Gruvarbetarstrejken bröt ut i december
och det gjorde oss till norrbottningar igen. Vi hade fortfarande
kontakt med enstaka Framnäs-elever. Vi hade läst Sara Lidmans Gruva. Vi
hade varit i Kiruna. Och till vår förvåning var Lund snötäckt. Som
Norrbotten. Snön kom i början av november och stannade till påsk.
När en ledare i Arbetet (S) påstod, att gruvarbetarnas löner var högre än t ex varvsarbetarnas och att den olagliga gruvstrejken var en lyxstrejk, protesterade jag i en artikel som till min förvåning publicerades följande dag.
En rad andra vilda strejker följde under vårterminen 1970 och det ledde så småningom till reformer som lagarna om medbestämmande och anställningsskydd. Martin trivdes på Vega-skolan. På kvällarna brukade han smyga ner till studenternas samlingssal för att se ishockey på tv. Studenterna hade sällan råd till privat tv. De solidariserade sig med Martin när jag hämtade honom för att lägga honom. Han smet ner igen efter en stund och studenterna applåderade.
Karin hade engagerat sig i Lilla teatern, som huserade på Sandgatan. Skådespelarna ville spela politisk teater i solidaritet med arbetarklassen. Arbetsformen skulle vara demokratisk gruppteater. De första månaderna blev det mest diskussioner. Till slut tog de kontakt med arbetarna på sockerbruket i Arlöv och fick till stånd ett möte om arbetsvillkoren.
När de föreslog att mötet skulle anta en resolution begärde en av de äldre mötesdeltagarna ordet och sa: ”Nog behövs det en revolution, men tiden är kanske inte mogen. Det är nog för tidigt.” Sedan antog de resolutionen.
Till slut valde skådespelarna Sten Lennblad till gruppledare och började repetera Kent Anderssons Flotten, som är en satir om det långsamma socialdemokratiska reformarbetet.
Sara som var fem följde med Karin på Lilla teatern. Under repetitionerna brukade hon sitta tillsammans med belysningsmästaren. Hon hade nu tre vänner i Ulrikedal, Bontle från Sydafrika, Cecilia, vars far var peruan och mor ölänning, båda läkare, och Cecilia, dotter till Birgit, lärare som vi alltjämt umgås med på somrarna. Sara ritade också affischen till Flotten. Vi har den på väggen.
Jag deltog i ett trebetygsseminarium i ekonomisk historia, lett av professor Bjurling, och arbetade på en uppsats i ekonomisk historia: ”Sveriges ekonomiska relationer med USA och den svenska Vietnampolitiken 1965 – 1970”. Jag hävdade förstås att det förelåg en djup konflikt mellan Sveriges ekonomiska politik och Vietnamsolidariteten.
Uppsatsarbetet gav mig tillfälle att sätta mig in i en mängd aktuell litteratur. I efterhand kan jag se att jag tagit starkt intryck av Lennart Berntson och Gunnar Persons lilla debattbok U-hjälp och imperialism. Båda författarna hörde till kretsen kring tidskriften Zenit som utgavs i Lund
När en ledare i Arbetet (S) påstod, att gruvarbetarnas löner var högre än t ex varvsarbetarnas och att den olagliga gruvstrejken var en lyxstrejk, protesterade jag i en artikel som till min förvåning publicerades följande dag.
En rad andra vilda strejker följde under vårterminen 1970 och det ledde så småningom till reformer som lagarna om medbestämmande och anställningsskydd. Martin trivdes på Vega-skolan. På kvällarna brukade han smyga ner till studenternas samlingssal för att se ishockey på tv. Studenterna hade sällan råd till privat tv. De solidariserade sig med Martin när jag hämtade honom för att lägga honom. Han smet ner igen efter en stund och studenterna applåderade.
Karin hade engagerat sig i Lilla teatern, som huserade på Sandgatan. Skådespelarna ville spela politisk teater i solidaritet med arbetarklassen. Arbetsformen skulle vara demokratisk gruppteater. De första månaderna blev det mest diskussioner. Till slut tog de kontakt med arbetarna på sockerbruket i Arlöv och fick till stånd ett möte om arbetsvillkoren.
När de föreslog att mötet skulle anta en resolution begärde en av de äldre mötesdeltagarna ordet och sa: ”Nog behövs det en revolution, men tiden är kanske inte mogen. Det är nog för tidigt.” Sedan antog de resolutionen.
Till slut valde skådespelarna Sten Lennblad till gruppledare och började repetera Kent Anderssons Flotten, som är en satir om det långsamma socialdemokratiska reformarbetet.
Sara som var fem följde med Karin på Lilla teatern. Under repetitionerna brukade hon sitta tillsammans med belysningsmästaren. Hon hade nu tre vänner i Ulrikedal, Bontle från Sydafrika, Cecilia, vars far var peruan och mor ölänning, båda läkare, och Cecilia, dotter till Birgit, lärare som vi alltjämt umgås med på somrarna. Sara ritade också affischen till Flotten. Vi har den på väggen.
Jag deltog i ett trebetygsseminarium i ekonomisk historia, lett av professor Bjurling, och arbetade på en uppsats i ekonomisk historia: ”Sveriges ekonomiska relationer med USA och den svenska Vietnampolitiken 1965 – 1970”. Jag hävdade förstås att det förelåg en djup konflikt mellan Sveriges ekonomiska politik och Vietnamsolidariteten.
Uppsatsarbetet gav mig tillfälle att sätta mig in i en mängd aktuell litteratur. I efterhand kan jag se att jag tagit starkt intryck av Lennart Berntson och Gunnar Persons lilla debattbok U-hjälp och imperialism. Båda författarna hörde till kretsen kring tidskriften Zenit som utgavs i Lund
I maj skulle det bli karneval. FNL-gruppen och FIB-Kulturfront organiserade en Motkarneval. Vi bildade en kommitté i vilken jag och Peter Larsson från FIB ingick. Vi saknade erfarenhet och hade noll ekonomiska resurser. Jag minns hur glada vi blev när vi upptäckte att man kunde koppla in en högtalaranläggning på Gröningen. Jag träffade en lokal musikgrupp som kallades ”Stenblomma” på ett konditori på Södra Esplanaden. Ett par före detta Framnäs-elever ingick i ”Träd Gräs Stenar”, en musikgrupp som tidigare kallats ”International Harvester”. Jag ringde efter dem och de kom. Pistolteatern i Stockholm lovade att komma till Lund med sin pjäs Palmlänningarna. Lilla Teatern hade just haft premiär på Flotten.
Mer hade vi inte. Solen sken på de kanske 1000 deltagarna på Gröningen. Pistolteatern spelade med förstärkare. Jag minns hur den då unga skådespelerskan Kim Anderzons röst ekade ända bort till Mejeriet. Träd Gräs Stenar gjorde succé. Efteråt satt de på min balkong och drack otroligt mycket öl. På kvällen spelade Lilla Teatern två föreställningar av Flotten efter varandra. Den lilla lokalen var överfull. Jag hade inte möjlighet att vara där och det var mycket sent eller rentav gryning innan Karin kom hem.
Såvitt jag minns betalade vi ingenting till någon medverkande. Det ingick i förutsättningarna. Vi hade inga pengar. Det hörde också till tidsandan. Under tiden pågick Lundakarnevalen, kanske tio gånger större och med ekonomiska resurser på flera hundratusen.
Jag hade under året fått en inkallelseorder till en ny repetitionsövning på I ll, men begärt uppskov, vilket beviljades på vårkanten. Uppsatsen inför seminariet kostade 800 kronor att trycka, pengar som jag inte hade. Var det dags att återvända till Framnäs?
Nej, det kunde uppskjutas. Genom att söka in på Lärarhögskolan i Malmö fick jag ytterligare ett år med samma ekonomiska villkor som dittills, lön minus B-avdrag. Tanken hade funnits länge. Under året hade LGR 69, Läroplan för grundskolan, presenterats. Den var produkten av årtiondens experimenterande och innebar att den svenska grundskolan hade funnit sin (nästan) slutgiltiga form. Grundskolan som demokratiskt rättviseprojekt hade intresserat mig sedan mitten av 50-talet. Så vi bodde kvar i Ulrikedal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar