Mats Olsson (V) – en andnupen sardin av Thomas Lundgren

På det senaste fullmäktigesammanträde var en av punkterna en sedan länge bordlagd interpellation: ”Behövs spårvägen?”, ställd till Anders Almgren (S) av Börje Hed (FNL).
   I slutskedet av den 47 minuter långa debatten gick Mats Olsson (V) upp i talarstolen och förbluffade – för att inte säga bluffade - auditoriet och alla som följde webbsändningen med en berättelse om honom som ”andnupen sardin” på bussen till Ideon. En berättelse som mottogs som ett bravurnummer av spårvägsanhängarna.

   Mats Olssons belägg för att spårvägen behövs - och det redan idag! – är att när han tar busslinje 6 till Ideon, tvingas han stå som en ”andnupen sardin” på bussen, så trångt är det.
   Nu hör det till saken, att busslinje 6 inte går till Ideon. Den viker av vid LTH, och fortsätter sedan till Sparta, där han har sin arbetsplats (Ekonomihuset), och vidare till Östra Linero.
   Faktum är att den enda buss som går till Ideon (med ändhållplats ESS) är buss 20. Det är dessutom den enda stadsbuss som utgår från Lund C.
   Busslinje 6, som utgår från Klostergården, plockar upp resenärer på vägen till Lund C, där långt ifrån alla stiger av. Med nya påstigande vid Lund C är det inget konstigt att just den bussen i rusningstid kan vara mer eller mindre fullsatts vid avgången från Lund C.
   Det Mats Olsson inte tycks ha klart för sig, är att han inte skulle ha någon nytta av spårvägen, såvida han inte vill ha en 10-minuers promenad (700 m) till sin arbetsplats från Ideon. Enklare och snabbare för honom vore att ta buss nr 1 från Lund C via Sölvegatan till Sparta. Fast det är klart, med spårvägen på plats, kommer 1:ans buss inte att finnas kvar i sin nuvarande sträckning. Det blir följden av att St. Laurentiigatan stängs för all busstrafik. Om 1:ans buss skulle fortsätta trafikera södra Universitetsområdet, skulle den först tvingas ta omvägen via de hårt trafikerade gatorna Spolegatan – Kung Oskars väg – Kävlingevägen – Bredgatan innan den når Allhelgona Kyrkogata och Sölvegatan.
   Men vem bryr sig? Inte Mats Olsson i varje fall.  Att det är omöjligt att debattera spårväg med honom, beror på att han, inte bara är faktaresistent, utan att han, liksom många av hans meningsfränder, har satt okunnigheten i system. Men än mindre vill man bli upplyst om spårvägens konsekvenser, för stadsmiljön, för busstrafiken, för den kommunala ekonomin etc. Framför allt vill man inte höra talas om alternativ till spårvägen; alternativ som undviker spårvägens brutala ingrepp i stadsmiljön, och som ger flexibilitet inför nya förändrade stadsbyggandsideologier.
   Är det någon som förstår varför just V och Mp av alla partier så frenetiskt försvarar ett spårvägsprojekt som tiden de facto har sprungit förbi? Det är ju inte ens förnuftig miljöpolitik, utan ren och skär symbolpolitik.
   Den 17 december, uppmanade miljöpartiets tillika tekniska nämndens ordförande, Emma Beringer, fullmäktige att besluta om igångsättningstillstånd för spårvägsprojektet, trots att det då saknades 90 miljoner. ”Den risken får vi ta”, var hennes kommentar.
   Ännu har ingen kunnat ange varifrån dessa pengar ska komma. Men det tycks inte bekymra spårvägsivrarna något nämnvärt. Huvudsaken är ju att man får sin spårväg.