Sågverkets ångmaskin sköttes av Gun-Britts pappa. Hennes farbror hanterade sågen där vi var sysselsatta. Vi höll på i sex veckor och tjänade ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna köpa en kanadensare.
Konfirmationsläsningen var en närmast obligatorisk skolundervisning, naturligtvis i synnerhet för mig. Sommarläsningen var avsedd för dem som inte haft möjlighet att delta i den ordinarie läsningen under skolåret. Vi var nio stycken konfirmander, och far undervisade oss. En av mina kamrater var Solveig Ersjö, som gick i den nya realskolan i Åseda. Hon var dotter till småskolelärarinnan.
Jan och jag flyttade till ett nytt ställe när höstterminen började, ett litet vitt hus på Sigurdsgatan vid Bäckaslövs hed. Det fanns ett enda rum en trappa upp och där bodde vi. Rummet värmdes av en kamin med kolbriketter som luktade surt. I garderoben stod ett tvättställ med en kanna vatten och ett tvättfat. Dasset fanns på gården bakom huset. Värdinnan brukade lägga gamla äpplen på skiten för att få det att lukta bättre. Hon var gammal och syntes sällan till. En son som bodde på annat håll brukade komma och hjälpa henne.
Vi hade långt till skolan och kunde inte längre besöka bröderna Carlsson så ofta. Lars var inte längre min klasskamrat. Jag hade börjat i första ring, en helt ny klass med nästan enbart nya kamrater. Jan gick nu i 2:an i den fyraåriga realskolan.
Men plötsligt ville han inte längre. Han vägrade att resa till Växjö. Det gick inte att få honom hemifrån, hur stort tryck han än utsattes för, från föräldrar och mormor och farmor. Han stannade hemma. I veckor lär han ha suttit stum och kurat vid köksspisen.
Sedan började han läsa korrespondenskurser på Hermods. Det var en av de möjligheter som fanns för ungdomar som inte kunde gå på läroverket därför att de bodde på landet eller av andra skäl. Men det var en utmaning som krävde uthållighet och stöd hemifrån.
Hermods blev alltså skolan för Jan, och han tog studentexamen i Malmö samma år som sina forna kamrater.
Jag blev förstås snopen. Också jag hade försökt slippa gå på läroverket. Det har berättats för mig att jag en gång skrikande och fäktande släpades iväg till tåget. Själv minns jag det inte. Men far ville kanske inte upprepa den situationen.
Nu satt jag där ensam i det lilla huset på Sigurdsgatan. Jag var mycket fri, innanför de ramar läroverket satte. Men de ramarna hade jag lärt mig bemästra. Min värdinna träffade jag sällan. I perioder låg hon på sjukhus. Jag förmådde henne att skriva på några sjukintyg i egenskap av inackorderingsvärdinna. Dem kunde jag sedan använda efter gottfinnande.
Jag bodde där genom alla gymnasieåren fram till studentexamen. Om latinlinjen i det gamla gymnasiet ska jag berätta i kommande avsnitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar