Det "röda" Wien av Staffan Lindberg

Wien mitt i juli, trettiofem grader varmt och en strid ström av turister vid alla palats, kyrkor och minnesmärken. Det är internationell sociologkonferens på temat ” Den framtid vi vill ha – global sociologi och kampen för en bättre värld”. Den är spännande och intressant men lika intressant är Wien som stad, kultur och uttryck för den österrikiska historien. För mig är den tidiga socialdemokratins framgångar, storhet och dramatiska nederlag mest fängslande inte minst i kontrast till det politiska Österrike vi känner i dag. I Wien byggdes västvärldens första moderna välfärdsstat.
 

 

Det är en pampigt vacker stad snarare än trivsam gammal medeltida med smala gränder. Nästan varje stenfasad är smyckad som ett slott, gatorna är breda med sina banor för spårvagnar, bussar-bilar och cykelbanor. Trafiken måttlig, nästan aldrig igenkorkad, men avgaser är det lika fullt i den stillastående värmen. Här fungerar de smala små spårvagnarna i ett finfördelat nätverk för enskilt vardagsresande i en lugn ström. Inga massor som ska från en punkt till en annan på morgonen och eftermiddagen!

Detta är nog Europas rikaste kulturstad alla kategorier. Vi känner ju den rika musiken bäst - från Haydn till Arnold Schönberg i alla fall - och den spelas överallt trots att det är sommarlov. Konstsamlingarna är enorma från hela Europas målerihistoria, men mest spännande är de konstnärer och arkitekter, som framträdde i Wien slutet av 1800-talet med namn som Gustav Klimt och Egon Schiele. Secession var ordet för denna inriktning – utbrytning från vad konstnärerna betraktade som ett misslyckad borgerlig liberalism. Naket, existentiellt och ångestfullt är bara tre av många starka sinnestillstånd som man känner inför denna konst.

Lägg därtill jugendarkitekturen, de intellektuella som Freud och Wittgenstein och det litterära Wien, nu bara ’kvar’ som de berömda kaféerna där de alla umgicks - även Lenin och Trotskij satt där i sin exil. Man behöver inte precis åka på konferens i Wien för att fylla tiden.

Wiens storhet skapades under släkten Habsburgs feodala imperium från slutet av 1200-talet till 1918 och dess förändring över tiden. Den storslagna musiken, konsten och det jättelika hovlivet byggde på böndernas slit och beskattning och tidvis inkomster från Spaniens kolonier. Legitimiteten kom sig av en stat som kallades det tysk-romerska riket och var nära förbundet med påvedömet, fram till dess upplösning 1806 när Napolons arméer hade intagit staden. Sedan blev det bara Österrike och Ungern och en mindre monarki men ändå ett mäktigt centrum för hela Mellaneuropa.

Här sker en gradvis ekonomisk förändring och industrialisering under 1800-talet. Vid sekelskiftet 1900 är arbetarklassen stor och välorganiserad både politiskt och fackligt.

När monarkin faller samman i slutet av första världskriget och Wien blir en självständig rådsstat i republiken Österrike, så tar socialdemokratin makten i staden med en egen ideologi, den s k Austro-marxismen, som förespråkar en reformistisk väg till socialismen - en tydlig kontrast till den ryska revolutionen. 

Det blev en nydanande politik i det annars så konservativa Österrike. Kanske mest bestående är det sociala bostadsprogrammet med moderna bostäder och självförvaltning för tusentals arbetarfamiljer, som fortfarande finns kvar i fint skick. Arbetarskydd och hälsovård skapades för alla, kvinnorna hade en stark representation och egna organisationer som satte avtryck i politiken. Nya skolor byggdes för alla barn med ny läroplan och kultur och idrott.

Allt detta finns dokumenterat på museet ”Waschsalon - Das rote Wien” som finns på Halteraugasse 7 och lätt nås med spårvagn, linje D. Det finns i stort bostadskomplex som ännu kallas Karl-Marx Hof. Öppet torsdag och söndag eftermiddag. Det är en fascinerande resa från de första fackföreningarna och partibildningen, via press som ett Veckoblad från 1878, till den tid då man genomförde sina idéer, 1919 – 1933.

Slutet blev en katastrof genom fascismens seger i politiken och den nazistiska inmarschen 1938. En politisk anda som ännu på många sätt dröjer sig kvar i dagens Österrike.

I Sverige däremot blev denna ”Austro-marxism” klart inspirerande för socialdemokratins utveckling, liksom i de andra nordiska länderna och i Frankrike och Tyskland – ett arv vi fortfarande försöker förvalta om än med ökande svårigheter och motstånd från en allt borgerligare tidsanda.