2016-06-02

66 år i skolan 19. 1963-69:3. Framnäs av Den gamle

1964 flyttade vi från Prytzska till ett Älvsbyhus på Åkervägen cirka en kilometer från skolan. Nu bodde vi i egen villa, med garage. Det var drygt en kilometer till skolan. Vi hittade en bra dagmamma till Martin. Hon hette Margareta, och Martin tyckte så mycket om henne att han reste till Öjebyn tio år senare, enkom för att träffa henne.
   Sommaren 1966 när Sara var nykommen tillbringade vi ensamma på ett torp i skogen utanför Älghult. Det var en fin sommar, fast det ringlade huggormar på kökströskeln och skorstenen var full av mygg. På hösten tog jag körkort och köpte en Saab med tvåtaktsmotor.
   Vi började vi bygga ett hus 1967 på en gammal husgrund i den slåtterhage som tillhörde Karins far Richard. Sedan vi i augusti återvänt till Framnäs i Saaben, vars högsta hastighet var 70 km/tim, sålde vi den för 1500 kronor, samma summa som vi köpt den för. Ingrids make Göran hjälpte oss både vid köpet och försäljningen.
   Sommaren 1968 blev huset i Bolet färdigt. I augusti började Martin skolan i Öjebyn. Han gick dit tillsammans med sin bäste vän Bengt. Ibland ringde fröken och talade om att pojkarna inte kommit fram till skolan. Det fanns så mycket intressant på vägen.
   Min undervisning gick bra. En dag kom ett brev från ecklesiastikminister Edenman. Det innehöll ett dokument som utnämnde mig till ordinarie lärare.
   Vi började få vänner även utanför skolan. En av de viktigaste var Gunnar Kieri som forskade och skrev om interneringslägret Storsien i Kalix kommun där kommunister, anarkister, pacifister och socialdemokrater på vänsterkanten hölls internerade 1939-40 för att de ansågs utgöra ett hot mot Sveriges säkerhet. Danmark hade liknande läger och internerna i dem deporterades till tyska koncentrationsläger efter ockupationen 1940.
   Min syster Brittas sambo Nisse, som gjorde vapenfri värnplikt på Arlanda, blev efter en häftig protest mot regeringens hantering av Russell-tribunalen 1967 förvisad till Sibirien, dvs Skellefteå flygplats. Helgerna tillbringade han hos oss. När Sara, tre år, kom in till honom på morgnarna brukade han säga: ”Hej lilla äckliga Sara!” Då gapskrattade hon.

Karin satte igång en omfattande teaterverksamhet. Arrabals Picknick på slagfältet blev en succé tack vare skolans komikergeni, som vid ett annat tillfälle förvandlade radions sjö- och landvädersrapport till oemotståndlig komik. Hon fick också uppdraget att regissera ett spel om kommunsammanslagningen mellan Piteå och Hortlax.
   Andra succéer var Kent Anderssons Hemmet och John Synges En kittelflickares bröllop. När ensemblen turnerade med ”Kittelflickaren” fastnade bilen i en snödriva. Ett par starka norrländska snöröjare fick loss den. I den hårda blåsten på bron över Pite Älv lossnade kylarlocket på Anna-Lisas folka. Hon tryckte ner det igen och band fast det med en halsduk.
   Rikskonserter finansierade en turné med den lilla Mozartoperan Bastien och Bastienne. Turnén blev ansträngande på grund av de långa avstånden i Norrbotten som planerarna i Stockholm inte hade tagit hänsyn till.
   Men de flesta uppsättningarna ägde rum på folkhögskolans stora och välutrustade scen. Mest krävande var Häxjakten av Arthur Miller, ett kostymdrama med flera stora roller.
   Fickteatern med Lottie Ejebrant och Tom Deutgen gjorde ett bejublat – och stimulerande - besök.

Sune Smedeby presenterade 1960-talets moderna musik och musikteorier med utgångspunkt från den amerikanske tonsättaren och musikteoretikern John Cage. En stråkkvartett kunde plötsligt tystna mitt under framförandet. Publiken som förlamad, någon hostade, några röster hördes, en bil startade. All tystnad är musik, förklarade Sune. Vid ett annat tillfälle hade Karin uppgiften att mitt under en konsert skrika ”Sluta, sluta!”, för att skärpa publikens medvetande.
   Sune arbetade också med att sammanfoga olika konstarter, musik, lyrik, prosatexter, bilder, ljus och ljud. Vi förberedde länge en happening som skulle framföras i Luleå nybyggda stadsbibliotek. Ljus och mörker spelade en stor roll. Under repetitionerna i februari och mars hade vi tillgång till Norrbottens vintermörker. Men när happeningen ägde rum i april hade mörkret tagit slut. I det skarpa solljus som föll genom bibliotekets glasrutor framstod vår happening som mycket konstig. Men Sune var nöjd. Att vi hade glömt ljusets återkomst var också en happening, sa han.

På våren 1969 föreföll det som om Karin och jag var på väg att bli norrbottningar för all framtid. Vi trivdes, men kände oss samtidigt lite låsta. Socialdemokratisk skolpolitik räddade oss. För lärare i samhällskunskap i högstadiet och gymnasiet tillkom ett nytt krav: betyg i geografi. Den som ville komplettera sin examen erbjöds lön med så kallat b-avdrag.   Därigenom blev det möjligt att flytta till Lund för ett års studier. Vi tilldelades en familjebostad för studenter i Ulrikedal. Vi visste det inte då, men beslutet kom att innebära slutet på vår tid i Öjebyn.

Inga kommentarer: