Nåd och skönhet av Staffan Lindberg

Ett dammigt traditionellt universitet kan bringa ljus ibland. I torsdags framträdde en av årets hedersdoktorer i Lund. Amerikanska författaren Marilynne Robinson stod på scen i den humanistiska aulan inför fullsatt publik.

Det var inte helt lätt att förstå den lågmälda innantilläsningen av färdigt manus. Det var amerikanskt förstås. Diskussionen om evolutionsläran till exempel.

Men det var mer än det, mycket mer. Här är någon som uttryckligen står upp för människovärdet på en akademisk piedestal! Inte bara humanism i största allmänhet utan en etik i det sociala livet.

Våra liv är inte bara robotar i en värld av ekonomisk nyttomaximering. Livet som människa, så långt vi vet igenom historien, är omsorg och omtanke och den är allt det sköna vi kan tänka oss. Det är bilder, musik, rörelse, dofter, beröring och tal i omfamning.

För Marilynne är det en gudomlig kraft, ett inre ljus som finns i oss. För oss i stort sett sekulariserade på andra sidan Atlanten är tanken på Gud som alltings ursprung och mål nästan helt främmande, men kanske är det heliga större än så? Vad vi skapat genom historien är en kärna av gemenskap i omsorg och skönhet.

Hur ska vi förstå det? Skapade till Guds avbild eller skapare av en helig förståelse av oss själva? Både och duger kanske bra. I den europeiska teologin finns en förståelse kring hur vi befriar oss från utefrånstyrningen till ett tillstånd av subjekt med eget ansvar i världen, myndiga så att säga (Bonhoeffer till exempel). Jag och du blir ansvariga.

Det onda som vi gör varandra och världen kan inte förstås på det sättet. Det finns som en antites till nåden att inbjuda och förlåta. En ofta möjlig utväg i en kaotisk värld av konkurrens och egen framgång. När utvägen blir ett system är vi låsta, men förhoppningsvis inte för evigt.

Att sträcka ut handen och ge varandra förlåtelse och omsorg är den nåd vi kan finna i denna värld. Den världen är full av skönhet och tillit. Enklare kan detta kanske inte uttryckas.